I varje hörn i matsalen sitter en oljemålning av en uppsträckt svensk kompositör. Hotellet är från en tid då Sverige hade sådana kompositörer. Och krögare som månade om deras musik.
I alla fall en krögare, Knaust i Sundsvall.
Det låg ett skimmer över namnet Knaust i Norrland. Hotellet var vida känt utanför Sveriges gränser. Framför allt för sin magnifika trappa som fortfarande möter gästen som stiger in genom porten i hörnet av Storgatan och Nybrogatan.
Trappan blev en gång för sjuttio år sedan, den 22 december 1935, föremål för en storslagen söndagsartikel i Dagens Nyheter av den Sundsvallsfödde redaktören Oscar Rydqvist, signaturen Åbergsson.
"Jag har eljest bott på många hotell, jag har sett många trappor, men jag har icke sett någon hotelltrappa som denna" skrev Åbergsson. "Här böljar ett halvt sekel Norrland genom trappan". Tre epoker räknade han fram: tutingens, gulaschtidens och Kreugers. Nu var det några år efter Kreugerkraschen, en lördagskväll år 1935". Arbetarpojkarna utifrån verken äro lika hemma i den stora trappan som en gång Bünsow, Dickson och Enhörning. Uppe i festvåningen tära de sin enkla Pommac eller lättgrogg mellan varven men när de föra sina damer med säker hand ska ingen kunna gissa att de i morgon bittida skola stå vid kaptrissorna ute i ett av verken&"
Det berättas från sågverksepokens glanstid att en storbryggare hade ett rum stående bara för att förvara sin frack. Och att en samtida brat som fick låna rummet eldade upp fracken och rumstelefonen i kakelugnen. Huset är fullt av historier. Dock lär inte historien om träpatronen som red uppför trappan vara sann.
Adolf Fredrik Knaust kom till Sundsvall år 1869 och arbetade sig upp i restaurangbranschen som kassör, bokförare och hovmästare. Han övertog driften av Stadshusrestaurangen efter sin farbror Gustaf Knaust. Han drev även andra hotell, bland annnat Hotell Nord, som med sina 70 rum var Norrlands största. Allt blev lågornas rov vid den stora Sundsvallsbranden 1888. Knaust byggde nu snabbt ett hotellprovisorium i trä, som snart ersattes av det stora flotta hotellet i fyra våningar, ritat av stadsarkitekten Sven Malm, med entré i hörnet av Storgatan och Nybrogatan.
Det stod klart 1891. Succén var omedelbar och blev bara större under sonen Oscars ledning. Atmosfären var patriarkaliskt familjär. "Stamkunderna omhuldades ömt och kärleksfullt och att söka förvandla varje strökund till stamkund hade vi satt som en av våra främsta uppgifter", skrev Oscar Knaust.
Snart kände hela den kända världen till hotellet och Oscar Knaust. Det räckte med att adressera ett brev till "Oscar, Sverige". Epok lades till epok, men epoken Knaust knakade betänkligt redan vid svackan under första världskriget. Familjen lämnade ägarskapet, men Oscar Knaust var kvar fram till sin död 1943. Hotellet levde vidare under samma namn, byggdes om, moderniserades, fick med tiden landets första restaurangroulette, men mötte stora svårigheter i en förändrad tid. 1978 slog hotellet, nu byggnadsminne, igen sina portar för att som man sa slå upp portarna igen när det blev bättre tider.
Nu har dessa tider infunnit sig. Hotellmannen Bicky Chakraborty har med osviklig näsa för kvalitet under ett igenbommat skal införlivat Knaust med sina övriga hotell i Elite-kedjan, de flesta från samma tidsepok.
Trappan har fått byta färg från röd till hotellkedjans blå. Det förringar inte den magnifika skapelsen. Man möts redan i entrén av sorl, slammer och skratt från matsalen när man stiger in en fredagskväll.
Det tog lång tid innan restaurangen kunde öppnas, innan man hade löst problemen med detaljer i den gamla inredningen som skulle bevaras.
Nu när det är gjort så besitter restaurangen en förunderligt trivsam och urban atmosfär, liksom personalen. Den gamla, spröda väggklockan påminner om att gammaldags lyx ofta hade sina oansenliga drag. Stilen är praktisk elegans à la schweizeri, nytt och gammalt i utsökt harmoni, stora frostfönstrade skärmar mellan borden, stolar med nitade skinnsäten, väggmålningar med beige amoriner, vackert renoverade dekorationer, stuckaturer och mosaiker, massiva träpelare och bröstpaneler med speglar, tak av idel utsökta glasplattor från förrförra seklet samt vår tids obligatoriska flaskbatteri i skänken och skylten "Baren är larmad".
Krogens namn är Café le fil du rasoir vilket betyder Café Rakknivseggen. Matsedeln är plottrig, men dipparna fina till brödet som också är minnesvärt. Här kan man äta hockeymiddag à 285 kronor inför Timrås hemmamatcher inklusive buss från hotellet till matchen.
Efter några ostron och en lammbog, läcker, men mäktig trots sin litenhet, serverad med potatispuré, noterar man i lobbyn att hotellet saknar portier. En vilsen taxichaufför vänder sig till den jäktade receptionisten som får springa och leta efter de gäster som beställt bilen. Det skulle inte ha skett på Knausts tid. Då fanns herrar som tog taxi en gång i veckan från sina gårdar för att äta (och dricka) sig igenom Knausts meny varpå de åkte hem för att vila upp sig inför nästa besök.
Rummen - som under hotellets törnrosasömn varit både Patentverk och lägenheter - är inredda med sober smakfullhet. I garderoben finns riktiga galgar, inte sådana som sitter fast. I minibaren råder avskräckande höga priser, men badrummet är en fräsch dröm i grön marmor och vitt kakel från topp till tå.
Söker man något annat än att bo, äta och begrunda stora trappan finns på hotellet bara en liten relaxavdelning i källaren. Två kvarter bort ligger stadens casino. Närmare ligger det magnifika Kulturmagasinet, ett hamnmagasin som inretts till bibliotek, utställningar, kafé, teater samt ett sympatiskt museum över Sundsvalls historia som hamn och industristad före och efter branden 1888.
Vid den tiden importerades månadsvis till staden omkring 6.000 liter konjak och 3.000 liter arrak.
Även i dag kan man behöva stärka sig - särskilt när man ska gå nedför den fina hotelltrappan. Mattan delar sig på ett närmast obscent sätt nere vid entrén. Man får en kuslig förnimmelse av att klyvas.