Vi kommer rullande genom Beverly Hills, längs Rodeo Drive - precis som Eddie Murphy i "Snuten i Hollywood" - och ser nypolerade Ferrarier, Paris Hilton-wannabees med små accessoarhundar och svajande palmkronor intill overkligt dyra smyckeaffärer som vetter mot perfektionsputsade trottoarer. Men till skillnad från Eddie Murphy rullar vi på var sin cykel, och inte tillbakalutade i en Ford.
Visst blir vi uttittade, och det finns inte direkt några cykelställ att parkera vid, men det är smidigt. Vi låser fast cyklarna vid en stolpe utanför juicebaren och slår oss ned med var sin enlitersfruktshake i ett litet grönområde intill de breda shoppinggatorna i Beverly Hills. Att inte behöva tänka på parkering eller betala för bilhyra ger en känsla av frihet, men samtidigt - när vi börjat inse stadens avstånd - blir också "cykelburen ungdom" en mycket begränsande grupp att tillhöra.
Folk som bor i Santa Monica påstår aldrig att de bor i Los Angeles. Inte heller boende i Hollywood skulle kalla sitt kvarter för Los Angeles. Staden är så stor och utspridd att stadsdelarna är städer i sig. Så att invånarna väljer bilen för att transportera sig mellan dem är inte särskilt förvånande. Men det går att ta sig runt på annat sätt.
När vi första dagen landar på flygplatsen LAX armbågas taxichaufförerna för att stjäla vår uppmärksamhet, men vi envisas med att i stället hitta bussen som ska ta oss till närmaste tågstation. På de slitna sätena sitter bara flygplatsarbetare.
Och vi.
Vid tågstationen, tio minuter bort, köper vi ett dagskort för Metrotrafiken för fem dollar, och tar oss med overground-tåg och tunnelbana till West Hollywood. En timme senare kliver vi ut på livliga Hollywood Boulevard och ser snabbt Los Angeles som den uttrycksfulla och lite märkliga stad den är.
Änglarnas stad är ofta raka motsatsen - stället där tjejer får ett par silikonbröst av sin pappa när de fyller 18. Staden där, näst efter bil (snabb och dyr), skateboard är ett av de vanligaste transportmedlen. En hektisk stad där varje stressåkomma - med den kaliforniska lagen på sin sida - botas med cannabis. Med den insikten stegar vi bort från en sötröksdoftande tunnelbaneuppgång, och går raskt mot motellet. Jag slänger en blick upp mot de smogtäckta bergen och ser den ryktbara Hollywoodskylten vaka över staden.
Det välkomnande Vibe Hotel är ett ungt, billigt motel med privatrum från 55 dollar och sovsalar från 18 dollar per bädd och natt. Jag hinner inte ens lämna väskorna i rummet förrän en Kevin i flip-flops ryckt med mig i en basketmatch på parkeringsplatsen, följt av att personalen - efter att ha visat biorummet, biljardbordet och tikiträdgården med bar - berättar om kvällens pokerturnering. Men stämningen, och tillgången till aktiviteter, är inte det minsta påträngande. Jag upplever det mer som generöst. Så även den kostnadsfria frukosten och de hundratals kanalerna på kabel-tv:n.
Senare den kvällen - efter tjugo minuters väntetid på bord, följt av en mäktig middag på intima nuevo americano-restaurangen Magnolia på Sunset Boulevard - frågar vi oss fram till en barrunda i kvarteret. Snart inser vi att alla pekande händer och heta "bara fem minuter härifrån"-tips, förutsätter att vi kör bil. På vad som sägs vara en av Los Angeles mest händelserika och krogspäckade boulevarder är vattenhålen kraftigt utspridda. Vi inser också, nästan lika snabbt, att utan våra namn på rollistan till någon het teveserie, var sitt AmEx-platinum i näven, eller åtminstone kvinnligt sällskap, är vi inte de mest önskvärda gästerna i Hollywoods nattliv. Vi tar oss till slut, trötta efter en promenad som sedan länge passerat "uppfriskande", in på en anonym nattklubb som vi aldrig lyckas lista ut vad den heter.
Här dansar inte mänen, eller snarare "killarna" om man ska ta hänsyn till den låga medelåldern. Killar ska tydligen bara stå stilla på dansgolvet medan tjejerna, som tagna ur ett avsnitt av "MTV Grind", åmar sig och skakar rumpan inför dem.
De där granskande blickarna - som vi visserligen vant oss vid efter att under eftermiddagen ha promenerat längs tomma trottoarer, bredvid bilköer med gloende bilister - följer mig när jag försöker trotsa konventionerna genom att entusiastiskt dansa till Daft Punk. Det blir rätt trist till slut och vi går, med betoning på "går", vidare. Stämningen är desto trevligare på The Standard, även om könsrollerna också här är tydliga. Vi förväntas först bjuda på drinkar för att få prata med någon.
Efter kvällens långa promenad har klockan hunnit bli två, det sorgligt magiska klockslaget då alla barer och nattklubbar i Los Angeles stänger. Sista låten innan är Michael Jacksons "Beat it". Vilket de flesta gör med en nykter förare. Vi däremot, fast beslutna att testa Los Angeles utan taxi, börjar den långa vandringen hem, längs folktomma Sunset Boulevard. Två timmar senare har klockan passerat fyra på morgonen och vi ser äntligen vårt motell.
Morgonen efter packar vi väskorna och hoppar på en av lokalbussarna mot Venice Beach. Vid bytet i Westwood hakar UCLA-studenter fast sina cyklar på bussmotorhuvudets cykelställ (alla lokalbussar i Los Angeles har sådana). Det är lördagsförmiddag och för 1,25 dollar, och lite mer än 1,25 timmes restid, kommer vi fram till den avslappnade atmosfären längs den gamla hippiestranden.
Vi checkar in på Cadillac Hotel, ett av få hotell inhysta i strandpromenadens art déco-hus, och på hyrda cyklar (25 dollar/dygn) rullar vi sedan i väg längs stranden och havet, till ett eklektiskt soundtrack av nya gatumusiker var tjugonde meter.
Framåt kvällen, när vi ska möta några vänner i Hollywood för en vernissage, bowling och lite kaliforniskt bubbel (som lokalbefolkningen är övertygade om heter champagne, oavsett härkomst), får vi först vänta länge på en buss, och sen lite längre på rätt buss. De flesta bussar går inte oftare än en gång i timmen under lågtrafik, och att fråga någon på gatan om vilken buss man bör ta är lönlöst. Men med luslästa tidtabeller på internet, och lite tålamod, tar vi oss fram.
Just den här kvällen en timme för sent. "Vi sitter på bussen" har Martin hunnit sms:a till våra väntande vänner.
"The what????" kommer till svar.
Samma "what" väntar på söndagen när vi hakat på våra cyklar på lokalbussen från Venice Beach och tjugo minuter senare hoppat av i Beverly Hills, för att cykla runt i kvarteren. När vi äntligen, med lite hjälp av Google map i mobiltelefonen, hittat det gigantiska shoppingcentret Beverly Center, och ätit en sen italiensk lunch på Melrose Avenue, vill vi hitta närmaste tunnelbanestation för att ta oss vidare. En tjej i studentålder, med ryggsäck och shorts, väntar vid ett övergångställe och jag frågar henne var närmsta "subway stop" ligger.
"The sub what?" undrar hon, och erkänner att hon inte hade någon aning om att det ens fanns ett tunnelbanesystem i Los Angeles.
Nästa dag, på 18th Street Coffee House i Santa Monica, träffar vi LA Times-bloggaren Siel Ju, som innan hon fick sin sida "Emerald City" på LA Times hemsida, skrivit bloggen "Green LA-girl" i snart tre år. På sina bloggar uppmärksammar hon nya idéer och debatter kring miljön i hemstaden. Siel Ju tycker inte alls det är märkligt att vi stött på frågande blickar när vi letat efter tunnelbanan.
- Folk vet inte om att vi har ett tunnelbanenät, för att det bara funnits i knappt tio år, säger Siel Ju som själv inte har någon bil.
Hennes rosa cykel, med cykelkorg, står fastlåst mot en lyktstolpe utanför kaféet.
- Tio år anses vara nytt här, säger Siel Ju. Även om tunnelbanan är snabb och fräsch, når den bara några få delar av Los Angeles.
Det händer att hon hyr en bil några timmar, eller åker taxi, men oftast är det cykel och buss som gäller.
Siel Ju påpekar att hon är en av få - trots Kaliforniens rykte som en miljömedveten stat - som än så länge väljer "gröna" transporter i Los Angeles.
- Jag hoppas att det ska förändras. Trafiken blir allt tätare, så folk börjar inse att det kanske inte är så dumt med tunnelbana och buss. Men än behöver tunnelbanenätet byggas ut, jag är med och lobbar för att man ska dra en linje ned till Santa Monica också.
Att det inte helt tillmötesgående buss- och tunnelbanesystemet i Los Angeles skulle skrämma bort turister, tror inte Siel Ju stämmer.
- Kanske européer, men amerikaner är vana att köra sina bilar.
Dessutom går det ju, som ni märkt, att ta sig runt utan bil. Det är bara inte lika enkelt.