Men här uppe på toppen av det 412 meter höga Srd finns ruinerna kvar - som en påminnelse över vad som kunde utspela sig i Europa i modern tid, medan omvärlden såg på. Rostanfrätt stål genomborrat av kulor, primitiva skyttevärn i trä, den söndersprängda linbanestationen med hängande betongblock och avklippta kablar. Och minnesmärket över 19-årige Robert Ivusi, en av de kroater som stupade här uppe. Över de döda serbiska soldaterna har däremot inget minnesmärke rests - till slut var det anfallarna som stod som förlorare, när södra delen av Dalmatien befriades 1995.
Under 2000-talet har den kroatiska kusten sett en formlig turismexplosion: Badorterna expanderar och bygger nytt, segelturismen bara växer och många väljer de klara kustvattnen som mål för dykresan. Allt fler väljer dessutom att bila längs kusten, längs vägar där trafiken i och för sig ofta är tät, men där varje kurva bjuder på en ny storslagen utsikt.
Jag börjar min resa några minuter norr om Splits internationella flygplats - i Trogir, en perfekt bevarad venetiansk stad på en liten ö, bara några meter från fastlandet. Staden hamnade på Unescos världsarvslista 1997. I sitt beslut framhåller Unesco gatunätet från grekisk tid, den välbevarade romanska katedralen och alla grandiosa byggnader från venetianarnas styre 1420-1797.
Själv tycker jag bara att det är väldigt mysigt här - om än turistigt. Stan är så liten att man redan första kvällen snart har gått på de blanknötta stenarna i varenda bilfri gränd. På innergårdarna trängs krogar, oftast med fisk och skaldjur på menyn eller den i Kroatien obligatoriska pizzan, ännu ett italienskt arv längs en kust som ofta känns som om man befann sig på andra sidan Adriatiska havet.
Dricker lokalt vitt vin i skymningen på en av raden av serveringar längs den välbevarade stadsmuren och ser på flanörer och de många hiskligt dyra lyxbåtarna längs kajen. På andra sidan viken ligger skruttiga skeppsvarv, som inte längre ger några jobb - nu är det turism som gäller. Det märks också i luften, den lilla staden ligger precis under inflygningen till Split och stundtals är det tätt mellan landningarna, många plan från Storbritannien och Norden, men också rader av gamla ryska maskiner med östeuropeiska turister ombord.
När jag följer den kurviga kustvägen norrut från Trogir passerar jag flera fina små badvikar. Stränder är ju annars inte Kroatiens allra starkaste sida - de flesta är grustäckta, många är vackra och några riktigt sköna, men ofta är man hänvisad till småkrångliga dopp från klippor - inget för småbarnsfamiljer.
Efter en timme kör jag genom staden ibeniks fula höghusförorter. Här bor många som tidigare jobbade i det nedlagda aluminiumsmältverket. Ingenting i förortseländet antyder vilken liten pärla till stadscentrum som väntar nere vid havet och det bidrar säkert till att väldigt få utländska turister hittar hit.
Ändå stoltserar staden med ännu ett av Kroatiens världsarv - den mycket speciella Sankt Jakobs-katedralen. Ett utdraget prestigebygge i gnistrande vit marmor som höll på att ruinera staden under 1400-talet och som när det stod färdigt blev en mix av gotik och renässans, med ett ovanlig välvt tak, som man ser bäst om man kliver uppför en av de branta trappgränderna på andra sidan det lilla sömniga torget.
Men det är inte det storslagna som imponerar mest, utan de 71 lågt placerade stenansiktena - uttrycksfulla människor som alla levt på riktigt för över 600 år sedan. En del påstår att det skulle vara nunorna på dem som vägrade bidra till det dyra kyrkobygget, men det verkar otroligt att just dessa skulle få pryda densamma.
När man vandrat runt i gränderna och sett kyrkan väntar båtar i hamnen, redo att ta en ut till badöarna Zlarin och Prvi. Båtarna går sedan vidare till badorten Vodice, som helt saknar bra stränder, men som ändå lockar turister från hela Europa.
Jag styr kosan en dryg mil inåt land i stället, till nationalparken Krka, ett populärt utflyktsmål med sköna bad och en trevlig båttur på den långsmala sjön.
Krka är välorganiserat med rejäla parkeringar där bussar tar besökarna ner i den täta grönskande dalgången, där uppfordrande parkvakter med högtalare ropar ut när nästa båt avgår mot klostren vid sjöns andra ände och vilken väg man ska gå om man vill till fallen, där ett av Europas första vattenkraftverk en gång producerade el.
Parkförvaltningen har anlagt stigar och broar för att man ska kunna vandra tvärs över fallens övre del. Här står stora stim med öring i det strömmande, trädskuggade vattnet och i luften ovanför fladdrar hundratals metalliskt blå sländor i en parningsdans. Men inget antyder vilken grandios syn som väntar när jag följt stigen utför och så småningom kommer fram till den lagun där fallens vita vattenkaskader till slut hamnar. Inte blir det sämre av att det går fint att bada nedanför fallen. Vattnet är ljummet, men det gäller att gå försiktigt på de såphala undervattensstenarna. Plums! En kvinna i 50-årsåldern dyker handlöst efter att ha halkat. Hennes barn i förskoleåldern får sig ett gott skratt.
På min resa vidare mot Split hamnar jag mitt i en skogsbrand, sommartid ett utbrett gissel längs den regnfattiga kroatiska kusten. En polisbil spärrar vår väg. Några hundra meter framför polisbilen sveper skogsbranden i hög fart upp för en kulle. Snart brinner det med stora gula flammor precis vid vägen, som elden snabbt tar sig över. Köerna växer. Med lite tur lyckas jag till slut ta mig runt och passera på andra sidan branden.
Split är Dalmatiens huvudort, en industristad med ett par hundra tusen invånare där de stora varven fortfarande dominerar. Men Split har också ett spännande förflutet.
Salona, lite högre upp på bergssidan än Split, grundades av grekerna på 400-talet f Kr, men hade sin verkliga blomstringstid under romarna på 300-talet e Kr, då det bodde över 60.000 människor här. Närheten till storstaden fick kejsar Diocletian att välja Split som platsen för sitt väldiga palatsbygge, som han sedan levde i efter att ha abdikerat. Precis som den förbjudna staden i Peking var palatset mer en stad än en bostad. Innanför murarna fanns en ansenlig vaktstyrka, flera tempel, administration och luxuösa boytor.
Trots att hela härligheten plundrades efter 300 år och resterna byggts om åtskilliga gånger, står mycket av palatsområdet fortfarande, inklusive delar av de mäktiga murarna. Bara att vandra på de nötta, vita marmorstenarna i de vindlande gränderna och veta att här gick också människor för närmare 2.000 år sedan är fascinerande. Att man snabbt går vilse och just därför hittar små torg med mysiga kaféer eller barer gör Splits bilfria gamla stad än mer behaglig.
Men Split är också, tillsammans med Zadar längre norrut, centralort för Dalamatiens många färjelinjer. Det visar sig gå fint att chansa och bara dyka upp i hamnen med bilen. En timme senare sitter jag på övre däck med en panoramavy över Splits taggiga höghusförorter och de lika taggiga bergen. På en timme når jag ön Brac, en enda avlång bergskam. Bilvägen från hamnen i Supetar går först bara upp, upp, upp, sen en kort bit över en torr högplatå för att sen börja slingra sig nerför dramatiska serpentinvägar med skön utsikt över det knallblå havet och den ännu mer långsmala grannön Hvar. Halvvägs ner får jag en första skymt av den berömda stranden i Bol, Zlatni Rat, den mest fotograferade i hela Kroatien. En trekantig udde av miljarder havsslipade småstenar som ändrar form efter vindar och strömmar. Ibland är den spetsig, ibland böjd, ibland bildas en liten cirkelrund damm längst ut. Mitt på udden står det knotiga aleppotallar och bland träden gömmer sig små kiosker och fik.
Själva Bol är en liten by med prydliga stenhus, en strandväg kantad av serveringar och några små gränder där bakom, innan Vidova Gora, de adriatiska öarnas högsta topp, reser sig brant. För att vara en ort som lever nästan helt av charterturism håller flera restauranger oväntat hög klass. Den eleganta vitklädda kyparen på restaurang Vusios mysiga terrass ställer först fram en superb bläckfiskcarpaccio, där de tunna skivorna överringlade med lokal olivolja och citron smälter i munnen. Pastan kommer med en sås på räkor, soltorkade tomater, zucchini och räkor. Sedan är det dags för små pinfärska fyllda bläckfiskar - tre utsökta rätter för 230 kronor. Till det en flaska välkylt torrt vitt vin från nordöstra Kroatien.
Mätt vandrar jag hem mot hotellet längs den mysiga tallskuggade strandpromenaden; från byn till den berömda stranden är det drygt två kilometer. Hotellen ligger inbäddade i grönskan och flera av dem har precis renoverats. Det jag valt - Elaphusa - är inte helt klart än, poolen står exempelvis tom, men har förvandlats från trist betonghotell till hypermodernt designerdito.
Men vem behöver pool när det är promenadavstånd till Kroatiens läckraste strand?
Längs vägen passerar man flera andra små stränder nedanför porösa klippor - perfekt om man vill vara aningen mer i fred. Men även där trängseln är betydligt större råder en skönt avslappnad stämning som känns typisk för Kroatien. Exempelvis är en del av stranden vikt för nudister, men det hindrar inte vanliga badklädda från att också sola där.
På västsidan av badudden friskar vinden i, medan östsidan bjuder på stilla, kristallklart vatten. Förhållandena där är närmast perfekta för vind- och draksurfare, då havet ligger blankt samtidigt som vinden friskar i rejält i seglen.
Det har blivit dags att åka vidare. Att öhoppa med bil är smidigt - färjeavgångarna är täta och oftast är det bara på de långa sträckorna som förbokning är ett måste. Dessutom är trafiken mycket tätare på magistrala - den enda huvudvägen längs kusten, jämfört med trafiken på öarna.
Jag får hjälp att backa upp bilen för en smal brant ramp på den lilla färjan som ska ta oss över till Makarska - Kroatiens riviera, och får sedan en skön resa i morgonsolen på ett stilla hav. De branta bergen går ända fram till havet här och kuststräckan är Kroatiens mest storslagna och dramatiska. Både längs själva Rivieran och strax söder därom ligger ett pärlband av tämligen opersonliga badorter. Brela, inbäddat bland knotiga tallar i norra änden av Makarska och Gradac i den södra änden, hör till de trevligare. Gradac har många riktigt billiga, men bra restauranger - värt ett nattstopp. Trafiken söderut från Split är mycket tät på helgerna. Då går det sakta, vilket gör färden säkrare. När det däremot rullar på gäller det att vara uppmärksam - omkörningar i kurvor är vanliga och ofta är det minst hundra meter rakt ner i havet på högersidan när man kör söderut.
Ett problem i byarna längs den smala kustremsan är att hitta parkering. Man kan få leta länge, alternativt betala dyrt. De flesta hotell har dock p-platser, ofta gratis.
Efter Makarskarivieran blir färden mer händelsefattig ett tag, förutom att man passerar enklaven Neum, en sjabbig badort som tillhör Bosnien-Hercegovina och bryter den kroatiska kusten i nio kilometer. Efter några timmar når jag så en av kustens främsta attraktioner - Dubrovnik.
Staden som grundades på det som då var en ö nära fastlandet på 600-talet, blev så småningom mer känt under namnet Ragusa och kontrollerades på 1200- och 1300-talet av Venedig, dåtidens starkaste sjömakt i Medelhavet.
Från mitten av 1300-talet blev Ragusa en självstyrande stadsstat och snabbt en allt mäktigare utmanare om makten och därför i ständig konflikt med Venedig. Jordbävningen 1667, som dödade 5.000 stadsbor, blev början till slutet för Ragusa som lokal stormakt. Men det är också på grund av den som staden i dag ser så praktfull ut, då allt snart återuppbyggdes i en enhetlig barockstil, med spikraka gator där så var möjligt.
I dag närmar sig de flesta turisterna den ringomgärdade gamla stan västerifrån, efter att först ha passerat det återuppbyggda lyxhotellet Imperial, som många känner igen från tv-bilder där det står i ljusan låga efter att ha beskjutits i början av kriget 1991.
Ringmuren är imponerande bred och hög och byggd så att eventuella anfallare skulle behöva trängas ihop mellan portarna, för att lättare kunna förintas. I dag stannar japanskor på vägen och låter sig fotas sig tillsammans med unga pojkar i medeltida uniform och kvinnor i 1700-talskläder.
Att ta ett motsolsvarv uppe på murarna, med fin utsikt över takåsarna åt landsidan och över solbadarna på klipporna åt havssidan är ett måste. Liksom att äta skaldjur på någon av uteserveringarna. Sådana finns det gott om, och man gör klokt i att undvika dem som har tjatiga inkastare - de är ofta dyrare eller sämre.
Men bäst av allt är egentligen att bara strosa omkring, svänga in i gränder, upp för trappor och korsa små piazzor, håll blicken högt - mot palatsen, kyrkorna och ämbetsbyggnaderna, alla rikligt utsmyckade. Mysfaktorn är hög, även om man överallt ser såren i fasaderna efter briserade granater. Nästan vartenda hus skadades under kriget och en hel del totalförstördes.
Att vi i väst såg på medan detta världsarv slogs i spillror känns i dag overkligt - och många av de svartvita fotografierna från krigsåren känns som om de vore tagna under andra världskriget, under vilket en stillatigande omvärld kanske varit mer begriplig än på 1990-talet.
Men om stadskärnan gör sig bäst sen eftermiddag, i skymningen och under stjärnorna, så är det havet som lockar dagtid. Många gör båtutfärder till Elafiti-öarna, andra väljer den trendiga Plocestranden, nära den östra porten i ringmuren, där det unga gardet visar upp sina solbrända kroppar. Men allra skönast är en tur till den gröna ön Lokrum - båtresan tar bara några minuter och väl i land sjunger cikadorna i kör bland träden, som ger behövlig skugga medan man letar sig på skogsvägar mot något av klippbaden. Vilken väg man än väljer så är chansen stor att man passerar ruinen efter det gamla Benediktinerklostret med en skönt skuggig restaurang på innergården där man kan svalka sig med öl. Sedan är det dags att dyka i det ljumma havet.
Från Dubrovnik ordnas dagsutflykter inåt landet till Hercegovinas provinshuvudstad Mostar, berömd för sin turkiska valvbro, som figurerade i så många nyhetssändningar under Jugoslavienkrigen. Här belägrades muslimerna i centrum av kroater med fritt skjutfält från höjderna och höghusen runt omkring. Bron var den enda livlinan över floden Neretva och den förstärktes med gamla bildäck och bråte. Men till slut fick en direktträff bron att rasa, medan filmkamerorna rullade.
I dag har den återuppbyggts och hamnat på världsarvslistan. De pittoreska kvarteren närmast floden är också återställda och affärerna domineras av sådant som turister efterfrågar. Men var man än står, även där det renoverats, kan man också se hus med tusen och åter tusen ärr efter maskingevärssalvor. Ruinerna är påfallande många, liksom de slitna tiggarna, många av dem limsniffande barn. Här finns inte alls de pengar som fått Kroatien att snabbt resa sig igen.
Jag passar på att klippa mig för 45 kronor på en salong där inget förändrats sedan tidigt 60-tal och äter cevapcici, kryddiga köttbullar med tydliga turkiska influenser, för en tjuga. Vandrar sedan runt i centrum i 35-gradig hetta. Snart kommer jag till en muslimsk begravningsplats i vad som måste ha varit en liten grönskande park mitt i centrum. Gravstenarna förskräcker: födelseåren varierar, allt från 1931 till 1986. Men dödsåret är alltid detsamma - 1993, året då belägringen var som brutalast. Eftersom det inte gick att ta sig ut fick offren sin sista vila mitt i stan.
Lämnar Mostar för att försöka hitta till Montenegro via landsvägar i bergen. Hinner dock inte så långt förrän polisen stoppar mig. "Såg ni inte 60-skyltarna ni just passerade?" undrar en av dem, och det är bara att erkänna, det gjorde jag inte - jag bara följde trafikrytmen som hela tiden legat närmare 90. "Ni måste följa med till domstol i Mostar" får jag veta. Men när polisen föreslår 20 euro i "direktböter" pustar jag ut och betalar.
Passerar fattiga slitna byar omgivna av torftiga fält. I varenda by är det minst ett hus som bränts ner under kriget, hus där någon granne med "fel" religion bott.
I de serbdominerade byarna närmast den montenegrinska gränsen övergår vägskyltarna från det latinska alfabetet till det kyrilliska och jag känner mig allt mer vilsen. Men efter att ha frågat om vägen ett par gånger korsar jag gränsen och som ett trollslag upphör spåren efter kriget.
Det ortodoxa klostret i Ostrog ligger högt upp på en brant bergssida med vid utsikt över den gröna dalen där Europaväg 762 mellan Sarajevo och Podgorica, huvudstaden i världens yngsta självständiga nation går.
Man får inte vara harig för höjder om man ska klara den gropiga serpentinvägen utan räcken mot stupen upp till klostret. Tät trafik tvingar mig att backa gång på gång.
Men, precis som andra pilgrimsmål är det snart 400-åriga Ostrog en fascinerande plats. I rader av bodar säljs souvenirer, ikoner och skrifter - många av dem om Montenegros viktigaste skyddshelgon, Sankt Vasilije, som ligger begravd här. Det är lång kö till det innersta heliga rummet i klostret där vi alla välsignas av en svartklädd präst.
Runt huvudstaden är det platt, men snart börjar stigningen över kustbergen som efter en timme övergår till en slingrig nerfart mot havet och makalös utsikt. En omväg tar mig förbi den triangelformade lilla staden Kotor, ett världsarv där det tar längre tid att hitta en p-plats än att vandra runt i alla gränder.
Vid lunchtid nästa dag, efter att ha passerat ett pärlband av badorter, når jag så Sveti Stefan - en välkänd syn från turistbroschyrerna. En gång var det en fiskeby på en liten ö förbunden av en naturlig sandbank. Men byn köptes upp och förvandlades till hotell. Nu bor gästerna i små vackra stenhus, inbäddade i cypresser och blomster. Tyvärr är stugorna inte alls lika charmiga invändigt, utan överbelastade med rätt sunkiga möbler och en badrumsinredning som var snygg 1973.
Men potentialen är enorm och det ryktas att en stor internationell lyxhotellkedja är på väg att köpa alltihop. Om detta blir av lär vanligt folk knappast har råd att bo här längre - det här blir lätt ett av Europas absolut läckraste hotell.
Nåväl, den privata stranden är i varje fall behaglig. Solen gassar och det är lätt att dåsa till efter all bilkörning och ett dopp.
När himlen färgas röd i väster och sammetsnatten smyger sig på österifrån är det dags för middag på hotellterrassen. Eleganta kypare i vit uniform och svart fluga serverar femrättersmiddagen, som ingår i boendet. Rätterna domineras även här av italienska influenser och de lokala vinerna är inte alls dumma. Men bäst är bergens silhuett, ljusen från byarna, glittret i havet och syrsornas sång. Jag ser mig om - alla andra bord delas av par. Det är för dem som den här vackra och i dag fredliga kusten är som gjord.