I avgångshallen råder uppspelt förväntan. Chartervibbar. Resväskor, ryggsäckar, rullväskor och en distinkt air av sololja. Omkring oss köar folk från hela världen som har rest till Miami för att få kryssa ut i Karibien.
Solen lyser klar över de nymålade fartygssidorna på andra sidan landgången. Den arton våningar höga "Freedom of the seas" tornar upp sig, kolossal; en bländvit vägg av hyttfönster, balkonger, livbåtar och tonade panoromarutor. Ställd på ända vore den högre än Eiffeltornet.
Vi lämnar över passen och kreditkort och får hyttnumret och det magnetkort som hädanefter är vår valuta. Alla utgifter som inte är inkluderade i priset - presentshopping, aktiviteterna i land, alkohol och middagar i de exklusivare à la carte-restaurangerna - kan betalas med det. Hytterna ombord är utlagda längs ändlösa korridorer, lika storhotellens. De städas två gånger om dagen av en hyttvärd. Men den som liknar kryssningsfartyg i den här superviktklassen - 160.000 ton - tyngre än 88.000 Volvo V70-bilar - vid "flytande hotell" beskriver bara en del av sanningen.
Flyter gör förvisso vår hytt. Den är ett knappt tjugo kvadratmeter rum med tre bäddar, balkong, dusch och platt-tv. Men själva poängen är att den också rör på sig:
När vi sover stävar "Freedom of the seas" vidare mot nästa land, hamn och nästa dag av upplevelser. Den som kryssar reser utan att någonsin bära bagage. Eller byta hotell. Dessa rundturer till havs bjuder en upplevelsemaximering som förstås är särskilt lämplig för den med ont om semesterdagar, som så många amerikaner.
För ryggsäcksresenären är det givetvis en lättjefull resmodell värd avsky. En skeppslast vinterbleka turister som fraktas runt i den karibiska övärlden för ytliga nedslag bland lokalbefolkningen i några timmar innan ankaret hissas igen.
För den som rullat barnvagn och burit matkassar i sisådär ett år, burit en för stor arbetsbörda eller är nött och sliten av andra skäl, kan soldäck, matbufféer, lättsmält underhållning, pooler, några tusen kvadratmeter soldäck - och organiserad barnpassning - ändå te sig som ett svårslaget sätt att hämta nya krafter.
Åtskilliga av våra medpassagerare verkar betrakta ätandet som kryssningens mål och mening. Mat finns det överallt, på dygnets alla timmar. Mjukglassmaskinen intill barnpoolen och gratispizzorna håller de yngre på bra humör. I fartygets totalt tio restauranger dukas dagligen sushi, lammstekar, fiskgrytor, blodig biff, italienska delikatesser, hamburgare, pizzor eller nyttigare salladsalternativ fram.
Huvudmatsalen rymmer över 2.100 ätande. Utbudet är sensationellt och fräscht, servicen långt över svensk nivå och varmrätterna av mellankrogskvalitet. På kvällarna äter vi trerätters på vita linnedukar. Om morgonen engelsk eller amerikansk baconfrukost med pannkakor, lönnsirap och sjöutsikt.
Den som har modet att justera kolesterolvärdena ytterligare hittar något för kranskärlen vid de många tårtborden, kakfaten och i skeppets glassbar. Diskotek, nattklubbar och de arton barerna som är spridda över båten ser till att den som vill nyttja starkt får sin paraplydrink.
Ändå råder en avspänd stämning ombord. Barnvänlig. Målsättningen för våra medresenärer oavsett ålder verkar vara att vila. Inte röja. Under våra sju nätter ombord ser vi inte en enda berusad gäst.
- Sådana här kryssningar går inte att jämföra med en del av dem som finns i Skandinavien. Ett sådant festande skulle inte fungera, inte minst av säkerhetsskäl, förklarar Pontus Dahlgren, assisterande kapten ombord när vi ses.
Den etablerade bilden av kryssningsturisten som en trind latmask med nybränd näsa och Hawaiiskjorta alternativt blått hår, vill kryssningsbranschen uppenbarligen förändra. De monstruösa bufféerna lär aldrig försvinna, men viljan att aktivera de resande är tydlig i dag. Genomsnittsåldern för just Royal Caribbeans gäster är enligt rederiet 38 år. Vi träffar överraskande många barnfamiljer och unga par ombord, amerikanerna är förstås i majoritet, men också åtskilliga engelsmän, tyskar, asiater och skandinaver. De moderna fartygen är numera utrustade med ett bedövande utbud av attraktioner för att hålla i gång de mer spänstiga gästerna:
I "Freedom of the seas" vågmaskin, Flowrider, längst akterut, kan man lära sig surfa. På den branta klätterväggen invid fartygsskorstenens höga baksida stretar modiga uppåt. Golfbanor, löparbanor, boxningsring, basketplan, skridskobana(!) och ett gym stort nog för att få fart på ett par tre fotbollslandslag finns också. Frisörer, massage, akupunktur och spabehandlingar intill. Shoppingbenägna har den 130 meter långa butiks- och restaurangsgallerian som skär genom fartygets inre att tillgå.
Dagtid är det ändå sol och bad som gäller.
Kring poolområdena, The H2O Zone, samlas alla åldrar och byxstorlekar. Barnen har ett eget vattenland på sisådär tre hundra kvadrat, de vuxna tre skilda områden tryfferade med bubbelpooler, Piña Colada-barer och däckstolar. Adventure Ocean är fartygets dagis och fritids, där pottränade treåringar och äldre härjar loss. Barnvaktservicen är kostnadsfri.
Kvällstid kan den romantiskt lagde vandra skeppsdäcket runt under den karibiska månen. Eller gå till Arcadiateatern för 1.300 sittande och se en musikal, ruinera sig i det Las Vegas-lika spelområdet med enarmade banditer och kortbord - eller köpa blommor hos floristen och gifta sig i kapellet. Runt tjugo par gör det på varje kryssning.
Den mer introspektive resenären har ett modest fartygsbibliotek att läsa ur, nedsjunken i Chesterfieldfåtöljer. I IT-salen kan nätsurfaren få sitt, dock mot extra kostnad.
Sådant och en massa andra arrangemang kan tiden till sjöss användas till. I land väntar mer. Aktivitetsprogrammen i varje hamn är så omfattande att de fyller fyrsidiga broschyrer som delas ut i varje hytt kvällen före ankomst.
Socialantropologen har inte mycket att hämta under strandhuggen. Den som väntar sig genuina inblickar i främmande kulturer kommer att bli gruvligt besviken . Under de sex till åtta timmarna vid kaj hinner man med en utvald glimt av den karibiska vardagen, inte mer. Den groteska storleken på dagens kryssningsfartyg är förstås också ett problem; köldjupet och antalet resenärer ombord begränsar möjligheterna att fritt välja hamnar.
Under vår sjudagarskryssning i västra Karibien var ankringen vid Labadee, Haiti, den minst givande. En sagolik strand med skärmflygning, snorkling, racerbåtar, vattenskotrar och rutschkanor, men ytterst begränsade möjligheter att se något av landet. Snopet.
Bästa stoppet: Jamaica. Där hann vi simma med delfiner, värt pengarna trots högt tempo i utomhuspoolerna. Med buss tog vi oss också till den restaurang i hamnstaden Ocho Rio, som Bob Marleys framlidna mor Cedella startade, för att äta några tallrikar klassisk jerkchicken, salttorkad torsk och ackee. På taxiavstånd finns dessutom reggaelegendens barndomshem. Ihop med strandlivet och resans allra bästa middag - en superb Mole-kyckling - i Cozumel, Mexiko liksom snorklandet i ett stim stinrockor utanför Georgetown på Caymanöarna är det svårt att säga att vi hade en händelselös vecka till havs.