På disken i den nybyggda receptionen på Hotell Klockargården kan man läsa följande: Att besöka Dalarna utan att se Tällberg är som att gå på bröllop utan att se bruden.
Och visst finns det en redig nypa sanning i denna sentens. Den lilla byn vid Siljans södra strand är helt klart ett av de vackraste hörnen i Sveriges mest nationalromantiska landskap. Vilket förstås är grundbulten i ortens livaktiga turistindustri, där besökarna är så många att de kan hålla i gång åtta hotell, merparten året om.
I den gemensamma marknadsföringen av orten har hotellen medvetet mejslat fram sin egen profil, från modern konferensanläggning till ombonad småskalig dalaromantik. Klockargården befinner sig någonstans mitt emellan med sin blandning av gamla timmerhus och den helt ny- och tillbyggda huvudbyggnaden som även rymmer en spatiös aula, tänkt för både konferenser och olika musik- och kulturevenemang.
När Hotellpatrullen checkar in denna vårhelg är byggnadsställningarna delvis kvar och inomhus fattas fortfarande trösklar, men det doftar gott av nytt virke.
Vårt anvisade rum en trappa upp är ett av de nytillkomna och så fräscht att man kunde tro att ingen bott där före oss. Inte en fläck på det blondlaserade furugolvet, inte en skråma på den faluröda väggpanelen. Bakom de lätta bomullsgardinerna skymtar Siljans mörkblå vatten, det är rymd och luft under det vitmålade sadeltaket. Även badrummet är oanfrätt och förberett för jacuzzi och de designade tvålautomaterna bär en svensk handstil, tillika ett känt varumärke för sportkläder.
Till förströelserna på Klockargåden hör självklart en titt in i de små stugorna som ligger draperade runt det gröna tunet. Här kan man köpa järnsmide, titta på konst eller få en lektion i hur man bakar tunnbröd. Efter en stund lockar dock den granna vårsolen ut oss på en promenad ned till Siljansstranden, där vi så här års får ha hela den allmänna bryggan alldeles för oss själva.
Afternoon tea är inget påfund som slagit rot på Klockargården. Tillbaka till hotellet är allt som bjuds kaffe i termos och några småkakor - om man nu inte vill betala för ett besök på hotellets kombinerade hantverks- och kaffestuga. Vi härdar ut med chokladpåsen och piccoloflaskan bubbel som ingår i vårt weekendpaket och tidigarelägger kvällens middag, som serveras i den rustikt panelade matsalen. Menyn frestar med kräfttoast med sparris, tjälknöl, ostbuffé och sorbet, till vilket rekommenderas ett vinpaket till det överkomliga priset av 195 kronor.
När vi frågar den mycket unga servitrisen om det inte finns något annat än knäckebröd som tillbehör svarar hon nästan förskräckt att så inte är fallet. Så vi knaprar på tills förrätten anländer - och fortsätter att knapra eftersom den lilla röran med majonnäs och burkkräftstjärtar inte kittlar några smaklökar. Dessutom är det rostade brödet under genomblött.
Varmrätten gör oss också nedslagna. Portionen är visserligen väl tilltagen, murkelsåsen gräddig och god och köttet mört. Men så etter- salt att rödvinet från Languedoc inte har en chans. Ostbuffén innehåller inga sensationer, även om ostarna är mogna. Och den avslutande sorbeten i sitt snapsglas är så minimal att den passat bättre som en mellanrätt för att sätta fart på matsmältningen - det fransmännen kallar för "ett hål i magen".
Påföljande morgons frukostbuffé är fräscht upplagd men utan större finess. Färdigskivad standardskinka, korv och pastej, två juicer och två sorters marmelad att välja på är inte särskilt upphetsande. Som tur är är kaffet perfekt, brödet gott och det småvarma på plats. Det tackar vi rara husmor för.