I tre dagar och tre nätter ­rasade det väldiga fältslag som på 1300-­talet ägde rum kring staden ­Siauliai, och när solen gick upp den fjärde dagen var gräset på slätten täckt av blod.

På en kulle invid slagfältet restes kors för att hedra de stupade.

– Så började det, berättar ­guiden för några polska turister, och de står tysta och begrundar det sagda.

Vinden drar in från slätten. Den får korsen att vibrera, och nu klämtar det som av tusentals ­klockor från de radband och försilvrade kedjor som fästs i trävirket.

Hit, till den så kallade Kors­kullen i norra Litauen, söker sig varje år 100.000-tals litauer för att söka sin identitet och sitt ursprung.

”Någon gång på 1300-talet” ­restes de första korsen, ­hävdas det ofta. Mera exakt än så blir det sällan: något fältslag så som det beskrivs finns inte belagt i historien.

Kanske bör vi tro på en annan av de historier som berättas – att en förtvivlad far i tidig medeltid satte upp det första korset för att förmå Gud att rädda livet på hans sjuka dotter. Eller att korsen restes för att hedra någon av de kungar och stormän i Litauens historia som – förutom tapperhet och ädelmod – har det gemensamt att de sannolikt aldrig har funnits.

Skrönorna utgör en del av Kors­kullens magi. Hjältesagorna spelar en viktig roll i ett Litauen som beslutsamt jagar en ärofull historia.

Ändå bär Korskullens historia, så långt den faktiskt kan beläggas, på fascinerande vittnesbörd om människors frihetslängtan och mod.

Eftermiddagssolen sänker sig sakta mot horisonten. Högt i skyn svävar storkar som svarta ­silhuetter mot himlen, och i en ändlös ström vandrar människor från parkerings­platsen till kullen.

Guider vallar ­besökarna genom skogen av kors. Lärarinnor vädjar förgäves till sina elever att sänka rösten. Många av dem som vall­färdar hit har egna kors med sig, att fästa vid dem som ­redan finns.

Över en miljon kors uppges klä den 10 meter höga kullen, på en yta av 30 gånger 30 meter.

Korsen nämns för första ­gången i skrifter från 1850-talet, resta som en protest mot det ryska tsar­väldet. Men Korskullens storhetstid inföll efter andra världskriget, och även nu symboliserade korsen ­litauernas frihetslängtan.

Landets sovjetiska ockupanter såg tidigt korsen som en utmaning mot sin makt.

Under nästan 30 år fram till ­Litauens självständighet 1990 ­utspelade sig kring kullen en ­märklig kamp mellan ­förtryckare och förtryckta. Gång på gång ­sände ryssarna ut schaktmaskiner för att jämna korsen med marken. Över natten smög sig människor ut för att resa dem igen, och på ­morgonen var Korskullen återställd till sitt ­ursprungliga skick.

– Ibland ställde de ut vakter kring kullen, säger kvinnan i ­mottagningscentret, men så snart vakterna drogs tillbaka kom ­korsen upp igen.

I dag är Korskullen Litauens i särklass viktigaste vallfartsplats. Landet är ett av Europas främsta katolska fästen. Men de människor som vallfärdar hit kommer inte bara för att prisa Herren utan också för att hylla sig själva och den seger litauerna vann över de sovjetiska ockupanterna.

– Korskullen är Litauens själ, ­säger kvinnan i mottagnings­centret, och hon har tårar i ögonen när hon säger det.

Många av korsen är bastanta trä- eller metallskapelser. Många är pyttesmå miniatyrer på bara ett par centimeter. En smula för sig själv står det pampiga jättekors som påven Johannes Paulus II lät resa då han 1993 predikade inför ett folkhav vid kullens fot, och att påven skulle välja just Korskullen för sitt viktigaste framträdande sågs som en självklarhet.

”Ett vittnesbörd om guds­tron hos människorna i detta land” står det inristat på hans kors, men Korskullen symboliserar mycket mer än religion.

Den utgör en viktig del av självbilden för en nation svältfödd på historiska triumfer.

Det mörknar över slätten och Korskullen. ­Besökarna vandrar därifrån genom skym­ningen. ­Vinden mojnar, de tusen sinom tusen klockorna tystnar, och turist­bussarna letar sig mot andra mål.

Kristusfiguren vid kullens fot ­hälsar natten med ett, vidöppet, förstenat famntag.