Det började med en middag. Mat och vin. Prat. Finanskris. Island. Och landets valutafall på 70 procent. Kanske läge att åka nu, frågar jag, som hittills avskräckts av kostnadsläget.
- Absolut, säger en av gästerna.
- Skojar du? Guldläge, hävdar en annan.
- Men nu, på vintern?
Ingen fara, bedyrar sällskapet där förvisso ingen besökt ön vintertid. Men, enas de om, regnar gör det hela året. Och på södra och sydvästra delen av ön är det 14 grader året runt.
- Golfströmmen, sörru, säger en av dem förklarande. De andra nickar. Dagen efter bokar jag flygbiljetter.
Det går några veckor. Alla jag möter säger: Island? Nu? Absolut, svarar jag. Fjorton grader året runt.
- Golfströmmen, sörru.
Ingen säger emot.
Strax före avresan börjar jag bläddra i guideböckerna. Regnperiod: november-januari. Snittemperatur: + 2 grader.
På Arlanda förstår jag vidden av krisen.
- Nej, säger den vänliga damen på Forexkontoret. Några isländska pengar har vi inte. Vi får inte handla med den valutan längre.
Jag och min sexåriga dotter lyfter med mycket fleece i packningen, utan så mycket som en isländsk krona och säger adjö till dagsljuset. Fast det visste vi inte då. Visst hade jag förstått att det inte var någon ljusterapi vi gav oss i väg på. Men att automatblixten skulle gå på alla tider på dygnet, att jag var tvungen att använda helljus fram till lunchtid och att inte så mycket som en solstrimma skulle leta sig fram mellan de låga molnen ens de närmaste timmarna därefter, det hade jag faktiskt inte trott. Fast inte heller att det mörka, fuktiga och kalla skulle kunna utgöra en krispig kontrast. Men det gör det faktiskt på Island.
Blå lagunen torde vara en av Islands mest besökta turistattraktioner. En journalistkollega skriver i ett resereportage om det fantastiska i att ligga i det varma, mjölkiga, turkosfärgade vattnet under en himmel som är nästan lika blå. Det vet jag inget om. Däremot hur det känns att stiga ned under en gråsvart himmel som släpper ifrån sig nollgradiga regndroppar. Det är, vilket ord passar bäst här? Magiskt? Eller kanske rent av smått religiöst.
För säg, när är det som mest behagligt att låta sig omfamnas av ett smekande varmt vatten, om inte när det är kallt i luften. Det är som ett inverterat isvaksbad. Kontrastfullt. Bländande. Och sinnligt bortom åtminstone min föreställningsvärld.
Det behöver inte vara just Blå lagunen, fast badet där i ärlighetens namn var en upplevelse värd resan i sig.
Varje stad av rang, och även de utan, håller sig med naturligt uppvärmda utomhusbad som torde göra varje vinterbadsfantast tårögd. I den lilla staden Hveragerði gör vi, gullruskan och jag, sällskap med ett tiotal tonårsflickor som ligger i blöt i det 37-gradiga vattnet i en av det kommunala badets runda småpooler. Strax efter manar den möss- och vantbeklädda gymnastikläraren med visselpipan runt halsen ungdomarna ned i den stora 29-gradiga poolen. Flickorna crawlar i bortre delen. Vi ser armarna stiga upp och ned ur ångorna medan den fullt vinterpåklädda läraren justerar tekniken. Det är trolskt. Älvlikt på något vis med armar som dansar genom dimman.
Utan att ha något att jämföra med vill jag ändå drista mig till att säga att åker man till Island för att bada så är vintern en alldeles ypperlig tid att resa på.
Men jag har också svårt att se att de andra utflyktsmålen som vi valde att besöka skulle vinna på att ses sommartid. Området med de många gejsrarna, där Strokkur stoltserar som den mest magnifikt sprutande men där det pyser och puttrar över ett vitt fält, blir inte mindre mäktigt av att vi rör oss i ett vinterlandskap. Det blir inte heller Gullfoss, det magnifika vattenfallet bara tio minuters bilresa därifrån. Det gäller bara att passa in tiderna så att det inte är avgrundsmörkt när man når fram. Men Islands mesta sevärdheter är så fiffigt utlokaliserade på hyfsat nära avstånd från Reykjavik att inte det behöver vara något problem.
Andra fördelar är den glesa turismen. Vi susar fram i ensamt majestät i ett landskap som inte liknar någonting annat. Min dotters ork och lust styr resan. Vi stannar var och när vi vill. Där vi hittar en skylt med en säng svänger vi in när det känns lagom för dagen. Alla guesthouse längs eller intill huvudvägarna är inte öppna. Men tillräckligt många för att vi ska hitta natthärbärge utan att behöva kuska några längre sträckor. Ofta får vi hela huset för oss själva för, jämförelsevis, nästan inga pengar alls.
Att ta dagen som den kommer är inget man är bortskämd med om man reser med barn. Men här och nu går det förnämligt.
På den ena gården med islandshästar där vi svänger in rider vi ensamma. På den andra med två andra turister och två guider. Det betyder att de som vill tölta snarare än skritta kan göra det med den ena guiden, medan de som vill ta det långsammare kan göra det. Också det en möjlighet till individuella hänsyn som knappast kan erbjudas under brinnande högsäsong.
Och maten på de bästa krogarna i Reykjavik lär inte vara en gnutta sämre än sommartid. Vi bokar inte bord en enda kväll trots att vi besöker de mest populära ställena. Inte heller behöver vi slåss om servitörernas uppmärksamhet.
Och vad lär man sig av detta? Kanske att det finns ljuspunkter även i kompakt mörker. Att även missförstånd kan leda rätt. Och att Island är magiskt. Oavsett Golfströmmen. Sörru.