I solen på sanden, i diset på stranden, på bänken vid promenaden, på cykelvägen i skogen; allt präglas av en loj Tjechovstämning, fjärran från stojet i resten av världen.
Att den unge cellisten, 14-årige Mareks Radzevics, sitter just här och spelar allvarsam musik för turisterna är inte konstigt. Publiken är lyhörd och generös. Han får många slantar.
Kuriska näset är en nästan tio mil lång landtunga eller snarare sandtunga vid sydöstra östersjökusten. Den löper ut från ryska Kaliningrad i söder och har sin spets vid litauiska Klaipeda i norr.
Näset har skapats under årtusenden av flyktiga sandrevlar som flyttat med vattnets och vindarnas gång och sedan blivit öar som bundits samman och bevuxits av träd. Ännu för några århundraden sedan flydde sanden och tog med sig fiskebyar som senare återuppstod lite längre bort med samma namn.
Som badort drog näset en gång till sig gräddan av den tyska bourgeoisien från dåvarande Ostpreussen och staden Königsberg. Man lät bygga fina villor. Fiskarbefolkningen hyrde i sin tur ut rum i sina gårdar med stora ljusa glasverandor. Näset föll i skymundan under andra världskriget och den sovjetiska ockupationen som följde. Nu tillhör halva näset Ryssland.
Den norra, litauiska delen har återtagit sin gamla position av kulturell badort för en publik som inte i första hand är ute efter fest, glam och nattliv utan vill stärka sig i den specifika natur som näset erbjuder.
Egentligen måste man komma från havet eller med helikopter för att uppleva naturens dolda skatter. Den som kommer med bil eller buss ser just ingenting av sanden. Färjan lägger ut i en skog av lyftkranar i Klaipedas hamn och passerar gnisslande och knirkande mudderverk. Efter fem minuter kör man i land i en skog av mörka björkar, låga rönnar och höga tallar som ofta lutar åt öster, därtill tvingade av västliga stormvindar från Östersjön.
Ibland passerar man parkeringsplatser med rader av bilar och skyltar som utpekar promenadvägar. På andra ställen pekar skyltar åt öster ner mot byar, där gamla hus med verandor ligger vägg i vägg med nybyggda hus i samma tradition, byggda för bättre bemedlade stadsbor som kan köpa eller hyra sig en sommarlägenhet i lugnet vid Kuriska sjön, eller Kurisches Haff, som den stora, grunda viken heter på tyska.
Åt väster från vägen, alltså mot Östersjön, leder stigar i lövtunga alsalar under soliga dagar till ett fullfjädrat badliv på den mjuka sanden, som i hög grad påminner om jylländska klitter. Eller Frisiska öarna. Men att stranden är flyktigare förstår man av de vidjeliknande tunna trädstammar som flätats ihop likt korgstaket för att hålla sanden kvar. Det är ett projekt som pågått i två hundra år.
I dag är näset nationalpark och världsarv. Bilister får betala en särskild avgift på cirka fyrtio kronor vid en kontroll utefter vägen. På köpet får man en broschyr som informerar om näsets natur.
Från vägen ser man inte vatten förrän man kommer till strandpromenaden vid vassruggarna i Juodkranté, en stadslik gammal fiskarby där ekipagen för två hundra år sedan bytte hästar på väg mot Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och som för hundra år sedan var centrum för en omfattande handel med bärnsten som utvanns ur närmast oändliga fyndigheter.
Kvar finns många villor med de typiska glasverandorna. Det snickarglada träpalatset Villa Flora, där den tyske bärnstensdirektören bodde, har givit namn åt ett hotell.
Här finns krogar och kaféer och framför allt små skyltar med ordet "suvis" vid vart och vartannat hus. Det betyder fisk, närmare bestämt rökt fisk (braxen, ål, gös, piggvar med mera) som säljs direkt ur fönstren till hugade spekulanter. Överallt ser man människor som går och småtuggar på rökt fisk som om det vore godis eller varmkorv.
På den prydliga strandpromenanden går ljust klädda unga par hand i hand. Det omedelbara intrycket är en typisk smekmånadsort av det lugnare slaget. Svarta sjöfåglar lyfter i vattnet kring stabbiga träbåtar. Välklädda småbarn kajkar omkring på barncyklar som uthyres för 5 lit i timmen (cirka 13 kronor). Här finns också ett stort modernt hotell där den lokala turistbyrån håller till. En varning dock för att rumspriserna på den lista över hotell som byrån tillhandhåller inte verkar uppdaterad på många år.
Längre söderut på östsidan mot viken ligger näsets huvudort, tillika huvudhamn, den näpna kurorten Nida (förr tyska Nidden). Kör man för långt får man vända vid den ryska gränsstationen mot Kaliningrad.
Nida är dock svårt att missa, i alla fall på dagen. På huvudvägen står en oändlig rad av parkerade bilar. När man sedan svänger av mot Nida från huvudvägen möter man en formlig grötlunk av badare som är på väg med picknickkorgar och badkläder ner mot sandstranden på den västra sidan.
I Nida råder något av ett närmast aristokratiskt lugn. Här finns inget hålligång. Vill man ha det så far man till Palanga på fastlandet. Till Nida far professorer, läkare och andra mera välbeställda akademiker på sin semester. Det finns få spår av den femtioåriga sovjetiska tiden. Då levde gissningsvis partipamparna semesterliv här. Men man ser inga betongkomplex av det slag som framträder så fort man stiger iland i Klaipeda.
Man tror kanske att Nida ska vara befolkat av äldre människor som söker sig till det friska klimatet för att kurera sin hosta från den sovjetiska tidens rökiga fabriker. Men prisläget i Nida är högt med litauiska mått. "Dit har vi inte råd att åka". De gamla människor man ser hör till befolkningen eller består av tyska turister som kommer i bussar för att bese Thomas Mann-museet i det högt belägna hus som den ryktbare författaren lät bygga för Nobelpriset han tilldelades år 1929.
Sommargästerna har en burgen profil och är i hög grad unga välsituerade, diskreta barnfamiljer med snygga välvårdade bilar. Männen är övervägande snaggade, kvinnorna blonderade med noga utarbetad makeup. Man ser få ensamma turister eller grupper av utsocknes ungdomar. Det är svårt att tänka sig en ensam människa komma hit för att söka sällskap i vanlig mening. Men har man en svaghet för orgelkonserter, som ges i kyrkan varannan kväll, kan man säkert träffa någon likasinnad. Eller om man är cyklist, nota bene av den värdigt framåtskridande sorten som inte flänger fram utan har tid att se sig omkring. Näset är, med sina cykelbanor och småvägar i skogen, som gjort för kultiverad cykling i maklig takt på tysta tyska cyklar med mjuk fjädring och bekväm sadel. Även tandemcyklar finns att hyra.
Vi träffade två välutbildade unga systrar från huvudstaden Vilnius som regelbundet reser hit med sin mamma. De hyr en centralt belägen lägenhet för 100 lit (cirka 270 kronor) per natt. De flanerar, konverserar, läser böcker, förflyttar sig från den ena bänken till den andra. Och de (systrarna, inte mamman) talar engelska, vilket inte är vanligt. Tyska går något bättre (bland äldre), och ryska.
Orten verkar ha samma status som Sandhamn även om det glatta livet lyser med sin frånvaro liksom vimlet av stora segelbåtar. På kvällen kan man göra utflykt med ett gammalt segelfartyg eller en segelbåt eller en vit passagerarbåt som ser ut som en nedbantad version av Waxholmsbolagets "Västan". Från pirkaféet ser man båtarna fara fram och tillbaka bland lätta vågor på Kuriska sjön innan de återvänder till hamnen. I kaféet (där man också serverar pic vilket är pizza) underhåller en pianist med "Besame mucho", "All of me" och andra evergreens.
Strandpromenaden löper längs låga verandor och vackra trädgårdar. I den prunkande gården till bärnstensmuseet kan man i montrar beskåda insekter som legat inkapslade i den gulbruna glansen i tusentals år. I Nidas lilla centrum står en rad toppiga små stånd där man kan köpa allt i bärnstensväg - en älg, en fyr, en uggla, en cigarrettändare, en fickplunta och smycken i långa rader till priser som pendlar mellan 200 och 2 000 kronor.
Under dagen anlöps hamnen av olika båtar och fartyg med folk som har picknick ombord eller besöker någon av restaurangerna på bekvämt avstånd från piren, ofta lummigt och ombonat i en trädgård. Maten är konventionell men omsorgsfullt tillagad. Överraskningen kan bestå av en syrligt smaksatt potatissallad med små köttbitar och kantareller. Huvudfisken är gös i ett otal varianter. Stekt ål finns ofta på matsedeln. Och potatisplättar, för att inte tala om ytterst smakliga cepelinai, stora, grå, avlånga kroppkakor (zepellinare). Man får dill på tomaterna och dill i salladen. En middag för två med förrätt, gott bröd, smör, öl, schnitzel, efterrätt och kaffe går på en hundring. Men man får inte ha bråttom.