I nästan femtio år var Brijuni-öarna helt stängda för vanligt folk. Här inrättade marskalk Tito sitt eget högst speciella rike. Sex månader varje år under de flesta av sina drygt trettiofem år vid makten tillbringade han här, i den lilla arkipelagen strax utanför Istriens sydvästra kust. Hit drog han den politiska makteliten, hit inbjöd han den kulturella eliten, och hit tog han alla de statsöverhuvuden som besökte Jugoslavien. Öarna är närmast mytiska för alla från det forna Jugoslavien.

Inte underligt att det i dag inte bara är utländska turister utan faktiskt mest besökare från någon av det splittrade Jugoslaviens alla republiker som vill stilla sin nyfikenhet. Många äldre, utan tvekan arbetare och bönder, för dagen klädda i nötta finkostymer och sjalar, från det "gamla" Jugoslavien, kliver nästan vördnadsfullt av båten. Andra är mer öppet kritiska till gångna tider.

- Jag måste få se med egna ögon hur han spenderade alla våra pengar, säger en exilkroatiska i den engelskspråkiga guidegruppen syrligt när vi just klivit iland framför pampiga hotell Istri-Neptun.

Sedan 1995 är öarna öppna igen, men fortfarande med omfattande besöksrestriktioner. Brijuni är numera nationalpark, president Stipe Mesic tar fortfarande hit ett och annat statsbesök och dessutom är öarnas historia och säregna natur ömtålig och synnerligen värd att skydda. Ingen kommer hit utan förhandsbokning i någon av grupperna som kommer hit med båt från Fazana. Titos privatbostad är fortfarande stängd för besökare.

Vi leds runt med fast hand. Först ska alla se Titos museum där en av våningarna upptas av en lätt absurd utställning. Av någon anledning började statsöverhuvuden skänka Tito exotiska djur. Några hölls i burar i ett litet minizoo, några släpptes ut i en inhägnad öppen savann. Många dog under resan eller snart efter ankomst. Alltså finns i museet en samling uppstoppade lejon, strutsar, rovfåglar och andra djur från jordens alla hörn. Ute på den stora savannen samsas än i dag de djur som överlevt: ett par zebror, några lamor, två elefanter, rådjur och en hel klunga med heliga kor från Indien.

Det hela lär ha varit något slags fredsprojekt. Liksom utställningen på våning två i museet är en spegel av Titos andra stora fredsprojekt: att samla världens alla alliansfria stater i en gemensam starkt opposition mot Warszawapakten och Nato. Bilder på ett hundratal statsöverhuvuden och regeringschefer på besök på Brijuni talar sitt tydliga språk. Castro, Nasser, Gandhi, Tage Erlander och många fler, främst från världens fattiga alliansfria länder, har varit här för att diskutera politik med Tito.

Men lika mycket som Tito älskade att omge sig med statsöverhuvuden, lika mycket älskade han att låta sig fotograferas tillsammans med kulturvärldens vackraste kvinnor. Många porträtt på marskalken ihop med Sophia Loren, Gina Lollobrigida, Elisabeth Taylor, Maria Callas med flera togs under otaliga kultur- och filmfestivaler på Brijuni.

I en skogsdunge hittar vi den jättelika vita muren som utgjorde filmduk i änden av utomhusbiografen.

Såväl presidenter som filmsjärnor lär ha funnit sig väl tillrätta i festerna på hotell Neptun eller i Bijela Vila, Titos stora vita representationsvilla vid havet.

Ett litet tåg på hjul tar oss runt mellan museet, safariparken, Istriens enda golfbana, Titos villor, bysantiska och romerska ruiner av hela samhällen. Raka alléer med hundraåriga tallar, ännu äldre cederträd, cypresser och pinjeträd omger de stora parkliknande öppna ytorna. På en stor äng står ett olivträd, planterat av romarna på 300-talet. Stöttat och kärleksfullt vårdat ger det ännu en årlig skörd som räcker till sex liter olivolja.

Spåren från Titos tid ter sig trots allt som ytliga och övergående i historiens perspektiv.