Ja, det är ju förstås en vaxdocka det handlar om - fast för ovanlighetens skull en rätt "levande" sådan. På motormuseet i Riga är inredarna noga med att besökaren inte bara ska få titta på fina bilar utan de ska också få veta vilka kända maktpotentater som suttit bakom ratten i dem. Här finns Stalins bepansrade Zis från 1949 med en bister vaxdiktator i baksätet, Chrustjevs vräkiga Lincoln Continental och Molotovs Rolls-Royce som först tillhörde Hitler.

Motormuseet i Riga är inte bara roligt för folk som gillar bilar - det är spännande för alla som är intresserade av att få veta mer om Lettlands dramatiska historia under alla ockupationsherrar.

Eftersom motormuseet nämns i samma andetag som Peterskyrkan och Gamla stan när det gäller sevärdheter i Riga, bestämmer vi oss för att åka dit. Att undertecknad är mycket förtjust i gamla bilar gör ju inte nyfikenheten mindre - ett bilmuseum i öst har jag minsann aldrig varit på innan.

När vi i bilen lämnar jugendhusen inne i stan bakom oss och krypkör allt närmare de typiska öststatsförorterna med grå betonghus och rostiga balkonger börjar vi undra: ligger museet kanske i en betongbunker eller i en gammal risig lada här ute i den gråsvarta snön? Fördomarna kommer på skam - plötsligt uppenbarar sig ett palats i glas och krom med fladdrande vimplar på taket bortom skogsbrynet. En lång pampig entré som gjord för en röd matta leder oss in i ett av de mest välordnade och putsade bilmuseer jag varit i - och jag har besökt ett antal.

I två luftiga våningsplan står fler än 100 bilar, motorcyklar och cyklar prydligt uppradade. Runt vissa av dem har miljöer som ska påminna om ägarna byggts upp, och det berättas en historia om varje fordon som inte bara handlar om vad som sitter under motorhuven.

Här finns till exempel den första och enda lettiska bilen efter andra världskriget, en Reaf från 1950. Den tillverkades i Rigas experimentella (!) bilfabrik och var tänkt för massproduktion, men föll på att den misslyckades i samtliga tekniska test som gjordes. Reafen, som ser ut som en riktig Janne Långben-bil, skulle ha haft 32 hästkrafter och en toppfart på 90 kilometer i timmen om den fått komma ut på vägarna.

Den uramerikanska jeepen Willy tronar bredvid de första massproducerade jeeparna i Sovjetunionen med det inte så uppiggande tillnamnet Gaz. Bägge jeeptyperna kördes i framryckningen på östfronten under andra världskriget. Längst in i hörnet bakom jeeparnas krigsskådeplats sitter Leonid Brezjnevs häpna vaxdocka i en krockad Rolls-Royce Silver Shadow från 1966.

Brezjnev var enligt utsago tokig i bilar och hade en ansenlig samling utländska vrålåk i Kreml, bland annat några Rolls och en Lincoln Continental. Den krockade bilen körde han själv fast han klarade sig undan några skador då Rollsen kolliderade med en lastbil.

Här finns många välbevarade exemplar av de typiska sovjetiska pampbilarna Zil och Zis, och de speglar verkligen hur inspirerade ryssarna var av amerikanska gangsterbilar i sin egen produktion. Det verkar som om de ryska ledarna föredrog att associeras med Al Capone & Co när de gled fram i sina bepansrade lyxåk på Moskvas gator. Amerikanska Packardmodeller har stått som förebild för till exempel en Zil från 1965 med den första V8-motorn i sovjetiskt bilbygge, och Zis från 1950 som användes av baltiska officerare i militärparader.

Diktator Stalins bil är definitivt den tyngsta på museet, den väger 7,3 ton och har skottsäkrats med decimetertjocka vindrutor. Det är en Zis från 1949 som bara tillverkades i 30 exemplar, det här är ett av de två ex som finns kvar. Det andra finns i Moskva. I baksätet på Rigamuseets exemplar sitter en vaxad Stalin med en till synes kall blick som tycks stirra in i chaufförens nacke - kanske funderade han på vem som skulle vidare till Gulag?

Några bilar bort står en rätt trött och sliten men ändå imponerande Rolls-Royce Wraith från 1939. Den tog Stalin som krigsbyte från Hitlers garage och skänkte vidare till sin dåvarande utrikesminister Molotov, mannen som senare fått ge namn åt en dödlig "cocktail", flaskbomben.

Hur det kommer sig att Rigas motormuseum har så många bilar som de ryska pamparna kört eller åkt omkring i är en fråga man aldrig får något konkret svar på. Museivakten rycker på axlarna och säger "vet inte". Det finns fortfarande en så stor rysk närvaro i landet att man inte gärna pratar om vissa, möjligen känsliga, saker.

Min svenske bekant som arbetar i Riga tror att det handlar om att Lettlands huvudstad länge var ett sommarnöje för KGB:s officerare, som gärna plockat med sig ratade pampbilar från hemlandet. Kanske har de skänkt bilarna till museet efter murens fall?

Hur som helst är det lätt att föreställa sig hur dessa bilar sakta glidit fram på paradgatan i Riga. Den som i dag heter Frihetsgatan, men tidigare varit döpt efter både Lenin och Hitler. Där ligger det gråmurriga polishuset med svartmålade fönster som andra årtionden varit både KGB-högkvarter och tortyrcentral för Hitlers Gestapo.

Det är väl tur att de bilar som symboliserar så onda tider står stilla på museet utanför stan i dag.