Europas geografiska medelpunkt ligger faktiskt några kilometer norr om Litauens huvudstad. Konstigt att man ska behövaåka hit för att få det hela klart för sig. Detta är inte periferi, utan centrum - på många sätt och vis.
Innan 1900-talet vände Litauen ryggen var Vilnius en av Europas mest livaktiga metropoler. Dessutom en stad av betydelse.Vid mitten av 1400-talet var den säte för ett storhertigdöme som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Under följandeårhundraden styrdes det mäktiga polsk-litauiska stadsförbundet härifrån.
Denna storhetstid har satt sitt avtryck inte minst i alla de kyrkor som uppfyller Vilniusgamla stadskärna. Hela dagen har jag vandrat runt mellan dem och funnit den ena mer häpnadsväckande än den andra. Och överallt stött på dessa rosiga bröllopspar, katoliker såväl som lutheraner och ryskortodoxa.
Det faktum att litauerna var ett av de sist kristnade folken i Europa gör denna kyrktäthet ännu mer imponerande. Vilket intryck den nya läran måste ha gjort! Vilnius gamla stad är bara knappt hälften så stor som sin motsvarighet i Stockholm. Och medan Gamla Stan härhemma bara har tre kyrkor, kan Vilnius stadskärna ståta med ett 20-tal.
Mest tagen blir jag av en kyrka som blott är en skugga av sitt forna jag. Bernardinerkyrkan byggdes på 1500-talet, men användes under kommunisttiden som filmstudio. Ett gynnsamt öde jämfört med det som drabbade andra kyrkor. De omvandlades till allt från ateistmuseum och biograf, till varulager och fängelse (det sistnämnda är fortfarande öppet - eller stängt, hur man nu ser det).
Efter att landet blev fritt för sex år sedan har kyrka efter kyrka lämnats tillbaks till samfunden. Men frågan är om alla dessa svulstiga barock- och rokokobyggen verkligen kan återerövras. Flera av dem förfaller än idag, en del står igenbommade ochär försedda med pliktskyldiga anslag om att de i sinom tid ska renoveras.
Med Bernardinerkyrkan är det något annat. Den är öppen för gudstjänster, sitt usla skick till trots. Och kanske just därför kan man här få en uppfattning om hur utsatta de troende varit i detta land.
En weekendresa till Vilnius blir lätt en smula tungsint. Historien har farit hårt fram med detta land och denna stad.
I den världsarvslistade Gamla staden märks dock att en allmän uppryckning är på gång. Byggnadsställningarna står tätt, framförallt längs de viktigaste shoppingstråken. Här ser det ut som i andra, mer självmedvetna, europeiska stadskärnor. Menbara man viker in på en tvärgata befinner man sig plötsligt i en helt annan och betydligt bistrare värld (se krönikan).
I stadsdelens mitt finns de trångaste kvarteren och de trevligaste restaurangerna. Men också ett slags vakuum, ett tomrum. Efter någon dag inser jag varför: Här finns inga kyrkor. Här, vid Stikliu och angränsande gator, låg nämligen de judiska kvarteren. Nu finns här inte ett enda synbart tecken på judiskt liv.
Man får ta sig till Gröna Huset på Pamenkalnio-gatan väster om Gamla stan. Där öppnades för sex år sedan en utställning som berättar om det judiska Vilnius och om dess förintelse. Unga vältaliga guider för här en envis kamp mot minnesförlusten.
Den judiska befolkningens historia är lika gammal som Vilnius självt. Bara några år efter grundandet år 1323 fanns judiska butiksägare på plats. Snart bjöds fler in att leva och verka i staden. På 1700- och 1800-talen var Vilniuscentrum för judiskt intellektuellt och andligt liv i hela Östeuropa.
När Napoleon år 1809 passerade staden på sin väg mot Moskva kallade han den för "Nordens Jerusalem". Särskilt imponerad var han av Stora Synagogan, en av de största i världen med plats för 2 000 personer.
När nazisterna marscherade in i Vilnius år 1941 bodde här cirka 60 000 judar - en tredjedel av stadens befolkning. Det fanns ett hundratal synagogor och sex judiska dagstidningar, fyra på yiddish och två på hebreiska. Bara några år senare var allt detta utplånat. En folkräkning som företogs vid krigsslutet visade att det fanns 600 judar kvar i stan.
Ett annat becksvart kapitel i stadens historia möter man i KGB-museet, som ligger i före detta KGB-husets källare. Här förevisas celler och tortyrkamrar av gamla interner som berättar personliga minnen av mötet med Sovjetmakten. Tänk att det bara var sex år sedan de sista släpptes ut från denna fasans källare!
Den nyvunna friheten har fört mycket gott med sig till denna halvmiljonersstad, men tyvärr också en tilltagande prostitution. Den var det första jag stötte på efter den dryga timmens flygning från Arlanda. "Du har sorgsna ögon. Jag har tre flickor", sa taxichauffören så fort jag stigit in i bilen.
I den torftiga baren på mitt hotell, funkisskrapan Lietuva, är det samma visa. Inte särskilt diskret vandrar flickorna mellan borden och erbjuder sina tjänster. Varken bartender eller servitris verkar lägga fingrarna emellan.
Betydligt mer upplyftande är mötet med Vilnius nya ungdomskultur. Universitetspuben på Dominikonu-gatan i Gamla stan är ett slamrigt ställe för långa ölseanser. Diskoteket Naktinis Vilkas på Lukiskiu-gatan är värt ett besök inte minst för sininredning - kommunistnostalgiska banderoller, vimplar och tavlor i vartenda skrymsle. Generation X tycks slutligen hakommit till Vilnius.
Efter en sån kväll kan det vara lämpligt att gå i söndagens högmässa. Men varenda kyrka där jag tittar in är knökfull. Vackrastär nog S:t Peter&S:t Paul, en barocktårta fylld med vita stuccofigurer. Störst är utan tvekan den klassisistiska katedralen. Stiligaste altaret har S:t John mitt i Gamla stan.
När jag sett mig mätt på kyrkorna, kan en utflykt till riddarborgen Trakai vara på sin plats. Dit tar man sig för en spottstyver med buss som går från järnvägsstationen. Eller med taxi som kostar en hundring för en timmes färd.
I Trakai finns minst tre saker att ta fasta på. Det mest uppenbara - borgen - är väl det minst spännande. Den uppfördes av storhertigarna Gediminas, Kestutis och Vytautas på 1300-talet, revs av ryssarna på 1600-talet och återuppbyggdes i sin helhet under Sovjet-epoken. Det märks.
Desto intressantare då att betrakta den stolthet som väcks i litauernas bröst när de vandrar runt i detta historiska museum. Här kan de komma i beröring med sitt lilla folks storslagna förflutna. Att de kvarlämnade relikerna inte är några dyrgripar spelar mindre roll. Men Trakais största märkvärdighet är nog ändå karaiterna - Europas minsta folkspillra.
I slutet på 1300-talet togs denna turkisk-judiska sekt hit från Svarta havet av storhertig Vytautas för att tjäna som borgvakter. I dag finns bara 250 karaiter i hela Litauen, varav en fjärdedel här i Trakai. Ännu färre finns det i Polen, Ryssland ochUkraina.
Ändå har de genom seklerna lyckats bevara både sin religion, sitt språk och sin byggnadsstil. I ett litet museum på Karaimu-gatan bjuds en titt in i denna sällsamma värld och i ett kafé en bit bort serveras "nationalrätten" kibinai, en enkel köttpirog.
Rikligare spis bjuds på nyöppnade Rito's Smukle, en av de sällsynta stjärnorna på Vilnius restauranghimmel. Tyvärr hittar jag hit först under min sista kväll i stan.
Inte för att det finns någon anledning att klaga vare sig på vildsvinet i äppelsås på Lokys i Gamla stan eller på vitlöksabborrenpå lyxkrogen Stikliai i samma kvarter. Men när man för en gång skull är i Litauen vill man ju äta äkta litauiskt bondkrubb - eller hur?
Detta bjuds det både rikligt och billigt på Rito's Smukle, en av flera originella krogar som nyligen startats av Rita Dapkute, enåterinvandrad litauisk-amerikanska som tidigare jobbade i parlamentsordföranden Landsbergis stab.
Under mina dagar i Vilnius hör jag hennes namn nämnas mer än en gång. Och alltid i positiva ordalag. "Amerikanskan" ger hopp om förnyade kontakter med den stora gruppen litauer "over there".
Kanske är detta en gynnsam framtidsutsikt för den hårt prövade staden i Europas mitt. Ritas mat är i alla fall fet så det dryper.