Det anslående vita landskapet breder ut sig under skidorna så långt man kan se. 21 alptoppar över 3 000 meter kan enligt kartan räknas in härifrån. Vi står högst upp på Wurmkogl, ett av bergen man skidar nerför i Obergurgl längst in i dalen Ötztal.
Framför oss ramar mäktiga massiv in den djupa dalen i Österrike som är mest känd för partyskidorten Sölden. Bakom oss kan man blicka långt in i italienska Dolomiterna.
Jag är här mitt i lovtider och egentligen borde det vara tjockt med folk i pisterna. Men tvärtom – det känns som om man har hela dalen för sig själv.
De två alpbyarna Obergurgl och Hochgurgl har, skyddade av ett Unescoprojekt, beslutat sig för att inte satsa på någon kraftig expansion. Antalet hotell hålls nere och med sina bara drygt fyra tusen bäddar i ett skidområde med 110 km pist är köerna lika med noll. Däremot är liftarna utbyggda, så med en kapacitet på 39 400 personer i timmen och med högst 5 000–6 000 åkare per dag blir det tomt i pisterna. Åker man off-pist är det stor chans att man efter en natts snöande kan göra egna spår hela nästa dag.
Jag åker med guiden Andrä Aste. Han är uppvuxen i Obergurgl och en av de drygt 400 som i dag bor i byn. Hela den omfattande skidturismen är en by-, eller snarare familjeangelägenhet. Liftbolaget ägs av en handfull familjer och flera affärer har samma familjenamn.
Vi tar oss ner i Königstal utanför pisterna. Trots att det inte snöat på några dagar finns det gott om orörda ytor. Lavinfaran är låg men säkerhetsutrustningen är så klart med ändå. Lutningen är röd, lite lagom brant, för att få till det sköna gunget och rytmen i svängarna.
Stora delar av Obergurgl ligger på skuggsidan så snön håller länge på dagarna och långt in på säsongen, in i maj. Men nu har solen gjort fläckar med skarsnö som överraskar. Jag faller och ena bindningen löser ut. Med bara en skida som bärkraft tar det en evighet att klättra upp till den andra i den bottenlösa snön.
Pust och stön, jag är helt svettig när båda skidorna till slut är på.
Utöver Wurmkogl (3 082 meter över havet) finns det två berg till att åka på: Hohe Mut (2 670 m) och Festkogl (3 035 m). Hohe Mut är lite snällare med röda och blå pister och lämpar sig för nybörjare.
På Festkogl och Wurmkogl är åkningen mer varierad med en bra familjeblandning av snälla breda blåa, roliga röda carving- och svettiga svarta puckelpister.
Ortens längsta åk går från toppen av Wurmkogl ner i dalen. Med varierande svårighetsgrad i åtta kilometer och med en fallhöjd på 1 260 meter suger det musten ur oss – trots flera pauser. Nu är det dags att avsluta dagen.
Nederhütte mitt i skidsystemet blir valet för afterski. Här är det packat från tidig eftermiddag, bra fart i alla åldrar.
Vill man fortsätta nere i byn finns några ställen till med drag – Josl’s Keller, C.U. bar och Krumpn’s Stadl – men annars är festandet nedtonat. Kontrasten mot grannbyn Sölden kunde inte vara större. Om Sölden är den unga medelklasskusinen från stan med party och breda röda pister – i ett slags stordrift som tillfredsställer unga och barnfamiljer i första hand, så är Obergurgl mer att likna vid en äldre välbärgad landsortssläkting med afternoon tea i tjusiga hotellfoajéer. Här dominerar brittiska och tyska familjer. I år kommer även svenska familjer att sitta i foajésofforna då det är en av årets charternyheter.
Det kvällsliv som finns i Obergurgl sker på lilla gemytliga Krumpn’s Stadl. Här serveras rustik österrikisk husmanskost som ugnsbakad spädgris, grillade lammfiléer och stekta schnitzlar med mustiga såser och syrlig kål. Precis vad man behöver efter en dag i snön.
Lagom till desserten drar de brittiska medelåldersgästerna i gång allsång och dans till 60-talsklassikerna. Vill man ha mer och yngre party tar man en taxi ner till Sölden.
Den här kvällen skippar jag festandet och väljer lite ”rolig langkjøring” för att tala med idéhistorikern Sverker Sörlin och hans nyutkomna bok om de norska längdåkarna.
Det finns bra spår direkt i Obergurgl men jag hyr skateutrustning i Längenfeld längre ner i dalen och ger mig ut på en utmärkt 11-kilometersrunda för både klassiskt och fristil. Jag startar i solnedgången och möter skymningen med pannlampa. Bergen närmar sig i mörkret och ens litenhet gör sig påmind.
På väg mot målet tornar belöningen, spakomplexet Aqua Dome, upp sig likt en fabrik. Från de olika utomhusbassängerna stiger rök mot himlen. Inomhus är fabrikskänslan borta, det är rent, snyggt och en mängd olika bad, bastur och avslappningsrum att välja bland. Som ett större Hasseludden med en gnutta mera new age och en stor del äventyrsbad. Tre timmar försvinner snabbt och är värt de 150 kronor det kostar.