Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Här föll granater under kriget

Minnenas stad. Osannolikt vacker ligger medeltidsstaden Dubrovnik på en udde i Adriatiska havet.
Minnenas stad. Osannolikt vacker ligger medeltidsstaden Dubrovnik på en udde i Adriatiska havet. Other: Lars Epstein

Nya, tomatröda tegelpannor är det enda som vittnar om att här nyligen varit krig. Frilansjounalisten Anders Mathlein och DN:s Lars Epstein har besökt Dubrovnik, en stad i väntan på turisternas återkomst.

Den gamla damen vid bordet intill behöver två käppar för att ta sig fram, men bägge är likt forna tiders resväskor fullklistrade med små souvenirmärken från platser hon besökt. Mycket har hon sett, men Dubrovnik tar nästan andan ur henne.

Och visst är medeltidsstaden vid den kroatiska kusten osannolik, men när man som nu sitter vid en flaska Ozujsko på anrika kafé Gradske kavanas terrass, så grunnar man mer på att det förefaller osannolikt att här nyligen har varit krig. Det ser väl ut som det alltid har gjort?

Rektorspalatset, ursprungligen från 1400-talet, och Sponzopalatset från tidigt 1500-tal, ligger ett stenkast från varandra med Luzatorget och Sankt Blasius-kyrkan emellan. Längs Stradun, stadens 280 meter långa flanörstråk - eller är den ett utdraget marmortorg? - flyter strömmen av stadsbor och turister från Pileporten mot Rolandkolonnen. Frihetsmonumentet var på sin tid stadens hjärtpunkt, och många turister låter fotografera sig tillsammans med stenriddaren.

Vattnet porlar från kerubansiktena i Onofrios lilla brunn, svalorna yr som sotflagor in och ut ur gränderna, mellan gotik, renässans och barock. Klockor klämtar genom sorlet av röster, men inga bilar morrar i detta levande museum av ljus kalksten.

Jo, en: lastbilen som försiktigt svänger fram vid katedralen är en påminnelse om vad som varit. Den är lastad med några hundra av de cirka en halv miljon tegelpannor som går åt för att restaurera stadens tak. Och i souvenirbutiken mitt emot säljs videon "Dubrovnik i krig" och boken "Belägringen av Dubrovnik".

Katedralens ena vägg ser lite ärrad ut, och på torget hörs mest kroatiska, tjeckiska, slovenska, tyska och italienska röster. Kriget upphörde 1995, men än har de skandinaviska turisterna inte vågat sig tillbaka till det gamla chartermålet. Många krigsrapporter beskrev ett sönderbombat Dubrovnik, men om man inte går upp på ringmuren kan det vara svårt att se några spår av striderna över huvud taget.

Många främlingar har minnen från den här stan, kanske särskilt de som for ut i ett nytt Europa efter andra världskrigets slut. Denna "Adriatiska havets pärla" på den dalmatiska kusten fick en särskild plats i minnen och hjärtan.

Det var långt innan hatet mellan serber och kroater hade piskats upp. Man satt på gamla kafé Dubravka strax utanför Pileporten, drack turkiskt kaffe, bytte skvaller och nyheter och hörde trion spela "Tango jalousie".

Allt det tog slut med en granatträff 1991. Nu är huset återuppbyggt, men upptas till stor del av ett IT-kafé där man kan blicka ut över havet medan man kollar e-posten.

Att någon skulle få för sig att skjuta granater mot Dubrovnik, denna klenod på Unescos världsarvslista, föreföll orimligt. Så när montenegrinska trupper ur den jugoslaviska folkarmén attackerade i oktober 1991 framstod det för många som ett slags våldtäkt och ett bottenlöst barbari. Det sades att angreppet på den försvarslösa staden i själva verket riktades mot den kroatiska självkänslan, mot begrepp som kultur och skönhet. Man bombade minnen.

Men vad hände egentligen i Dubrovniks gamla stad? Rykten, propaganda och desinformation färgade rapporteringen. Staden fick omfattande skador, men blev alls inte skjuten sönder och samman. Attackerna skedde mellan oktober och december 1991, och i maj året därpå. 251 människor dödades, men jämfört med städer som Mostar, Sarajevo och Vukovar fick Dubrovnik bara skråmor. Nio byggnader blev utbrända, men för många tycks detta kulturmord vara det mest upprörande i de jugoslaviska upplösningskrigens blodbad. Bosnienkriget dominerade nyhetsflödet, men beskjutningen av Dubrovnik öppnade världens ögon för vad som skedde i Kroatien.

Nu är det mesta återställt men i det moderna Dubrovnik utanför ringmuren är krigssåren tydligare. Många blev hemlösa, och flera av de stora hotellen, som en tid användes som flyktingförläggningar, behöver omfattande renoveringar för att kunna ta emot den växande strömmen av turister.

Nära Onofrios stora brunn från 1430 tar vi trapporna upp på den mäktiga muren. Den är 1.940 meter lång och sex meter bred. På utsidan öppnar sig den adriatiska vattenslätten, nära strandklipporna är vattnet turkost som i en simbassäng. På insidan lever omkring fyra tusen människor vardagsliv i en stadslabyrint med kloster, krogar, kyrkor och palats.

Här uppifrån syns krigets spår: I Dubrovniks "femte fasad", lapptäcket av tegelklädda tak i patinerade nyanser av rött, finns nu många fält i de nya pannornas enhetligare, tomatröda färg. Också parabolantennerna bryter illusionen av medeltid.

De som bor nära muren får finna sig i att turister kikar in i köken och kanske till och med fotograferar kalsonger på tvättlinan.
Under belägringen hukade invånarna i skyddsrum och källare, någorlunda säkra bakom de massiva murarna men utan vatten och elektricitet.

Straduns marmorbeläggning är så slät och blank att ivriga hundar slirar på tassarna. Det är som att skrida fram på ett salsgolv, och att spotta eller knäppa i väg en fimp skulle kännas oanständigt. Barockbyggnaderna utmed gatan är strama och nästan identiska.

De smala gränderna leder in i labyrinten, många blir branta och kräver flämtande trappvandringar under telefonledningar, amplar och kläder på tork. Någon övar på piano, bakom murar skymtar små hemlighetsfulla trädgårdar, hål i väggen rymmer frisersalonger, bagerier och gallerier. Det är svalt i dunklet mellan stenväggarna.

Men ute på Stradun flödar ljuset. Beroende på tid på dygnet skiftar gatan karaktär. På förmiddagen befolkas den av grupper av turister klädda i grälla ledighetsutstyrslar, i hasorna på en guide som rappt sammanfattar stadens historia från 600-talet och framåt. Under namnet Ragusa var handelsrepubliken formellt under venetiansk, turkisk, ungersk och österrikisk överhöghet.

1400- och 1500-talen var den stora blomstringstiden, då handelsflottan var den tredje största efter Venedigs och Genuas. Upplysningen kom tidigare till Ragusa än till Västeuropa, slavhandeln avskaffades redan på 1400-talet, och man införde hälsovård och fri utbildning. Jordbävningen 1667 satte definitiv punkt för Dubrovniks ekonomiska betydelse. Ännu ett svårt skalv skakade staden 1979. Numera lever den på turisterna.

I middagshettan stillnar Straduns myller. Man tar något lätt på ett kafé, om man inte har låtit sig fångas av någon inkastare uppe på restauranggatan Prijeko.

Den tidiga eftermiddagen är behaglig. Flanörerna är färre, kanske tar man ett glas i skuggan och reflekterar över att påfallande många kroatiska kvinnor är så långa och slanka. Sävligt går man sedan till katedralens lätt bisarra skattkammare med dess stora samling av guld- och ädelstensinfattade reliker. Här finns bland annat huvudskålen efter stadens skyddshelgon Sankt Blasius (som inom parentes sagt tycks ha varit förbluffande lik Gustaf Fröding, att döma av målningarna i kyrkan), liksom skallar, armar och ben efter en förvirrande mängd andra upphöjda gestalter. Här finns också vad som sägs vara en bit av det heliga korset, vars äkthet kanske kan diskuteras.

På kvällen hörs klackars klickande tydligt i stillheten. Pojkar spelar boll mot katedralens vägg. Trots att stenläggningen är torr speglar den lyktornas milda sken. Det är som en romantisk filmscenografi, men detta är på riktigt. Å andra sidan kan turistmagneten Dubrovnik faktiskt sägas vara en idyllisk kuliss framför ett Kroatien som står inför krigets smärtsamma efterverkningar. Det gäller såväl ekonomin och de serbiska flyktingarna, som att tvingas medge att krigsförbrytelser begicks också på den kroatiska sidan.

På en liten krog i en gränd äter vi grillad bläckfisk och tar en flaska Postup, vin från trakten med en egenartad hetta och kvardröjande glöd.

Fakta/Dubrovnik

Resa dit: Flyg Stockholm-Dubrovnik via Zagreb kostar 4.300 kr. Under sommaren fanns en begränsad charterverksamhet.

Logi: Flera stora hotellanläggningar utmed kusten väntarpå renovering. Ett mellanklasshotell kostar 330 kronor per person i dubbelrum med halvpension.

Mat: På en hygglig restaurang kostar varmrätten 75-120 kronor, en flaska vin 100 kronor, en espresso 7 kronor, inhemskt öl runt 16 kronor.

Resa runt: Dubrovniks gamla stad är bilfri. Lokalbussbiljetten kostar ca 9 kronor och köps i förväg i bland annat kiosker. Taxi är billigt. Räkna med cirka 400 kronor/dag för en hyrbil.

Utflyktsalternativ: vintur med provsmakning till Peljesac, dagstur till Montenegro, fiskepicknick, kryssning till öarna närmast Dubrovnik.

Lästips: "Croatia" (Rough Guides) är färsk och fyllig. Skaffa gratisguiden "Dubrovnik Riviera" med adresser, aktuella evenemang etc, finns bland annat på turistbyrån.

Information: Kroatiska statens turistbyrå, Kungsgatan 24, 111 35 Stockholm, tel: 08-534.820 80, e-post: croinfo@telia.com. Dubrovniks turistbyrå, tel +385-(0)20-426 303, fax -422 480, e-post: tzgd@du.tel.hr, hemsida: http://dubrovnik.laus.hr

Övrigt: Dubrovnik ligger i Kroatiens sydligaste del och har cirka 47.000 invånare, av vilka fyra tusen lever i den historiska, muromgärdade staden. Före kriget reste cirka 25.000 svenskar per år till Dubrovnik, år 2000 var de drygt 2 200.

Bild