Det vilar en tragik över krigskommissarien och adelsmannen Johan Cruus livsöde. Han dog i fält utan att sätta några märkbara spår i den svenska historien. Det magnifika kalkstensslott han gett arkitekt Nicodemus Tessin i uppdrag att bygga i Alsike by, söder om Uppsala, hann han aldrig se. Och sen brann hela härligheten ner till grunden.
Vore det inte för änkan Catharina Oxenstierna, dotter till den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna, hade nog minnet av Johan Cruus försvunnit ut i cyberrymden. Men genom att döpa slottet till Krusenberg lockade hon tillbaka hans ande. Nu är Cruus i prominent sällskap med en lång rad av de adelssläkter (och ett multiföretag) som efter honom rumsterat om på det återuppbyggda godset. Däribland Gustaf Cederström, mästaren bakom den berömda men föga upplyftande målningen "Karl XII:s likfärd".
Nej, målningen finns inte kvar här på Krusenberg, i dag omvandlat till hotell- och konferensanläggning. Men det finns annat att vila ögonen på i den ståtliga herrgårdsbyggnaden i trä, medan vi intar tebuffén i en av sällskapssalongerna denna ljumma våreftermiddag. Som de imposanta speglarna, de utsökta franska tapeterna i blått och guld från artonhundratalets början och de sirliga empirkronorna vars kristallprismor tindrar i solljuset som väller in genom de höga fönstren.
Med en sån inramning smakar de möra pajdegskakorna, minisconesen med hemgjord apelsinmarmelad och den krämiga brieosten av någon anledning extra gott. Och ger precis den kolhydratrika energikick som behövs för en promenad runt slottets trädgård.
De knotiga äppelträden kan räknas i hundratal. Under de mäktiga ekarna lyser små fält med blåsippor och nere vid den långa strandlinjen mot en av Mälarens vikar gonar sig violerna i vattenspegeln. Grönfinken, talgoxen och koltrasten tävlar om de bästa drillarna och någonstans från de omgivande sädesfälten ger sig en fasan tillkänna. Johan Cruus visste vad han gjorde när han köpte denna bit Upplandsnatur av kronan i mitten av 1600-talet.
Även det moderna Krusenberg har sina fördelar. Den relativt nybyggda hotell- och receptionslängan välkomnar gästerna med sin luftiga lobby där man kan slå sig ned med en öl i de stoppade länstolarna runt den öppna braskaminen. På Krusenberg har man förstått och tagit till sig det växande intresset för kvalitetsöl och kan erbjuda mer än de vanliga bleka törstsläckarna.
En stunds fötterna-högt ovanpå dubbelsängen i det blont möblerade rummet gör gott inför middagen. Denna fredagskväll är det glest mellan gästerna i de tre matsalarna i herrgårdens bottenvåning och inte oss emot. Utan stress kan vi rådgöra med vår kunnige servitör och sommelier om passande drycker, även om han inte riktigt håller med om vårt val av öl till förrättens halstrade pilgrimsmusslor med sparris, kökstrendigt serverade al dente, och en tryffel- och blomkålskräm. Dessförinnan har vi, som seden numera bjuder på bättre krogar, försetts med en amuse bouche, en carpaccio bestående av två femöringsstora, millimetertunna skivor hälleflundra med körvel och citronolja. Så mycket arbete för en sekunds njutning.
Till den helstekta entrecoten med pressad potatiskaka följer vi rekommendationen om en fyllig Zinfandel, som sympatiskt serveras glasvis. Köttbiten har som den ska en redig fettklump i mitten, är mör och välkryddad. Middagen avrundas med en knäckig crème brûlée med en liten kompott på granatäpple, melon och en doft av apelsin, tillsammans med ett sötsyrligt dessertvin från Frankrike.
Mätta, nöjda men inte dästa intar vi dubbelsängen på allvar och kan utan öronproppar sova för öppet fönster. Morgonen som följer är lika ljus och ljummen som gårdagen. Frukosten står uppdukad i slottets gamla kök och vi hugger in på det hembakta brödet, blåbärssmoothien, den färskpressade juicen och de två smakrika hårdostarna. Ingenting i övrigt saknas på buffén utom det småvarma, men det uppvägs delvis av den generösa fruktkorgen och de goda hemgjorda marmeladerna.