De tomma stolsraderna ombord kan vara en symbol för turismen i det krigshärjade Kroatien. I mitten av maj ligger stränderna ännu öde trots det vackra vädret. De nyrenoverade hotellkorridorerna ekar ödsligt, privata kafé- och restaurangägare är överdrivet artiga mot de fåtaliga utländska gäster som kommit i början av turistsäsongen.
Alla väntar nervöst - 1997 kan bli det stora genombrottet för turismen i Kroatien. Men det kan också gå åt pipsvängen. "Det kan räcka med ett enda välriktat attentat i Bosnien så är säsongen spolierad. Många människor blandar lätt ihop länderna här på Balkan", säger en hotellägare.
Enligt officiella siffror besöktes Kroatien förra året av 2,6 miljoner utländska turister, de flesta från Italien, Tyskland och Slovenien. Men det är ändå en bra bit kvar till rekordåren före kriget. 1990 var siffran 5 miljoner.
Trots att kriget är slut tvekar många resenärer som tidigare flitigt besökte landet att resa dit på nytt. Men kustregionen drabbades relativt litet av striderna och mycket har redan byggts upp på nytt.
På flygplatsen i Zagreb splittras chartergrupperna. Härifrån flyger man vidare i inrikesplan till Istrien och Kvarnerbukten längst upp i Adriatiska havet, eller till mellersta Dalmatiens riviera kring staden Split, eller ner till den forna turistmetropolen Dubrovnik vars krigsskador restaurerats skickligt med kraftfull utländsk hjälp.
Kroatien har 177 mil kust, de 1 185 öarna inte inräknade. Det är långa stycken jungfrulig mark, långt ifrån lika exploaterad som den italienska Adriakusten - och bitvis mycket vackrare.
För den som törstar efter kultur finns mycket att hämta. Sevärdheter som den pampiga romerska amfiteatern i Pula i norr, Diocletians palats i Split halvvägs till Dubrovnik i söder, det är bara att välja. Även utflykter in i landet bjuder på många spännande upplevelser: vattenfallen i Krka, en av landets sju nationalparker, är absolut värda ett besök. För att inte tala om öarna, många med ytterst charmiga små städer med medeltida stadskärnor och gott om restauranger med lokal prägel. Just i år har det stora färjerederiet Jadrolinija avskaffat de speciella, högre biljettpriser som tidigare drabbade alla utlänningar.
Den bilburne turisten från norra och västra Europa brukar ge upp i värmen och stanna i det vackra Istrien där campingplatserna ligger tätt och utflyktsmålen är många. Vägarna är numera av god europeisk standard på många håll. Nya öppnas kontinuerligt och andra som drabbades av kriget repareras. Den omtalade sprängda bron vid Maslenica utanför kuststaden Zadar ska återinvigas i år.
Vi satsar på Splitregionen och inkvarteras i byn Tucepi en timmes resa söderut längs en av Europas allra vackraste kustvägar. Rostiga bilvrak påminner om att vägen har krävt sina offer. I Tucepi med några hundra invånare stiftar vi bekantskap med den här turistbilden:
Hotellet: Alga med sina 332 rum var under kriget flyktinghotell men tömdes och renoverades 1994 för att ta emot de första efterkrigsturisterna. På försommaren dominerar seniorer från England och Tyskland. Saltvattenpoolen är uppvärmd och mycket välskött med en magnifik utsikt över Adriatiska havet och de stora öarna med Hvar, Kroatiens längsta ö, som närmaste blickfång.
Maten: helst fisk förstås, många små restauranger ligger nära hamnen och fler är under byggnad. Kyparna visar gärna upp hela fiskmenyn ute i köket - bläckfisk, krabba, hummer, musslor och lokala skönheter med namn som zubatac, lovrata, kovac, lubin, list och skuse. Priset är runt 200 kronor för ett kilo fisk på många restauranger. En portion grillad scampi går lös på en 50-lapp. Men fråga inte längre om specialiteten prstaci, en slags mussla som lever inuti speciella stenar. De är sedan ett par år fridlysta - tyvärr, för de smakar underbart.
Drycker: Coca-Cola har en stor fabrik i närbelägna Makarska men prova gärna lokala viner, utbudet är stort och spännande och många restauranger har egna vingårdar i bergen. En flaska gott vitt/rött kvalitetsvin kostar omkring en hundralapp. Prova till kaffet ett glas prosek, det lokala söta vinet.
Entreprenörerna: överallt byggs nya barer och små restauranger, privata pensionat piffas upp men just i Tucepi saknas de svartklädda gummor som raggar utländska turister till "Zimmer frei" utanför stora buss- och järnvägsstationer. Vi stöter i stället på Zoran Brbic, före detta elitsoldat i kroatiska armen, en av många som sliter från tidig morgon till sena kvällen. Han bygger en ny bar nere vid strandpromenaden och uppger sig ha fått extra fördelaktiga lånevillkor i banken på grund av sitt engagemang i kriget. När kommer de första serbiska turisterna till Tucepi, frågar vi provocerande och han svarar vresigt:
aldrig!
Flyktinghotellet: här heter det Neptun och ligger i skymundan, gömt av frodig grönska som växer in i den en gång så stiliga matsalen. Håglösa flyktingar från främst Vukovar har bott här i upp till sex år. Ingen vet när de kan återvända, hotellet luktar malmedel och tristess. Från sina slitna balkonger har de utsikt både över havet och över välputsade tennisbanor - men de längtar bara hem.
Biluthyraren: han gör inga lysande affärer. Häftiga japanska jeepar som kostar runt 600 kronor om dagen att hyra står och väntar på kunder. Den magnifika kustvägen är inte så svårkörd som det först verkar, trafiken är av naturliga skäl inte så tät som före kriget.
Turister: förr dominerade västeuropéer även i Tucepi. Tjecker, slovaker och ungrare kom i eländiga, proppfulla småbilar, tältade och levde på medhavd matsäck. Nu dyker de allt oftare upp som charterturister och syns i den
officiella statistiken tillsammans med italienare, tyskar, engelsmän och alla andra.
Betjäningen: mer hjälpsam än jag någonsin upplevt. Varje turist är guld värd, man har inte råd att fuska. De flesta talar antingen engelska, tyska eller italienska. Matsedlarna är oftast flerspråkiga.
Seglarna: före kriget kunde man hyra segelbåtar överallt längs kusten, där marinorna ligger i sköna vikar. I dag är det färre vita segel på havet men vissa resebyråer satsar på egen-båt-semester. Andra hyr stora ombyggda fiskeskutor som går i linjefart som flytande hotell. Det djupa Adria är mycket lättseglat och det finns åtta namgivna huvudvindar. Jugo är den varmaste, bura den kallaste.
Nakenbad: finns inte i Tucepi men väl på otaliga platser längs kusten och ute på öarna. Skylten FKK (Freie Körper Kultur) upplyser om att det är fritt fram. Men se upp vid lunchdags på nakenöarnas små krogar, alla är inte påklädda vid matbordet.
Utsikten: himmelshöga berg direkt bakom ryggen, det glittrande havet åt andra hålet och öar, öar, öar. Många av öarna är perfekta egna små semesterparadis. Hvar är längst med sina 68 km och har också flest antal soltimmar: 2 718 timmar/år. Krk är störst med 409 kvadratkilometer. Många öar har en säregen historia. Dugi Otok (Den långa ön) till exempel var ökänt koncentrationsläger för Titos fiender efter andra världskriget. Men inte ett ord därom i de färgglada kroatiska turistbroschyrerna.