Att kasta en blick in över Den förbjudna stadens murar var belagt med dödsstraff. Inga hus fick byggas högre än muren, det vill säga tio meter. Därför har Pekings skyline alltid varit så låg. Nu skjuter staden i höjden medan de låga kvarteren rivs.
En moderna tiders kejsare, ordförande Mao, blickar outgrundligt ner på myriader av besökare som kommer från Himmelska fridens torg och träder in i Den förbjudna staden, världens största och bäst bevarade monumentalkomplex i rött och kejserligt gult.
Man kan vandra många dagar längs olika snitslade banor i Den förbjudna staden. Eller ansluta sig till guidade turer. Eller hyra en privatguide, de står på kö vid ingången. Man kan också ta sig fram med hjälp av Roger Moores röst i en audioguide som man hyr för 30 kronor plus 100 i deposition.
Den förbjudna staden byggdes år 1406-1420 längs en nord-sydlig axel. Kejsartronen är placerad på själva axeln, vilket symboliserade kejsarens ställning av universums mittpunkt. All mark under himlen tillhör kejsaren och alla folk under himlen är kejsarens undersåtar. För att bygga palatset rekryterades arbetskraft från alla delar av Kina, enligt uppgift hundra tusen hantverkare och en miljon arbetare.
Principen för Stadens indelning var "ämbetslokaler först, bostäder längre in, förfäder till vänster, gudar till höger". Resultatet blev en yttre och en inre stad. I den inre bodde kejsaren med familj, konkubiner och eunucker. Dit var tillträdet ytterst begränsat.
Det yttre palatset börjar med Tian'anmen - Den himmelska fridens port. Sedan följer den väldiga Wumen eller Meridianporten. Därinnanför flyter den gyllene floden Jinshui och sedan träder man in genom Taihemen - Den högsta harmonins port - målad med en exklusiv rödfärg, framställd av grisblod som kostat en hel kamelkaravan med silver.
Tripp, trapp, trull ligger nu tre magnifika salar: Den högsta harmonins sal - Taihedian, känd för tronen med 13.844 drakar, Den mellersta harmonins sal - Zhonghedian, där kejsaren klädde om om inför sina framträdanden - och Salen för harmonins beskydd - Baohedian, där kejsaren examinerade studenter. De som klarade sig kunde se fram mot höga poster. Att bli kuggad var en personlig katastrof. Många tog livet av sig.
De tre salarna brann ned vid ett blixtnedslag år 1421. Att återuppbygga dem tog tjugo år. Men redan 1514 brann det igen. Kejsaren hade dragit sig tillbaka med konkubiner och eunucker och prisade förtjust det sprudlande fyrverkeriet han såg på avstånd utan att veta att det var hans fina salar som gick upp i rök.
Nästa brand inträffade 1557. Att forsla bort ruinerna krävde trettio tusen man och fem tusen kärror. Fyrtio år senare var det färdigt igen. Nu brann också några av de inre palatsen. För återuppbygget fick man hugga ner ädelträ till ett värde av 350 ton silver.
Som brandförsvar installerades därefter 308 stora vattenfat av brons som vägde två ton vardera och var förgyllda med fem kilo guld (som skrapades bort av västerländska soldater vid ockupationen år 1900). Men 1888 somnade två vakter. Deras lykta antände den träpåle den var fästad vid. Branden tog två veckor att släcka. Vakterna hängdes.
När man som turist besett de yttre salarna stiger man sedan ut på en lång trappa längs en väldig stenskulptur med nio livliga drakar som leker med pärlor. Skulpturen är sexton meter lång, väger 250 ton och höggs i ett enda stycke. Den bogserades till Den förbjudna staden av tusen hästar på en isbana man anlagt mellan brunnar som grävts var 500:e meter. Att beröra skulpturen var belagt med dödsstraff.
Mycket var belagt med dödsstraff i denna slutna stad där kejsare efter kejsare levde med hustrur, konkubiner och eunucker och vanligtvis änkan efter förre och ibland förrförre kejsaren. Kejsarna var ofta barn när de tillträdde och de dog ofta unga. Många levde ett promiskuöst liv med konkubiner och andra kvinnor.
De östra palatsen byggdes 1795 rent av som ett slags Förbjudna staden inom Den förbjudna staden - en reträttbostad åt Qianlong-kejsaren. Här finns också den kejserliga trädgården med en praktfull konstgjord kulle där kejsaren med kejsarinna, konkubiner och följe brukade gå upp om kvällarna och titta på utsikten.
I de västra palatsen låg hovköket där Kejsaren åt två huvudmål om dagen. Men han åt alltid ensam. Inte ens kejsarinnan fick äta med honom. Varje rätt avsmakades först av en eunuck. När kejsaren var mätt fick eunuckerna kalasa på resterna.
Den beryktade änkekejsarinnan Cixi, som med intriger, mord och komplotter i praktiken regerade över Kina under 48 år till år 1908, lät sig serveras mer än hundra rätter. Favoriträtterna placerades nära henne på bord som var dekorerade med blommor av guld. Mer likgiltiga rätter placerades längre bort. Men hon rörde bara några få av faten.
I de västra palatsen bodde också konkubinerna. Det valdes ut enligt en omständlig procedur. Enligt ett dokument från 1621 anlände fem tusen flickor i åldern tretton till sexton till Peking. Första dagen granskades de av eunuckerna i Det inre palatset. Tusen flickor befanns för långa, korta, tjocka eller magra. Nästa dag undersökte man resterande flickors öron, ögon, näsa, hår, hud, hals, axlar och rygg. Alla som hade någon skavank valdes bort. De som var kvar fick uppge sin hemstad, sitt namn och sin ålder. Ett uns av stamning eller heshet - ajöss med den. Ytterligare två tusen flickor fick resa hem.
Tredje dagen mätte man kvarvarande kandidaters händer och fötter och lät dem vandra som på en catwalk. Nu diskvalificerades tusen flickor som hade för korta vrister, för långa tår, eller som förde sig lättsinnigt. På fjärde dagen fick återstående flickor, en efter en, gå in i ett rum där en gammal trotjänarinna kände dem på brösten, luktade dem i armhålorna, nöp dem i skinnet. Tre hundra godkändes. De fick bo i palatset en månad vilket ansågs nog för att man skulle få en bra uppfattning om deras personligheter, varefter slutligen femtio flickor utsågs till konkubiner.
Detta var förmodligen bara början på deras kval, vilken kan utläsas av följande historia: Under en tid på 1400-talet fanns två kejsare i Den förbjudna staden. Zhengtong-kejsaren hade dragit ut i krig och hamnat i fångenskap hos mongolerna. Då utropades Daizong till kejsare. Men Zhengtong lyckades förhandla sig fri från mongolerna. När han återvände satte Daizong honom i husarrest i västra palatset. Men Zhengtong tog sig ut ur arresten, återtog makten och lät sätta Daizong i husarrest i ett av de södra palatsen. Där dog denne på ett mystiskt sätt och begravdes med sina konkubiner år 1457.
Proceduren vid den grymma seden att låta konkubinerna följa kejsaren i graven inleddes med att konkubinerna bjöds på en festmåltid. Sedan fördes de till utvalda salar. Där fick de ställa sig på träplattor, föra in sina huvuden i färdiga snaror varpå de hängdes genom att eunucker ryckte undan träplattorna under deras fötter. Seden avskaffades dock vid
Tianshun-kejsarens död år 1464.
Men om nu kvinnorna slapp dö och begravas med sin kejsare så levde de ändå ett bedrövligt liv i Den förbjudna staden.
Ta den lilla palatsarkivarien Ji som lyckades gömma den son som hon fått med Tianshun-kejsarens efterträdare, den slösaktige och korrumperade Chenghua-kejsaren. Hans sjuksköterska Wan, 35, var inte bara den nyblivne sextonårige kejsarens älskarinna, hon hade också insatt sin brorson som kejsarens rådgivare. Hon förtalade kejsarinnan så att kejsaren vände sig ifrån henne. Hon tvingade konkubiner som blev med barn att utföra abort. Hon fick själv en son som dog efter tre månader. När hon så fick höra att kejsaren gjort arkivarien Ji med barn så försökte hon tvinga Ji att göra abort. Men Ji lyckades föda barnet i lönndom och gömde honom i ett hemligt hörn av palatset.
Sex år senare beklagade sig kejsaren för en favoriteunuck över att inte ha en son som kunde ärva honom.
"Det har ers nåd visst det", svarade eunucken. Överlycklig lät nu kejsaren kalla fram gossen. Dagen därpå lät han sprida nyheten till sina ministrar. Mamman, arkivarien Ji, blev upphöjd till konkubin och förflyttad till Det eviga livets palats.
Wan hämnades omedelbart. Arkivarien Ji dog under mystiska omständigheter. Eunucken som bistått vid den blivande tronföljarens uppfostran tvingade svälja guld och dog han också. Dock tog änkekejsarinnan gossen under sitt beskydd och änkekejsarinnan vågade sig Wan inte på. Ändå gjorde hon ett sista försök. Hon bjöd in gossen till middag men änkekejsarinnan hann varna honom. När Wan bjöd på mat sa gossen att han var mätt. När hon trugade på honom soppa sa han att det kunde vara gift i den. Hon stampade i golvet och skrek: "Hur kan ett barn säga så till mig? Jag är säker på att han ska döda mig." Hon dog också en kort tid senare, fast man vet inte hur. Kejsaren sörjde henne djupt och dog själv snart därefter. Gossen ärvde tronen och blev Hongzhi-kejsaren. Han rensade upp efter Wan och hennes släkt, sände tusen korrumperade rådgivare och eunucker i exil, sänkte skatter och straffsatser och utsåg fjortonårige sonen Zhu Houzhao till efterträdare, varpå han kunde dö i frid.
Denne Zhu Houzhao gick till eftervärlden som Zhengde-kejsaren och beskrivs som den mest promiskuöse och dekadente av alla Mingdynastins kejsare. Han hade hemliga rum för sina kvinnor med vilka han tillbringade det mesta av sin tid. När han tröttnade på kvinnorna i palatset sände han efter nya. Han sände även efter alla kvinnor som fanns i husen hos hans tjänstemän i provinserna.
Ibland gick kejsaren ut på stan för att spana in kvinnor. Vanligt folk tog mycket illa vid sig. När ett uppror i söder blev nedslaget lät kejsaren hålla tyst om saken för att själv få åka på straffexpedition, inte för att kriga, utan för att jaga nya kvinnor. En gång skröt han inför sina ämbetsmän över att ha dödat en tatarsoldat med sina bara händer. När ämbetsmännen i en gemensam skrivelse förebrådde honom sådant skryt lät kejsaren arrestera några, prygla andra till döds och avskeda resten.
Han orkade inte läsa och signera dokument utan överlät saken åt eunucken Liu Lin som knappt kunde läsa och därför i sin tur överlät saken åt sin svåger. Trots sina utsvävningar fick Zhengde-kejsaren ingen son. I stället adopterade han 100 söner som skickades ut för att muta in land där de skulle bygga hus åt kejsaren. Han dog vid trettio års ålder år 1521.
Näste kejsare, Jiajing, kusin med den förre, levde ungefär samtidigt som Gustav Vasa och såg nästan likadan ut. Han sänkte skatten på säd i områden som drabbats av naturkatastrofer och sände hem kvinnor som han fått som gåvor. Han ville själv välja sina kvinnor. Han valde och vrakade och snart fanns i palatset tusen flickor från olika delar av landet. Enligt rutinerna skulle alla kvinnor som legat med kejsaren få titlar. Men han glömde ofta bort att utdela titlarna. Dessutom var han grym och spöade dem för minsta småsak. Fler än två hundra konkubiner ska ha avlidit till följd av hans lynnighet.
Till slut fick kvinnorna nog. Sexton konkubiner sammansvor sig mot honom. En natt år 1542 försökte de strypa honom i sömnen. Men knuten var så dålig att snaran inte ville dras åt. En av de sammansvurna, Yang Jinying, tog sin hårnål av silver och stötte den i kejsaren. Då rusade kejsarinnan Xiaolie in och räddade den medvetslöse kejsaren.
För ett sådant brott räckte det nu inte med dödsstraff. Yang Jinying och hennes femton medsystrar lemlästades, kroppsdelarna rycktes loss en efter en varpå deras huvuden hängdes ut offentligt. Dessutom dödades tio släktingar till var och en av dem och tjugo gjordes till slavar. Dagen för avrättningen sänkte sig ett mörkt moln över Peking och låg kvar flera dagar. Man sa att det var ett tecken på att en orättvisa skulle bli begången.
För att försäkra sig om odödlighet lät Jiajing-kejsaren föra tre hundra flickor under fjorton års ålder och hundra flickor under tio års ålder till palatset på det att man skulle framställa ett livselexir av deras första mensblod. Kejsaren drack livselexiret och dog knall och fall.
De kinesiska kejsarna intresserade sig inte bara för livet här och nu - de planerade även sina gravplatser noga. På 1600-talet lät Wanlikejsaren trettio tusen man ägna sex år åt att bygga hans mausoleum. Sedan drog han sig undan rikets affärer tillsammans med en armé av konkubiner och ett batteri av flaskor.
Hans son Taichang-kejsaren var ännu värre och hann bara vara kejsare 29 dagar innan han dog under oklara omständigheter vid 36 års ålder. Dennes son Tianqikejsaren var lugnare och mest intresserad av att snickra, såga och hyvla. Han brydde sig inte om att bönderna gjorde uppror och att hela Mingdynastin var på fall. När fallet sedan fullbordades hängde sig hans yngre bror, den siste Mingkejsaren Chongzhen med sin favoriteunuck på Kolberget norr om Den förbjudna staden år 1644.
Den förste i Qingdynastin som beträdde draktronen i Den yttersta harmonins sal blev Fu Lin, Shunzhi-kejsaren. Han beordrade alla män av det besegrade han-folket att lägga sig till med manchu-frisyr, raka framdelen av huvudet och knyta ihop resten av håret till en nackfläta, allt enligt den hårdföra principen "Antingen håret eller huvudet".
Sedan dog han av sorg efter sin avlidna favoritkonkubin.
Näste härskare, Kangxi-kejsaren, regerade i 61 år, längre än någon annan kejsare. Hans son Yongzheng-kejsaren mördade sina bröder och lät gräva upp liket efter den döde författaren Li Liuliang och prygla kroppen som straff för några rader som ansågs missaktande mot Qingdynastin. Tusen personer av författarens efterlevande släkt kastades därtill i fängelse eller jagades i landsflykt.
Även Kangxis son Qianlong-kejsaren tog litteraturen på blodigt allvar. Han lät avrätta den Qingkritiska författaren Hu Zhongzao och hela dennes familj. Han lär också ha rövat till sig en konkubin som doftade förunderligt gott. Men kvinnan vägrade att vara konkubin och kastade knivar mot tjänstefolket och övertalades slutligen av änkedrottningen att ta livet av sig, vilket gjorde kejsaren sjuk av sorg.
Sonen Jiaqing-kejsaren höll så när på att bli offer för attentatsmannen Shen De som lyckades ta sig in i Den förbjudna staden den 3 februari 1803. Tio år senare bröt sig upproriska bönder in i Den förbjudna staden. Jiaqing-kejsaren lät då hugga ner träd och stensätta större delen av marken i södra delen av Den förbjudna staden. Han förbjöd också bruket av opium.
Hans efterträdare Dauguang-kejsaren förlorade i sin tur det första opiumkriget och fick betala krigsskadestånd till engelsmännen vilket reducerade Kina till rangen av en halvkoloni vilket ytterligare förstärktes efter den andra opiumkriget som pågick under hans son Xianfeng-kejsaren. Denne skaffade sig en ung, begåvad och ärelysten konkubin som med tiden skulle bli änkekejsarinnan Cixi. Nu började marken gunga under Den förbjudna staden. Kejsaren flydde med hela hovet undan engelsmännen ut till det nya sommarslottet Chengde medan inkräktarna plundrade och brände ner det gamla sommarslottet. Xianfeng-kejsaren dog år 1861.
Efterträdaren Tongzhi-kejsaren var bara sex år när han tillträdde. Hans mor änkekejsarinnan Cixi intrigerade hemligt och listigt och grundlade den makt som hon skulle utnyttja som Den förbjudna stadens egentliga härskare i 48 år. Sonen Tongzhi-kejsaren brydde sig inte om statens affärer utan besökte bordeller i stadens södra delar vilket gav upphov till en populär refräng: "Som han föredrog vilda pullor framför familjens egna så drabbades Himlens stackars son av syfilis." Kejsaren dog vid nitton års ålder år 1874.
Modern Cixi övertalade hovets livmedikus att utfärda diagnosen smittkoppor. Trots protester från inflytelserika ministrar såg änkekejsarinnan Cixi till att hennes systerson blev Guangxu-kejsaren. Men hon lät sätta honom i husarrest när han sympatiserade med den reformrörelse som slogs ner 1898.
Stämningen i Kina präglades av hat mot västerländska missionärer och andra inkräktare. Det stora boxarupproret närmade sig. Då inbjöd Cixi plötsligt alla främmande sändebud i staden. Det var första gången som utlänningar och utomstående kvinnor fick komma in i Den förbjudna staden. Cixi bjöd på läckerheter, kallade dem alla för sin familj och gav fruarna var sin värdefull ring.
Tio år senare, 1908, noterade Guangxu-kejsaren i sin dagbok att han var svårt sjuk, men att han hade en känsla av att Cixi skulle dö före honom. Cixi fick tag på dagboken och lät enligt rykten förgifta honom till döds. Själv dog hon två dagar senare.
Ytterligare tre år senare, år 1911, tvingades den siste kejsaren Xuantong att abdikera. Kejsardömet föll men ex-kejsaren, vars personliga namn var Pu Yi, bodde kvar i Den förbjudna staden till 1924 då han flydde. Innan dess hade han introducerat telefon, badkar, cyklar och bilar innanför murarna. Hans stora intresse var dock myror som han kunde studera i timmar. Långt efter sin död 1967 blev han föremål för Bertoluccis berömda långfilm "Den siste kejsaren" som delvis spelades in i Den förbjudna staden.
Nu finns ett Starbuck-kafé innanför murarna. Och en fyrstjärnig toalett. På kejsarnas tid fanns kommoder med pottor fyllda med kolaska för luktens och absorberingens skull. Änkekejsarinnan Cixi hade en särskild kammarpotta, kallad guanfang, som var gjord av sandelträ med graverade motiv och omvirad med en gul duk dekorerad med moln och drakar. Varje gång Cixi blev nödig kom en eunuck rusande med pottan på huvudet. Vid dörren tog han bort den gula duken och överlämnade pottan till en kammarjungfru som bar in den till Cixi. Hon torkade sig med silkespapper varefter kammarjungfrun bar pottan till dörren där eunucken virade in den i duken, satte den på sitt huvud och rusade i väg.
Skyskraporna som reser sig på alla håll i Peking kommer säkert att beröva Den förbjudna staden dess karaktär av ensamt majestät, men knappast dragningskraften som en av världens mest magnifika och gåtfulla skapelser.