I Adriatiska havet utanför den kroatiska kusten, ett par timmars färjefärd från Dubrovnik, finns en grönskande ö med två blankblåa sjöar. I en av sjöarna ligger en ö med lämningarna av ett gammalt kloster och en kyrka tillägnad jungfru Maria. Där går vi nu i fågelsång och fjärilsfladder och försöker föreställa oss hur livet kunde te sig för benediktinermunkarna som kom till Mljet på 1100-talet.
Hur livet ter sig på 2000-talet är lättare att se. Namnet Mljet kommer av grekernas ord för honung, och även om detta inte är landet av mjölk och honung, så är det ett grönt och välkomnande Idyllien åtminstone för turisterna. Här finns berg och skogar och små byar, och hela den nordvästra, skogsklädda delen av ön är nationalpark.
Klosterön ligger i Stora sjön, som är förbunden med Lilla sjön, och de är i sin tur förbundna med havet. Tidvattnets växlande flöde i kanalen användes på medeltiden för att driva vattenkvarnar.
Nu vandrar eller cyklar folk kring sjöarna, tar ett dopp eller drar sig in i skogens doftande svalka. Sannolikt var det tur att det aldrig blev något av planerna på att här bygga ett hotell med femtusen bäddar.
Klostret övergavs på 1860-talet, senare användes det som högkvarter för skogsmyndigheten, innan det så småningom förvandlades till hotell. Nu är det vittrande och övervuxet, ett fantasieggande utflyktsmål med oklara ägarförhållanden och oviss framtid i ett Kroatien som håller på att resa sig efter krigen. All dekor, utom en del detaljer från 1700-talet, är försvunnen.
Över musslorna på restaurangen vid kajen begrundar vi tidens gång. Några av klostrets munkar räknas till regionens betydande författare, inte minst Ignjat Durdevic med sin Marunkos tårar, som handlar om livet på ön. En annan av dem skrev om ett fikonträd vars grenar nådde ända ner i vattnet. Musslor fick fäste på dem, och plötsligt hade man ett paradisträd som gav både skaldjur och söta frukter.
Liksom många andra öar i dessa vatten är Mljet höljt i en dimbank av legender och myter. Är det sant att det i själva verket var på Mljet och inte Malta som aposteln Paulus år 65 blev biten av en orm? Och kom kejsar
Augustus verkligen hit? Och var det Mljet som Homeros tänkte på när han skapade nymfen Calypsos Ogygia i Odysseen? Gud vet, kanske bottnar det i namnförblandning mellan Malta, Melita och Mljet, men i alla händelser är sådant till nytta i turistbroschyrerna. Om det inte rent av är där som somliga av legenderna föds.
I den historia som går att belägga finns bland annat resterna av den
illyriska befästningen vid Mali Gradac, en bas för plundringsräder mot romerska fartyg som förde olivolja, vin och guld genom sundet mot Peljesechalvön. När romarna småningom besegrade sjörövarna kallades ön Melite, och lämningar från den tiden dyker upp överallt. I Polace drar vägen rakt igenom ruinerna, och byborna har använt delar av dem för att utvidga sina egna hus. Under bråten och sanden på stranden lär det finnas praktfulla mosaiker från ett romerskt badhus.
Om man tillåter sig rejäla hopp i en lång och snårig historia så kan man säga att Mljet på 530-talet inlemmades i det östromerska riket, och cirka 600 år senare tog benediktinermunkarna i Pulsano i Apulien över och byggde sitt kloster. På 1300-talet tillföll ön republiken Dubrovnik, och kom att styras av hertigen i Babino Polje. När Dalmatien tillhörde Venedig ingick även Mljet.
Familjen Matana har varit med en stor del av den tiden. För femhundra år sedan kom de hit som boskapsskötare åt munkarna. Numera driver de ett litet pensionat i byn Pomena.
Antagligen kom mina förfäder från Italien, säger Ivan Matona. Vi har varit fiskare och jordbrukare i alla tider. Så småningom fick släkten land på ön.
Han är 25 år gammal och säger att alla här är mer eller mindre släkt med varandra. Men man är noga med vem man gifter sig. Själv har han flickvän i Ljubljana.
När vi tittar i turistbroschyren tror jag först att han skämtar, men det är verkligen släktingar till honom som syns på var och varannan bild.Hon där är min moster, han är kusin, hon är syssling.
Ivan Matana talar så som öbor brukar om hur de skiljer sig från fastlänningarna, och om det kroniska missnöjet med dåliga förbindelser och utvecklingspengar som går öarna förbi.
Mljet är den sydligast och östligast belägna av de större dalmatiska öarna. Att den är grön året runt beror på att nästan tre fjärdedelar av ytan täcks av aleppotall, ek och macchia. Alltså är skogsbränder ett ständigt närvarande hot, oftast beror de på åsknedslag, och när det börjar ryka någonstans hjälper alla till att släcka.
Har vi inte elden under kontroll inom en halvtimme är det sannolikt dags att evakuera ön, sa en man på kajen. Särskilt om boran blåser.
Boran är nordanvinden, som kan få flammorna att skrämmande snabbt kasta sig från träd till träd.
Vi färdas genom mer eller mindre tvära kurvor utmed kusten och upp över bergskammarna, högsta punkten är Veli Grad med 514 meter. Vägen asfalterades inför ett av Titos besök på 60-talet. På ett ställe är den så smal att bussen bara har fyra centimeter till godo på sidorna. Förr fanns här endast stigar, mellankrigstidens turister hämtades med åsna vid båten för en långsam och skumpig ritt till sjöarna.
Till de djur förutom åsnor som man kan sikta på Mljet hör vildsvin, sälarna på sydkusten och ättlingarna till de mungor som ursprungligen togs hit för att göra slut på giftormarna. Det lyckades, men när ormarna tog slut gav de sig på fåglarna i stället. Rådjuren togs ursprungligen hit för att Tito med vänner skulle ha något att skjuta under eventuella jaktturer. Dock kom ledaren så att säga aldrig till skott, men när han dog, 80 år gammal, planterade Mljetborna 80 pinjer utmed vägen.
Vi stannar till i Prozura. Om det inte vore för mannen som står och sprutar något giftigt på ett fruktträd skulle man kunna få för sig att tiden har stannat i byn. Enstaka åsnor och gummor skymtar bland de åldriga stenhusen. Från kapellet på kullens topp ser man ut över sundet och den myllrande fågelön.
Förr byggde man alltid byarna inåt land av rädsla för pirater. Numera är det i stället tyska seglare som smyger utmed kusten. I Pomena sitter några av dem på de små restaurangerna med utsikt över båtarna och hotell Odisej som helt dominerar den lilla byn. Där inne sliter servitörerna för att hinna langa fram storköksmat till turistgrupperna.
Musikerna i de traditionella rödvita dräkterna underhåller med sång till dragspel, gitarr och mandolin. Men är inte han med dragspelet i själva verket skinnskallen som var med i minibussen från hamnen? Var det inte han som med psykotisk målmedvetenhet härmade mer eller mindre anstötliga ljud och fick sina kamrater att skratta hysteriskt i fyrtio minuter? Jo, faktiskt. Ett rollbyte som är något oroväckande.
I solnedgången blir fastlandsbergen violetta. På familjen Matanas pensionatsterrass med utsikt över vattnet äter vi morbrors utsökta getost inlagd i olivolja, skuren i tunna skivor. Bläckfisken har pappa varit ute och fångat på morgonen, grönsakerna kommer från familjeodlingarna och brödet från mammas ugn.
En stor kruka vin hämtas upp från faten i källaren, trettio kronor för en liter. Till det tjocka turkiska kaffet får vi familjens brandy, ett slags kroatisk grappa med hetta i smaken. Alltsammans är mycket gott.
Senare, på Odisejs uteservering, är stämningen hög och vinet går för åtta kronor glaset. En något splittrad lektion i kroatiskt uttal flätas in i övervåningens allsång i en blandning av tonarter. Man kan tänka sig sämre sätt än så här att tillbringa evigheten: en oändligt lång, ljum kväll på ett stimmigt kafé, med gott och billigt vin och omgiven av musik och glada människor.
Bortom Odisej är mörkret kompakt och stjärnorna så gnistrande och klara att man blir stående med blicken mot skyn tills nacken börjar värka. Tystnaden i byn bryts bara av enstaka, egendomliga fågelläten.
Sent om natten hörs ett märkligt, ångestfyllt rop från skogen. Sannolikt är det en lom, men ljudet frammanar bilden av en kvinna som ser allt allt gå om intet. Det är kusligt, och vore det inte för att det blev pekoral skulle man kunna skriva att det är som om själva landet ropar, detta sargade, såriga Kroatien.
Men Mljet klarade sig förstås någorlunda bra genom kriget, även om 70 dagars blockad gjorde livet besvärligt. Och turisterna försvann.
I morgonens gyllengula stillhet hörs en annan fågel med ett muntrare läte, ett ljud som om någon blygt och valhänt försöker spela på en leksakstrumpet. Luften är klar och doftande. Flera nya hus växer upp i byn som uttryck för framtidstro och turisternas återkomst.
Dieselmolnet när M/T Hannibal Lucic lägger ut mot Dubrovnik är en skarp kontrast till Mljetskogens friska syrlighet. Från relingen syns öns många uddar omlott som teaterkulisser i skiftande nyanser av grönt. Konturerna blir alltmer upplösta, färgerna bleknar och rinner in i varandra, och småningom är ön försvunnen, som upplöst i diset. Nästan som om den bara varit en hägring, en illusion, en fantasi.