O, forna tiders kungligheter - de förnekade sig inte! Om du har en bra guvernant till dina barnbarn - belöna henne med ett eget slott. Om du har en gunstling, ge honom ett rejält slott, han med. Jaså, han har familj? Inga problem: ett ménage à trois tar hand om den saken.
Vi är på väg i turistbuss från Lettlands huvudstad Riga till södra Lettland för att bese de bägge 1700-talsslotten Mezotne och Rundale och den svensktalande guiden Olga sprutar ur sig information. I en och en halv timme på raken berättar hon om de ryska kungligheternas excesser, interfolierat med upplysningar om det moderna Lettlands problem. Olga har fått sin utbildning under Sovjettiden, det är inte utan att det märks på presentationstekniken. Hundratals osovrade faktauppgifter slår knockout på åhörarna.
- Finns det någon broschyr om slottet? frågar jag när vi kliver av.
- Nej, ingenting, svarar Olga prompt, men det gör det förstås. Bakom en disk står en dyster man och säljer reklamtryck om det hotell som nu drivs på slottet.
Slottet Mezotne var en gåva av den ryska kejsarinnan, Katarina II, till sina barnbarns guvernant, Charlotte von Lieven. Men Charlotte själv bodde aldrig här, utan tittade bara in som hastigast vid ett besök i början av 1800-talet. Slottet stannade dock kvar i hennes familjs ägo fram till 1920, då det konfiskerades av lettiska staten. Charlottes porträtt finns förstås till beskådande. Hon blev utnämnd till grevinna 1799.
Arkitekt var italienaren Giacomo Quarenghi med stöd av Johann Georg Adam Berlitz, som var med och färdigställde alltsammans 1802. Under andra världskriget förstördes slottet delvis, som så mycket annat, men 1958 startade en återuppbyggnad som blev färdig 2001.
Jag ser en ljusgul byggnad, där vi bjuds in att bese paradvåningen en trappa upp. Nu för tiden är det ett elegant hotell här och folk kommer hit för att fira bröllop. Slottsträdgården är en av de bäst bevarade i Lettland. Bara 10 hektar, men optiskt arrangerad för att verka större. Parken är i själva verket en slänt ned mot ån Lielupe, ek och lind växer på sluttningarna och promenadstigar genomkorsar landskapet.
I paradvåningen hålls kupolen uppe av åtta atlasfigurer, på en fris som löper hela vägen runt syns slingrande växter, vargar med vingar och andra sagodjur. Allt är guld, ljusblått och gult. Matsalen går i grönt. Överallt konstfull stuckatur, lampetter och kristallkronor. Varje sovrum är individuellt utformat, givetvis i tidens stil.
Men efter att ha rest genom den fortfarande tydligt eftersatta lettiska landsbygden känns det ändå svårt att ta till sig denna nygamla lyx. Mil efter mil färdas vi längs fält som ligger i träda, hukande, brunmålade hus med trasiga tak och vanskötta trädgårdar, snårig skogsmark, full av sly. Men i "Baltikum i förvandling", en skrift utgiven av svenska Skogs- och lantbruksakademien, läser jag att miljön i Lettland är i huvudsak frisk och betydligt mindre drabbad av miljöförstöring än på andra sidan Östersjön. Problemet är att allt för lite jord är tagen i bruk samtidigt som skogsavverkningen gått för hårt fram efter privatiseringen i början av nittiotalet.
Ett annat problem som ständigt återkommer är demografin. Landsbygden håller på att avfolkas. Men inte bara landsbygden utan hela Lettland! 50.000 ungdomar har gett sig av till Irland för att tjäna pengar. Lettland har aldrig riktigt hämtat sig efter de stora deportationerna under Sovjettiden då minst 100.000 personer försvann. I hela Baltikum mördades 250.000 judar under kriget och 70.000 balter flydde till Sverige undan den sovjetiska ockupationen. Befolkningstillväxten är fortfarande negativ.
Så äntrar vi bussen och fortsätter mot Rundale, slottet som började som barockslott och övergick till rokoko sedan slottsherren, greve Ernst Johann Biron förvisats till Sibirien i 20 år. Denne var först den ryska kejsarinnan Anna Ivanovnas favorit, därefter hennes efterträdare under 22 dagar 1740 innan han störtades och dömdes till döden. Han benådades dock av den nya ryska regenten, kejsarinnan Anna Leopoldovna och deporterades till Sibirien. Slottsbygget, som startat med en grandios ceremoni 1736, gjorde halt och det kejserliga hovets arkitekt, Bartolomeo Francesco Rastrelli, kunde återgå till Vinterpalatset, som egentligen var hans huvuduppgift.
Men Ernst Johanns lycka skulle vända ännu en gång. År 1762, efter 20 års förvisning, blev han plötsligt återupprättad och kunde, efter diverse förvecklingar, återinträda i sin gamla roll som greve av Kurland 1763, nu under Katarina II. Och slottsbygget kunde återupptas - av samma arkitekt! Tjugo år hade gått. Nu var det rokoko och inte barock som gällde.
Alltså ligger ett mindre Vinterpalats framför oss i höstsolen. ljusgult och vitt, med stor kullerstensgård framför huvudentrén, breda trätrappor, guldornamenterade salar, gallerier, stuckaturer, kakelugnar i blått och vitt, som ser ut som middagsporslin. Det är överdådigt och vackert på ett sätt som absolut inte har något med Lettland att göra: här talar rysk prakt och italiensk smak, här dansar putti i taket i Vita hallen och ringlar sig blomstergirlangerna, här står Mingvaserna på piedestal och här antechambrerar vi själva i förrummet i väntan på att andra besöksgrupper ska bli klara i Gyllene hallen.
- Ett enormt arbete har lagts ner på att skura väggarna bit för bit med specialborstar, berättar Olga för femtioelfte gången.
- Det var lettisk skolungdom som kommenderades ut varje sommar för att skura slottet, säger en medresenär, som vet hur det gick till på Sovjettiden. Slottet började faktiskt renoveras redan 1972. Och nu är det nästan klart. Till och med trädgården har fått fason, ser vi när vi sätter oss på en bänk i eftermiddagssolen. Den är absolut fransk med blommor i geometriska mönster.
På trappen spelar en rysk besöksgrupp upp en 1700-talspastisch i autentiska dräkter. Strax stiger sällskapet in i slottet, solfjädrarna fladdrar framför pudrade ansikten. Skratten klingar. För en liten stund är spänningen mellan etniska ryssar och letter försvunnen, denna medborgarkonflikt som är det nya Lettlands största olösta fråga.