"Fraise, strawberry", svarar hennes dotter på fullaste allvar. Det man skulle kunna uppfatta som kommunikationsproblem är ett omständligt sätt att vårda språken, viktiga livlinor till västvärlden.
Dottern har vit tajt Calvin Klein t-tröja, platåskor och mobiltelefon i handen. Ingen märklig klädsel för en tonåring kan man tycka. Men i Libanon blir det en tydlig kristen markering: Jag styr västerut. Till skillnad från mina jämnåriga med sjal på huvudet, långärmade tröjor eller shador - muslimer som orienterar sig mot arabvärlden.
Inbördeskriget tog slut 1992, och freden är fortfarande skör. Olika befolkningsgrupper skyller landets problem på varandra. "Det är krig igen om några månader", menar trötta pessimister.
Men det finns tydliga rörelser framåt. Mest syns det i det centrala området i Beirut. Där har ett konsortium, Solidere, renoverat och byggt nytt. Allt är så nytt att det ännu inte finns något naturligt liv i området som blir som en kuliss, inget verkligt i sig. Men byggandet börjar stanna av. Pengarna håller på att ta slut, berättar Castro Sarkis som är byggledare för renoveringen av en av de sönderskjutna ruinerna, till synes bortom all räddning.
Där Solideres område slutar vid hamnen börjar Cornichen. Här samlas alla framåt kvällen. Hela familjer tar med sig plaststolar och vattenpipor och barnens trehjulingar eller lära-gå-stolar. De köper kardemummakaffe av kaffeförsäljaren eller en näve nötter och tittar på alla andra.
Några är på väg till någon av alla de beachklubbar som ligger mellan Cornichen och havet. Här måste man vara medlem, men på några av dem kan utländska besökare gå in för en hundring.
För alla andra rekommenderas Rafik Hariri beach. Inte för den som vill vara för sig själv eller söker kristallklart vatten. Men för den som vill träffa libaneser och njuta av folklivet, se de muslimska kvinnorna bada med kläderna på och männen röka sin vattenpipa.
Men det finns ett Libanon bortom Beirut och nästan allt går att se på dagsutflykter. Jouneih till exempel några mil norr om Beirut som lockar de rika med återinvigda Casino du Liban. Eller de två Jeitagrottorna där stalagmiterna speglas i det glasklara vattnet och stalaktiter i stora salar liknar kyrkorglar.
På Palmyra hotell i Baalbek, berömt för sina romerska tempel, är vi de enda gästerna. Få turister vågar sig hit då platsen de senaste 15 åren varit mer känt för gisslantagningar och religiös extremism än för tempel. Och nog går det rysningar efter ryggraden när vi från vår balkong hör automateld nerifrån dalen.
Templen i Baalbek började byggas för 3 000 år sedan.I dag är det Bacchustemplet som är kvar välbevarat.
Men mest imponerande är de sex pelare som finns kvar av Jupitertemplet. De är 20 meter höga och 2,5 meter i diameter.
Som på många andra platser i Libanon kastas man mellan liv och död, skönhet och förstörelse när man åker genom Bekaadalen. Å ena sidan den vackra, genom årtusenden livgivande dalen mellan de rosaskimrande Libanonbergen. Å andra sidan täta vägspärrar omgärdade av stridsvagnar där antingen libanesiska eller syriska soldater kontrollerar bilarna.
I Bekaadalen är stödet stort för Iranstödda Hizbollah, gerillan i kriget mot Israel i söder. Vi stannar i Zahle, känt för sina restauranger, eller casinon som de också kallas, och smakar det bästa av det berömda libanesiska köket - ljuvlig shish taouk, härlig hommus, smakfull aubergineröra och fräsch persilje- och tomatsallad på Casino Nmeir.
Cedrarna, eller Al Arz, är en av flera populära skidorter, med sex liftar och flera pister. Men Al Arz är ett populärt utflyktsmål året om. Här finns nämligen några få av Libanons berömda cedrar kvar. Cedern pryder Libanons flagga, och träden var en viktig naturresurs för flera tusen år sedan. Till den 7 000-åriga hamnen i Byblos kom handelsmän från högkulturerna runt Medelhavet och bytte cederträ mot bland annat guld, granitstenar och papyrus. I dag räknar man libanoncedrarna som utrotade.
I Byblos finns ett par bra stränder, något som Libanon inte är fullt av. Hit åker libaneserna ofta för en liten utflykt. Men även om den inhemska turismen är i full fart räcker inte det för den haltande turistindustrin.
Hotellen behöver utlänningar som sover över.