En hjord halvvilda hingstar, ston och föl gör bokstavligen hästjobbet då ett annorlunda "äventyrsland" skapas vid Papesjön i Lettlands sydvästra hörn. De betar gigantiska men igenväxta grönsaksland, som är början till ett för Europa unikt pilotförsök till ekoturismens fromma - att restaurera en vildmark av naturliga ängar där såsom förr stora gräsätare samexisterar med rovdjur och annat vilt.
Papesjön är en pärla i detta lågland längs Östersjöns östra kust, som föga liknar vår svenska ostkust. Det är en grund lagun, omgiven av sanddyner, vassvidder och våtmarker. Tyvärr växer sjön igen om lettiska WWF (Världsnaturfonden) misslyckas med experimentet att hålla såväl vattenspeglar som landskap öppna. WWF gör helt krasst en dygd av nödvändigheten:
- Vi är väl medvetna om att denna bygd aldrig mer blir jordbruksbygd, säger WWF:s ordförande i Lettland, Ugis Rotbergs.
Underförstått finns det ingen återvändo för området att tjäna som det "skafferi" det var under Sovjetmakten när landet nu blir medlem av en ny gemenskap, Europeiska unionen (EU).
- Men vårt projekts mål är inte i första hand att främja WWF, utan det lokala samhället, genom att utveckla ekoturism. Liksom större delen av baltiska Östersjökusten var bygden runt Papesjön under Sovjetockupationen (1941-1990) antingen en igenbommad militärzon eller utnyttjad av stats- och kollektivjordbruk, för exempelvis grönsaksodlingar. Trakten är än i dag glest befolkad men desto rikare på biologisk mångfald, särskilt rart fågelliv.
Första upplevelsen vid Papesjöns strand är en rördrom som flyger förbi strax ovanför huvudet. Dess säregna läte brukar bara höras på håll hemmavid i Sverige, om man har tur. I fjärran ovanför Östersjöstrandens sanddyner kretsar en havsörn. Den smala landremsan mellan lagunen och havet är ett viktigt transit- och rastområde för mängder av flyttfåglar och fladdermöss, såväl vår som höst, under flygresan mellan Afrika och Arktis. Runt Papesjön lär det häcka ovanliga fågelarter som skäggmes, dvärgrördrom, kornknarr, ängshök och sumphöna.
Åter till hästhagen i de före detta grönsakslanden, som med gräsätarnas hjälp och naturens återerövring ska förvandlas till sjönära ängar. Då det storskaliga jordbruket upphörde efter Sovjets kollaps lämnades markerna inte ens för fäfot, de fick helt växa igen. Men sommaren 1999 släpptes de första hästarna fria. De har nu själva klarat två vintrar och trivs så bra att de har avlat och fött sina första föl i Lettland.
- Hästarna förvildas efterhand alltmer och i våras blev det för första gången slagsmål mellan de äldsta dominerande hingstarna och fjolårshingstar, berättar Ugis Rotbergs. Denna sommar räknar vi med att tio nya föl ska födas.
De första 18 hästarna av rasen konik, med ursprung i nordöstra Polen, importerades för två år sedan från Holland. Förhoppningen är att allteftersom avla fram en vildhäst lik tarpanen, en förhistorisk europeisk hästras som dog ut i slutet av 1800-talet. Det var en självständig, smart och ganska envis häst med så starka hovar att den aldrig behövde skos. En modern variant av tarpanen började återskapas på 1930-talet med genetisk inblandning av bland andra gotlandsruss och islandshäst.
- Hästarnas självbevarelsedrift måste utvecklas så att de kan skydda sig mot traktens allt fler vargar, säger Ugis Rotbergs.
WWF:s personal har sett hur hästhjordarna ibland bildar cirklar nattetid, till försvar mot rovdjur. I omgivningarna finns också bäver, lo, rådjur, vildsvin och älg och mycket annat vilt. Traktens rävar har redan lärt sig att hålla sig i närheten av hästarna, vars hovtramp skrämmer upp markens gnagare som lätt blir rävarnas byten.
Människor däremot förmanas att hålla sig på behörigt avstånd för att inte uppmuntra hästarnas vänliga instinkter. Hjorden ska inte bli tam utan tvärtom förvildad, liksom den omgivande naturen. I sinom tid lär hästarna få sällskap av andra stora gräsätare, bisonoxar och även halvvilda kor som håller på att avlas fram i ett annat WWF-projekt i Lettland.