Vi bestämmer oss för det röda alternativet som tappas upp i en vanlig glasflaska direkt ur ekfatet. Tjugo kuna vill hon ha, cirka 26 kronor.
Utanför vingaraget sitter en man och rensar fisk.
- Riba, provar jag och försöker med den ryska jag kan.
- Riba, svarar han och bekräftar de slaviska språkens många likheter.
Det blir en stunds tråcklande med ord som ibland bildar begripligheter, ibland flyter ut i intet. Några nyfikna ansluter sig.
Så är det dags att gå. Men då ber Zdenka oss att vänta. Hon går in i huset och hämtar en liten flaska, skruvar av korken och låter oss lukta. Det är lavendelolja, en för ön viktig produkt, och flaskan är en present. Bara för att vi träffats en kort stund av en resa.
En bagatell? Inte alls. Ett ögonblick värt att minnas.
Men den kroatiska resan börjar inte här utan på Makarska rivieran som bjuder ett band av badorter längs en sextio kilometer lång kuststräcka. Hit har många svenska researrangörer hittat. Inga direkta sevärdheter konstaterar guideböckerna, men synintrycken är desto mäktigare. De höga kala Biokovobergen når ända upp till 1 762 meter bakom rivieran och stränderna inramas av tät pinjeskog som sträcker sina yviga grenar ut mot ett klart grönt hav.
I huvudorten Makarska erbjuds såväl barrskogsdoft som skugga. Och en strandpromenad med kaféer och restauranger längs de steniga stränderna. En landtunga med märkliga stenformationer slutar i en fyrplats som i soldiset flyter som en hägring mot ön Hvars höga berg.
Längre in mot centrum ligger turbåtar förtöjda vid stenkajen. Bästa läget i stan har hotell Osejava, med utsikt över stad och hav. Men byggnaden är förfallen. Förklaringen är att den användes som flyktingförläggning under kriget på 1990-talet och sedan aldrig renoverades. Men några stridshandlingar var det aldrig här vid Makarska rivieran.
I stadens centrala delar är kyrkan fullsatt en söndag klockan 11 medan en liten marknad pågår strax utanför. Mest handlar det om lokala jordbruksprodukter som honung, olivolja med vitlöksklyftor och jordgubbar för 20 kuna kilot. I Lenka Ajduks stånd märks en klar satsning på olika likörer med smak av bland annat fikon, körsbär och päron. Hugade köpare får sniffa på innehållet.
Till mer traditionella sevärdheter hör snäckmuseet i fransiskanerklostret. Det visar sig dock ha mycket begränsade öppettider. Ersättningen får bli ett litet havsmuseum med hajar, jättehumrar, sjöstjärnor, klumpfiskar, muränor och snäckor. Som ett vaxkabinett med lackade djur. Det luktar källare i lokalen där en liten dam i svart tar tio kuna för inträde.
Småskaligheten och den avslappnade stämningen bidrar till trivseln i Makarska, alldeles speciellt i försommartid. Inga sönderbyggda områden med mastodonthotell även om Dalamacija har tio våningar och inte bjuder någon vacker arkitektur, men väl en fantastisk utsikt.
De flesta av rivierans städer och byar låg ursprungligen högre upp mot Biokovobergen. På den tiden var inte kustläge att föredra. En rejäl promenad med stark stigning leder upp upp till Puharici och Makar, om inte bil anlitas. Men det är värt besväret. Här är vardagen helt oanfrätt av turism och inte ens ett kafé går att uppbringa. Slitna hus och gistna dörrar, trånga gränder och terassodlingar i träda. En del förfall, men också nytt. Det verkar vara byar som delvis övergivits men där sedan viss återflyttning skett. Rätt vad det är hamnar man i ett animerat boulespel där öl och vin är bränsle i kampen.
Längs Makarska rivieran finns flera orter dit svensk charter sökt sig. Bland annat till Tucepi och Podgora en bit söderut. Här är ännu lugnare och småskaligare än i huvudorten Makarska. Men pinjerna finns, liksom stränderna med småsten, restaurangerna och det inbjudande havet.
Från Drevnik går färjan över till Hvar dit man anländer till Sucuraj på den östligaste delen. Det är här det är så lätt att från båten ta raka vägen mot Hvar stad och Stari Grad. Men även om ingen guidebok säger så är det värt att svänga höger för en spatsertur bland Sucurajs stenhus och gränder med höga murar, valvbågar och små trädgårdar med citronträd, vinrankor och potatis. Samt vandra runt hamnen förstås där båtar ligger i olika grader av underhåll. På Konova Gusarska Luka serveras cevapcici för 40 kuna medan lokalbefolkningen, läs männen, tar en kaffe eller njuter av ölet Karlovacko.
På Hvars östra sida, den som i guideböcker "lacks any obvious highlights", dominerar stenmurar. Aldrig har jag sett en sådan odlarmöda. Höga murar i täta fyrkanter. Det är så att de småländska böndernas slit förbleknar. Allt detta för att komma åt de jordplättar som planterats med några olivträd, vinrankor eller potatis. De byar som passeras är också grå av sten. Men lyses upp av någon målad dörr eller blommor. Av kungsljus och vallmo i försommartid.
Det gläntas bakom en spetsgardin när en okänd vandrar på de gräsbeväxta gångarna mellan husen. I byn Gdinj kommer en gammal gumma med käpp och seglarmössa släntrande mot mig.
- Stari, säger hon och pekar ut med handen mot husen. Stari. Stari. Allt är gammalt.
Hur gärna vill jag inte få henne att förstå att jag tycker det är vackert. Att jag vandrar omkring här för att jag njuter av det jag ser.
Men ryskan fungerar inte nu. Hon förstår inte och vandrar bort till sitt stenhus där några pelargoner är färgklicken i den lilla trädgården.
Längs en slingrande ganska dålig väg - utan vägräcken - går så färden ner mot sevärdheternas Hvar, främst då staden med samma namn. Här berättar guideböckerna utförligt om det välkända medeltida torget Sveti Stjepan med en 1500-talskatedral med samma namn, om klocktornet från 1400-talet, kampanilen som är 200 år yngre, om stadens loggia och Hektorovic-palatset med vackra spröjsade fönster i venetiansk gotisk stil. Om huset som rymmer Balkans första folkteater. Den kollektiva erfarenheten.
Till den gäller det att sätta sin egen färg på upplevelsen. Genom att vandra uppför och nedför de många branta grändernas stentrappor. Lyssna till samtalen kring middagsborden. Inandas de starka dofterna från havet eller från de många blommande myrtenträden. Eller fundera över alla de generationer som nött torgets stenläggning så slät att den blänker i solnedgången eller när kvällens fasadbelysningar tänts.
Över staden ruvar ett venetianskt fort på en plats som tidigare befästs av såväl greker som romare och bysantiner. Längs branta gator och en slingrande stig nås toppen med en vid utsikt över stenstadens terrakottafärgade tak, hamnen med de många stora segelbåtarna och havet ut mot de obebodda Pakleniöarna dit taxibåtar regelbundet transporterar badgäster.
Det är tätt med matställen, men svårt att hitta något lokalt i denna turistiska ort. I en gränd upp från kyrkan utlovar Paradies Garden dalmatiska specialiteter. En lummig gård med låg musik verkar lovande. Maträtten "gregada" får det bli även om fisk är rejält dyrt i Kroatien. I denna rätt ingår flera olika fisksorter som kokas ihop med potatis, lök, vitlök och buljong. Det visar sig att fiskarna läggs i hela, med huvud och fenor, vilket i Sankt Pers-fiskens fall leder till en rad långa nålar till ryggfenor som måste plockas bort. Men rätten är trivsam utan att vara märkvärdig och stället trevligt.
Att sedan ett kanadensiskt par berättar att de kommit hit på rekommendation av guideboken Lonely Planet kommer som en viss besvikelse.
I vinbutiken Caric vinoteka strax innanför kajen där de stora segelbåtarna lägger till går det i alla fall att köpa med sig en typisk hvarisk souvenir. Druvan Bogdanjua finns bara på dennna ö där betingelserna är de rätta. Bogdanjua står det också på flaskan med vitt vin och namnet betyder "Gud gav".
Ett guldkorn är den lilla gröna ön Scédro på sydsidan av Hvar. Hit kommer främst segelbåtar till de fina vikarna med kristallklart vatten där några restauranger etablerat sig.
På ön finns bara en bofast person, 86-åriga Ljubica Kordic, som vi hittar i sitt hus framför teven och med bilden av den nye påven uppsatt på väggen. Men hennes son och sonsöner driver under turistsäsong en restaurang på gården där eget vin, olivolja och grönsaker serveras tillsammans med mycket fisk. Just till denna sommar ska de ha rum färdiga för uthyrning. Tidigare har det inte gått att övernatta på ön. Den som inte har båt kan bli hämtad i byn Zavala på Hvar.
- Och den som vill kan få följa med ut på fisketurer, säger Pavao Kordic, ett av barnbarnen.
Hvars grannö Korcula visar upp en mer leende och välmående sida, även om det här finns spår av många skogsbränder precis som på Hvar. Men i dalar med rik jord breder vinrankorna ut sig, skogar med tall, cypress och ek gör ön till en av de grönaste i den adriatiska arkipelagen och byarna är större och mer välbehållna.
I Vela Luka, huvudorten längst i väster, träffar vi Mario Primic, turistagent men kanske ännu mer musiker. Därtill soldat i kriget på 90-talet. Han visar på kartan var han stred i tre år, på fastlandet bort mot Dubrovnik. Öarna berördes inte av kriget. Vi får en cd med hans egna kompositioner.
- De handlar om kärlek, säger han.
När vi färdas på vägarna österut - förbi terassodlingar, vida utsiktspunkter och branta byar - är det hans musik vi avnjuter. Och så mycket kan vi förstå av texterna att kärleken även omfattar Dalmatien.
Vårt mål är "Lilla Dubrovnik" - så kallas Korcula stad på den andra sidan av ön. En bastant ringmur med anor från 1200-talet möter och en venetiansk port som leder in till trånga gränder som från huvudgatan breder ut sig som nerverna i ett blad. Gatumönstret är utlagt för att skydda mot den kalla nordliga boravinden, läser vi i guideböckerna. Men just denna dag är det boran som råder och det känns ändå kyligt och blåsigt.
Lite intryck av ett mini-Venedig får man under en rundvandring, fast kanalerna saknas. Stadens kändis är Marco Polo. Åtminstone anses han stamma härifrån och en plakett på ett hus visar var han skulle ha bott. Många är det som trängs i just den gränden för att få sin bild.
Befriande är de restriktioner som tycks råda för kommersen innanför stadsmurarna. Inget tingeltangel som förstör stadsbilden. Sånt får hålla till utanför den historiska bebyggelsen.
När båten lägger ut från Vela Luka är Split slutmålet på resan. Här är den givna sevärdheten stadens världsarv, Diocletianus palats, som firar 1700-årsjubileum i år. Det var således på 300-talet som kejsaren, bördig från trakten, lät uppföra en "pensionärsbostad" på hela 215 gånger 180 meter med inspiration från ett romerskt härläger. De höga stadsmurarna finns ännu i dag till stor del kvar och under en rundvandring i området dyker hela tiden rester av det imponerande palatset upp blandat med bebyggelse från många sekel. Som mäktiga valvbågar i tung sten nära ett nybyggt kontorshus där man genom fönstren kan se stenpelare från Diocletianus tid. Dagens liv integrerat med antikens.
Några av murens gamla torn tjänar fortfarande som bostäder, vilket de gjorde redan på 600-talet då flyktingar från den under romartid viktiga staden Salona sökte skydd här. På peristylen, en öppen plats i hjärtat av det historiska området, utgör de många turisterna de enda färgklickarna bland smutsgrå luftförorenade byggnader. Men renoveringsarbetet har påbörjats.
Guidade turer leder förstås runt till de mest intressanta platserna, som katedralen S:t Domnius som en gång var Diocletianus mausoleum och på 600-talet helgades till kyrkobyggnad, till Johannes dopkapell som tidigare var platsen för ett Jupitertempel, till de mäktiga källarvalven under palatset som grävts ut på senare år och till Gyllene porten som var huvudingången till palatskomplexet. Eller också letar man sig själv fram efter guideböckernas instruktioner.
När flyget lyfter från Splits flygplats är bagaget förstås fyllt med många upplevelser, både de kollektiva och sådana som är mina alldeles egna.