Mira, sex år, viftar bort en envis mygga under promenaden genom den glesa tallskogen, en kilometers promenad från byn Nida, längst söderut på den litauiska delen av Kuriska näset. Solen strilar igenom trädkronorna, doften är en blandning av solvarma tallar och lättsaltat hav. Men ändå anar vi knappt vad som väntar bakom sanddynen som skiljer skog och strand åt.
Storebror Adam, 13, når toppen på dynen först och kan blicka ut över en blekgul, nästan vit, 50 meter bred strand som sträcker sig så långt ögat når, både åt norr och söder.
Vi är inte helt ensamma, men även en sexåring skulle orka räkna de få andra solbadarna på stranden. Sensommarvärmen har gjort havet behagligt badbart, även för en kruka som jag som tycker att minimitemperaturen ska ligga runt 22 grader.
Vi vadar ut i det långgrunda havet och inser snabbt att det är alldeles för långt ut till vatten djupt nog för att nå upp till halsen på en vuxen. Helt perfekt för en liten tjej som inte lärt sig simma än, allra helst som havet ligger blankt.
Rätt få svenskar har hittat till den litauiska kusten - kanske för att de turister som far till landet ofta kommer med färja till Lettland och sen tar sikte på huvudstaden Vilnius längst i öster.
Det är synd - för kusten, och framför allt Kuriska näset borde vara ett måste, så nära Sverige.
Den här sandiga kustremsan har bytt ägare många gånger. Här har bland annat svenskar, polacker, tyskar och ryssar härjat i omgångar och än i dag klyvs Kuriska näset av en nationsgräns som de flesta finner allt för krånglig att korsa för att ens försöka. Den södra halvan av den tio mil långa sandbanken, med Östersjön på en sida och en grund lagun på den östra, tillhör den ryska enklaven Kaliningrad. För att resa in krävs samma krångliga och dyra visumprocess som för andra resor i Ryssland. I Litauen däremot gäller smidiga EU-regler. Och Baltikums bäst underhållda vägnät gör resan bekväm. Bila är enklast, men det går fint att ta sig längs kusten med buss också och Kuriska näset är bäst på cykelsadeln.
Naturen är näsets stora dragplåster. Största delen är nationalpark sedan 1991, samma år som Litauen blev självständigt och världsarv sen år 2000. Delar av de skog-, moss- och grästäckta dynerna är avstängda för besök, för att få bukt med sandflykten, som i dag lugnat ned sig till en kontrollerbar nivå.
Men till toppen av en av de högsta dynerna, den drygt 50 meter höga Parnidis, i utkanten av den största av näsets fyra små byar, Nida, tillåts besökare att vandra längs i ordninggjorda trappor. Allt för många struntar dock i skyltarna om att inte lämna stigen och bidrar därmed till erosion och sandflykt. Varje steg som besökarna tar drar med sig hundratals kilo sand. Den väldiga dynen flyttar sig flera meter varje år och eventuella hus som kommer i vägen hindrar inget. Men utsikten över ryskt territorium i söder, den pittoreska byn i norr och de många segelbåtarna på lagunen är finfin och väl värd svettdropparna.
Nida är en gammal fiskeby, där båtarna traditionellt prytts av målade "vimplar" av trä, för att man skulle kunna identifiera dem på håll. I dag syns de vackra vimplarna i stället på var och varannan tomt och minivarianter säljs som souvenirer.
En annan viktig inkomstkälla förr, var Östersjöns guld - bärnstenen. Utanför byn Juodkranté grävde man på 1850-talet fram hela 2.250 ton bärnsten. I dag görs inte så stora fynd, men Mira och Adam behöver inte spana länge i strandkanten förrän de fått ihop massor av små guldglänsande bärnstenar - en kul souvenir och gratis dessutom.
I Nida, Juodkranté och de två mindre byarna Pervalka och Preila är turismen numera den dominerande inkomstkällan och mellan september och maj är det mesta igenbommat. Men sommartid kryllar det av riktigt bra restauranger, pensionat och uthyrningsrum. De traditionella hotellen är färre och flera minner om en murrig sovjettid, där lite mögeldoft ingår i rumspriset.
Bil- och passagerarfärjorna till Kuriska näset utgår från den rätt trista hamnstaden Klaipéda, som har färjeförbindelse med Sverige. Men bara ett par mil längre uppåt kusten ligger landets somriga nöjesmecka - Palanga, med livfull strand - precis lika fin som den på Kuriska näset, men med tusenfallt fler solbadare - och en bred charmig gågata kantad av restauranger, fik, souvenir- och spritbutiker och små nöjesfält. Även när det är packat med folk kvällstid är stämningen familjevänlig, men natten är lång, så ungdomarna får det någorlunda föräldrafritt på sina diskon.
Vi slår oss ned på ett ölhak och tar in läsk, ett stop av kustens eget ölmärke, vyturys, och en tallrik med litauernas absoluta favoritölsnacks - rökta grisöron.
Adam, Mira och jag spetsar varsin bit på tandpetarna, tuggar och grimaserar. Gillar man knastrande brosk kanske det är gott
Ja, ja, allt kan ju inte vara perfekt, inte ens vid Östersjöns vackraste strand.