När vi tar av från motorvägen möter vi stabbiga, överlastade kolbilar. Vägen kantas av vulkverkstäder där långtradarna står på rad för att byta däck.
Kolbrand, däcksbyte, fabriksrök, ett myller av människor. Ett hölass har vält. En trehjulig moped med tio meter hög last vinglar fram på fel sida av vägen. Blanka limousiner slinker förbi med högdragna män i baksätet. Trafiken tätnar på en milslång dammig genomfartsgata kantad av kiosker, bensinpumpar och svetserier. Det påminner lite om någon utslängd stad i utkanterna av USA.
Så dyker det upp stora röda lyktor och en staty av en spretig häst. Vi stannar till i Qiao Ja Bu vid familjen Qiaos stora släktgård, där Zhang Yimou spelade in sin Oscarsnominerade film "Den röda lyktan" från 1991. Filmen handlar om det instängda helvete som utgjorde livet för hustrurna i månggiftets historiska Kina.
Innanför de röda murarna finns Qiao-
familjens hem såsom det byggdes upp i början av 1700-talet. Anfadern Qiao Gui Fa levde i svår fattigdom tills han började göra affärer i böngroddar och tofu i Yttre Mongoliet. Sonen Qiao Quan Mei utvecklade affärerna. I fjärde generationen var man en betrodd och aktad bankirfamilj vilket höll i sig ända fram till 1926 då den sjätte generationen med Qiao Yin Xia i spetsen fick konkurrens av den statliga bankverksamheten. Sedan drabbades man ytterligare av den japanska invasionen 1937. Familjen splittrades. Några emigrerade till USA.
"En familj kan inte vara rik i mer än tre generationer. Men Qiao-familjen var rik 220 år - i fem generationer. Detta är underbart", står det på väggen nära entrén till detta väldiga gårdskomplex, ett helt stadskvarter omgivet av en hög mur och präglad av röda lyktor. Har aldrig sett så många vackert rundade röda lyktor. I filmen var det med lyktorna som tjänarna markerade vilken hustru herrn tänkte spendera natten med.
Hela gården är nu ett museum över en tid som gick under för snart hundra år sedan.
När en ny hustru skulle intruduceras gav man bruden en röd slöja för att önska henne lycka. I brudrummet lade gästerna jordnötter, det gör man fortfarande vid bröllopet, på det att brudparet snabbt ska få barn.
Man kan stå här och minnas det stränga förtrycket som råder mellan man och hustrur i "Den röda lyktan". För mannen existerar fruarna bara på natten då han utväljer en att sova med. Klagar hon kör han ut henne. Bedrar hon honom låter han hänga henne.
Det är svårt att leva sig in i det förgångnas interiörer, särskilt en kall januaridag. Museet är ingalunda uppvärmt vilket ytterligare bidrar till det döda och stela intryck som museiföremål gärna ger. I husen säljs vykort, i dörrarna huttrar vakter. I gränderna runt museets murar ligger marknadsborden tätt med mer eller mindre nyproducerade antikviteter, mest drakar och Mao-byster.
Vi far vidare till staden Pingyao som är ett betydligt mera levande museum över en tid som flytt. Även här kryllar det av röda lyktor. Här bedrevs också bankverksamhet, i mycket större skala. Staden vimlade av banker vid mitten av 1800-talet. Pingyao, som ligger centralt i Shanxiprovinsen, var Kinas ekonomiska hjärta. Det lär ha varit här som de första sedlarna trycktes.
Bankväsendet fick ett abrupt slut 1911 då kejsardömet föll och den ekonomiska tyngdpunkten försköts mot kusten och städer som Shanghai. Luften gick ur det ekonomiska livet i Pingyao som somnade in som den var.
Stadens trånga gränder ligger insvepta i ett dammigt dis. Det är trolskt och exotiskt på ett sätt som inte liknar något annat. De flesta hus är många hundra år gamla.
Pingyao har fyra huvudgator, åtta smågator och 72 gränder. Befolkningen uppgår till 35000 själar som åker cykel, moped, motorcykel, häst, åsna, rickshaw av olika slag och blanka bilar trots uttalat bilförbud.
Under kulturrevolutionen försökte man öppna textilfabriker i stan men det slog inte väl ut. Nu satsar man allt på turismen.
Staden har portar åt fyra håll i stadsmuren. För 500 år sedan låg staden fem meter lägre. Det kan man se vid Norra Porten. Stadsmuren är sex kilometer och kan befaras med cykelrickshaw, det tar 45 minuter.
Som besökare i staden kan man bese bankvalven djupt nere i husens källare. Två vakter bodde dygnet runt vid luckan ovan guld- och silvertackorna. Här finns också gamla räkenskapsböcker och bankdirektörens privata opiumbudoir där han bjöd sina kunder på en pipa bland ofantliga vaser.
År 1904 blomstrade verksamheten som mest. Då hade den största banken 90 dotterbolag runt om i Kina och flera i Japan. Pengar fraktades i kistor på en skottkärra, eskorterad av sexton vakter med olika sorters pikar, spjut, hugg- och stötvapen.
Pingyao vimlar av bakgårdar och prång som aldrig verkar ta slut. Gatorna kryllar av krypin och små butiker samt stånd som säljer imiterade antikviteter. I vinägermuseet finns stora fat där vinägerhandlaren förvarade sina syrliga produkter. På övervåningen bodde en prostituerad med sin hushållerska som bjöd gästerna på te.
I stadens gudstempel finns en nyrenoverad målning med alla tänkbara djävulsredskap som kapar, klyver, strimlar, hackar och maler syndiga människor - androm till varnagel. Längst in helgar man stadsguden - alla städer har en egen gud. Där finns också Taoistguden och även Penningguden.
Stadens operascen är 900 år gammal. Men det finns också en ny scen. Tre gånger om dagen spelas en domstolsfars i tidsriktiga kläder från Qing-dynastins sista tid för hundra år sedan.
Vi passerar många portar som leder in på oändliga bakgårdar med ytterligare portar och gårdar. Vi besöker fängelsemuseet, som förevisar fasansfulla straffmetoder och apparater. Man högg, skar, styckade människor, eller tvingade dem bära järnskor som långsamt hettades upp. Särskilt kvinnor gav man sig på med uppfinningsrik brutalitet, klämde fingrar, bröst, ben. Äktenskapsbryterskor fick rida på en trähäst med sadel i form av knivspetsar. Den nakna kalla chockverkan som denna högst verkliga tingest framkallar söker sin like bland museiföremål.
Dödscellen var liten, trång, utan fönster, alldeles kolsvart. Där satt den dödsdömde ett halvår innan han avrättades.
Åter ute på gatan passerar vi stans enda biograf som byggdes 1958. På fasaden finns en skylt med en arbetare, en bonde och en soldat. Symboliken förefaller fjärran i gatuvimlet bland alla som kommer tutande på cykel och moped och försöker sälja saker och tjänster med hjälp av budskap som skräller ur medhavda högtalare.
Min guide tar mig med till ett bokstavligt hål i väggen där en gumma kokar dumplings på lök och fläsk som vi får serverade i enorma portioner jämte dopp i soja med vitlök, följt av en sensationellt smakrik rätt på fläsk och kött i brun sås. Till detta dricker vi ett gröngult öl - Kogua - som bryggs på ett slags bittergurka. Som efterrätt får vi soppa på spadet som dumplingarna är kokta i.
Med alla sina steniga enplanshus är staden förtrollande i sin konsekventa gråstens-
ton med spridda röda lyktor. Koldoften ligger stark över taken. Alla huttrar och hostar, det är kallt ute och inne. Sedan gammalt värmer man sängen genom att elda i spisen. Via sängen går rökgångarna vidare ut i skorstenen. Ungefär som att sova på en kakelugn, en mycket behaglig värme under-ifrån, sedan kan det vara hur kallt som helst i rummet.
- Om fem år kommer halva befolkningen att ha lämnat stan, tror guiden, bara de som arbetar med turismen får bo kvar. Hantverkare och verkstäder får flytta utanför stadsmuren. Kvar blir butiker, hotell, restauranger, souvenirer, säger han entusiastiskt.
Tyvärr försvinner väl då också det myllrande livet som gör museistaden just levande.
Varför alla dessa röda lyktor?
- Symbol för lycka och välgång, förklarar guiden.
På hotellet där jag bor, en urgammal familjegård med flera bakgårdar, hänger lyktorna i rader, även i det kalla rummet med ännu kallare golv, koluppvärmd säng och kokhett vatten i kranarna.
Man får ha varma ytterkläder på sig när middagen serveras i den råkalla matsalen under röda lyktor, röda lanternor och röda stearinljus. Två mycket fnittriga unga flickor serverar i jackor med mörka mönster. Hotellchefen, en kvinna med ett omsorgsfullt vårdat, närmast förfinat utseende, sitter vid datorn bredvid skänken och räknar. Spröd strängmusik ljuder från en högtalare. Det är högt i tak och ödsligt. Matsedeln är på kinesiska rätt igenom. Jag gillar att peka på vad som helst och se vad jag får. Och vad man än pekar på i detta land så är det en läckerhet och en överraskning, exempelvis pasta som ser ut som en sönderbruten bikupa och ska doppas i tomatsås. Torrt kött á la Salta Biten är en av stadens specialiteter. Liksom spröd spenat med finstrimlad vitlök.
Sedan sätter flickorna fram mat på ett runt bord mitt i salen. Där sätter sig den vårdade hotellkvinnan i sin röda jacka och äter. Ensam. Hon är gift med en civil polisman som inte ser särskilt nådig ut. Han har en ny, stor bil, lika välvårdad som frun. När jag ska resa till flyget agerar han taxichaufför. Han tar även betalt som en sådan och tar med sig frun i baksätet, gissningsvis för att shoppa i provinshuvudstaden Taiyuan nära flygplatsen. Eller, har det slagit mig i efterhand, så kör han mig för att vara säker på att jag verkligen åker till flygplatsen och inte snokar i förhållanden som jag inte har med att göra. I så fall betalade jag min egen polistransport från Pingyao.