Men jag kan ännu inte riktigt tro att det blott en timmes bilresa härifrån finns ett skidparadis på 2.000 meters höjd med franska liftar, tyska pistmaskiner och massor av libanesisk snö.
Några dagar senare är vi på väg upp till Faraya-Mzaar i bergen, jag, svensk-libanesiske fotografen Fadi Nassar och vår chaufför Elie.
Det gick nämligen inte riktigt som planerat: flera dagar av väntan i Byblos vid Medelhavet på grund av snöstorm i bergen - oframkomliga vägar och stängda liftar.
Därför färdas vi nu i en fyrhjulsdriven jeep - det enda sättet att ta sig upp till de libanesiska fjällen en stor del av säsongen.
När vi passerat 500-metersnivån blir marken plötsligt vit. Efter byn Faraya, en halvmil före skidområdet Faraya-Mzaar, tar det tvärstopp.
Trots påbudet om snökedjor eller fyrhjulsdrift har många slunkit genom spärrarna. De som är på väg uppåt står bara och spinner eller glider okontrollerat bakåt. De som är på väg ned kommer kanande som en smörklick i het stekpanna. Enda sättet för dem att få stopp är att styra in i den meterhöga snödrivan.
Att ingen har vinterdäck kan man förstå eftersom det nere vid kusten, där de flesta bor, råder svensk sommarvärme.
Sedan vi med gemensamma krafter lyckats vända de kedjelösa bilarna och skjutsat i väg dem utför lossnar proppen.
Tidigt nästa morgon lägger vi skidorna på axeln och vandrar i väg till backen. Det är några minusgrader, strålande sol och gnistrande nysnö. Skulle kunna vara Åre eller Zell am See. Men en detalj skvallrar om att vi inte är långt från Medelhavet: en ruffig brittisk MG-cabriolet av sextiotalsmodell försedd med snökedjor och skidställ på bagageluckan brakar plötsligt förbi oss på den vita vägen!
Från stolliften har vi en fantastisk utsikt över det vita berglandskapet. Under oss svischar skidåkare med påfallande elegans. En jämtes fördomar om libaneser på skidor faller genast som ett korthus. De hjälmförsedda barnen kastar sig lika oförskräckt nedför pisterna som svenska ungar. Och de börjar tidigt.
- Mina yngsta elever är två tre år och de talar tre språk flytande. Det är otroligt! säger fransyskan Virginie Bronner som ansvarar för barnskidskolan.
Hennes man Christian Cleyrat, fransman med tjugo års erfarenhet från Franska alperna, Kanada och Chile, är områdets pistchef.
- Backarna här håller lika hög klass som i Alperna, de är bara lite kortare, säger han.
Och det är bara att hålla med. Utförslöporna är välpistade, men vi befinner oss på över 2.000 meters höjd långt ovan trädgränsen så det finns också oändligt med tillgängliga branter för lössnöåkning. Liftsystemet är modernt och håller effektivt undan köerna.
Tills det blir strömavbrott - ett vanligt inslag i detta sargade land. Kön hinner växa sig lång och tjock innan dieselaggregatet stånkar i gång med en rökpuff.
Inte många européer reser till Libanon för att åka skidor, men atmosfären är ändå mycket internationell. Folk från hela världen som arbetar i regionen kommer hit för några dagar i backen. Vid fiket mitt i backen träffar vi Håkon Arald Gulbrandsen och Line Fransson från Norge. De har kommit i bil från Damaskus över helgen, en resa på tre fyra timmar. Line har tjänstledigt från tidningen Dagbladet och läser arabiska. Håkon är andresekreterare på norska ambassaden.
- Vi täcker även Libanon från Damaskus, så jag är här ett par gånger i månaden. Men det här är första gången jag är i Faraya-Mzaar - dock inte den sista, säger Håkon - för övrigt den ende vi ser i backen på telemarksskidor.
Restaurangen på 2.296 meters höjd har klinkergolv och furumöbler och serverar varm choklad utan vispgrädde, hamburgare och smörgåsar. Nästan som hemma. Här säljs till och med Marabou mjölkchoklad! Utsikten genom panoramafönstren är vidunderlig. Vid siktigt väder ser man huvudstaden Beirut, Medelhavet och ibland ända till Cypern.
Mzaarliftens toppstation på 2.465 meters höjd bjuder förmodligen på en av Libanons mest spektakulära vyer. Här kan man vid goda förhållanden blicka ut över Bekaadalen, Mount Hermon, Cedarsbergen och Beirutbukten.
Faraya-Mzaar är Libanons bäst utrustade och mest populära skidort. Själva byn påminner snarare om en modern fransk skidort med lägenheter i flervåningshus i natursten än en traditionell fjällby med stugor. De flesta lägenheterna hyrs säsongsvis av välbeställda Beirutbor som kommer upp över helgen.
Gatorna i byn kantas av tre meter höga snödrivor. Det sägs att det kommit flera meter snö de senaste dagarna. Bra för skidåkningen visserligen, men byn har förvandlats till en labyrint och vi går genast vilse när vi beger oss ut för att ta en öl på afterski. Men denna ceremoni tycks ännu inte ha nått den libanesiska fjällvärlden.
Efter att ha irrat omkring en bra stund befinner vi oss på samma plats där vi startade. Då har det blivit tid för middag. En vänlig själ visar oss vägen till Chez Mansour, en enkel krog med rustik fjällkänsla. Väggarna är klädda med mörka träpaneler. Vi skulle lika gärna kunna befinna oss i Åre eller Sälen.
Med undantag för den delikata libanesiska maten.
Kvällen tillbringar vi med de övriga gästerna i foajén på Merab Hotel. De flesta är Beirutbor som kommit för en helg i snö. I hörnet sprakar en brasa. Stämningen är trivsamt avspänd. En familj tittar på tv, ett stort gäng med kvinnor och barn spelar kort. Konversationen sker på libanesiska, engelska och franska i en salig blandning. Alla växlar obehindrat mellan de tre språken, inte sällan byter de språk mitt i en mening.
När ljuset plötsligt slocknar blir det tyst i ett par sekunder. Sedan fortsätter samtalet som om ingenting hänt. Strömavbrott hör till vardagen i Libanon.
Tatiana och Walid Cheikha sitter i en soffa med ett parti backgammon. De bor i Beirut och har kommit hit för helgen.
- Vi åker upp varenda weekend, säger Walid. Det är nära och man behöver inte planera så mycket innan. Fredagarna brukar vi ta det lugnt, men i morgon blir det fest! Då ska vi på nattklubben Igloo.
Tatiana och Walid har som så många unga libaneser bott många år utomlands, Tatiana tjugo år i Frankrike, Walid i Saudiarabien och Frankrike. Det var i Frankrike de träffades. Nu bor de i Libanon sedan några år tillbaka och har två barn, en son på fem år och en dotter på två.
- För en barnfamilj finns det ingenting att göra i Beirut på vinterhelgerna, säger Tatiana. I Paris fanns det gott om parker där barnen kunde leka. Här i Faraya kan de vara ute hela dagarna. Sonen går i skidskola och dottern leker i snön.
Så är det dags för "Ja le'l Ja Yenn" (ungefär Oh, vilken natt) - ett slags karokevariant av "Så ska det låta". Allas blickar vänds mot tv-apparaten. "Ja le'l Ja Yenn" har på kort tid blivit ett av de populäraste underhållningsprogrammen i Mellanöstern. Kvinnor tävlar mot män. Låtarna är kända slagdängor på arabiska, engelska eller franska. Mellan varven framträdanden av kända libanesiska artister.
Programmet är uppenbarligen förinspelat, för i soffan bredvid mig sitter programledaren Marianne Klat och spelar backgammon, synbarligen obesvärad trots sin stjärnstatus.
Marianne Klat har bott i Saudiarabien och Kanada och flyttade hem till Libanon för fem år sedan.
- Jag har mina vänner här och ett jätteroligt jobb. Därför trivs jag bra, säger hon.
Marianne började åka skidor redan som åttaåring i Schweiz och Österrike och åker fortfarande så ofta hon hinner, flera gånger i månaden.
- Men jag åker oftast upp hit under veckorna när det är lite folk, berättar hon. På helgerna är det så långa liftköer.
Skidområdet Faraya-Mzaar fungerade hjälpligt under inbördeskriget. För tio år sedan tog Christian Rizk och hans farbröder över. De hyr marken av staten på 35 år och har investerat 25 miljoner dollar sedan 1991. Senaste tillskottet är femstjärniga Mzaar Inter-Continental Resort med 93 rum, två biografer och egen lift. Det öppnade i februari.
- Nu måste vi börja tänka mer på ungdomarna som inte har så mycket pengar, säger Christian Rizk. Därför har vi planerat för ett vandrarhem nära backarna.
Nattlivet i Faraya-Mzaar är begränsat till lördag kväll. Vi går på nattklubben Igloo, en rund byggnad helt inbäddad i snö. Alla bord är förbokade och vi släpps in på nåder. Sällskap sitter tillsammans, äter meze och beställer in vodka och whisky på helflaskor. Ytterkläderna ligger slängda längs väggarna. Många gäster verkar känna varandra. Stämningen är glad och öppen.
Musiken börjar försiktigt med 60-tal och höjs stegvis och övergår till disko. Här finns inget dansgolv men folk börjar dansa så smått mellan borden. Först när den arabiska musiken drar i gång framåt ettiden brakar det loss på allvar. Nu är det ingen hejd på partyt. Alla står upp och gungar, värmen stiger. Hela klubben kokar fram till fyra på morgonen. Då tystnar musiken.
Om fem timmar öppnar liftarna igen.