Hindufestivalen thaipusam infaller i januari eller februari varje år. I Indien, där de flesta av världens hinduer bor, är festivalen en jämförelsevis stillsam historia, men i Singapore och framför allt i Malaysia öser man på desto mer, och allra mest i Penang och Kuala Lumpur. Här är det självplågeri på högsta nivå som gäller.
Men mannen framför mig i trängseln och de flesta andra av de tusentals människor som går med i processionen på väg upp mot grotttemplet Batu Cave i Kuala Lumpur verkar inte lida, trots alla genomborrade kroppsdelar och trots att vissa av dem drar tunga vagnar efter sig i kedjor fästa med krokar genom huden.
Mer än en miljon människor har samlats för att titta på processionen och för säkerhets skull finns sjuksköterskor, läkare och ambulanser här och där längs vägen.
– Smärtan är inget problem. De som deltar på det extrema sättet har förberett sig väl mentalt och klarar av att avskärma sitt sinne från fysisk smärta. Hettan är värre, det är den som får en och annan att svimma, säger Kieran, en av de tjänstgörande sjuksköterskorna, och torkar bort några svettdroppar från sin panna.
Det är 32 grader i skuggan och solen skiner obarmhärtigt från en molnfri himmel. Processionsvägen är 15 kilometer lång och den sista sträckan en brant trappa.
Då och då sätter sig de hängivna ner. I sitt följe har de släktingar och vänner som bär på hopfällbara stolar, som masserar processionsdeltagarnas fötter med örtdoftande ayurvediska oljor och som ger dem vatten att dricka.
Efter en liten vilopaus fortsätter den långa vandringen mot templet. Vissa deltagare har slagit på stort och anlitat hela band av trumspelare till sitt följe. Andra nöjer sig med bjällror kring fötterna. Det uppstår en suggestiv melodi när tusentals hängivna dansar fram i samma rytm. Många har med sig stora skaror av supportrar som hejar i takt.
– Vel, vel, shakti, vel, sjunger de.
Längst fram rullar silvervagnen med guden Murugan, till vars ära thaipusam firas. Vissa processionsdeltagare är i trans. Blickarna är frånvarande, de dreglar och i det här skicket skulle de platsa i vilken skräckfilm som helst. Dödsgudinnan Kalis anhängare är vildast, rödmålade i ansiktet och med utsträckta tungor.
Så slår galenskapen till. En man börjar fäkta vilt omkring sig mitt i processionen. Han skriker okvädingsord åt andra deltagare och hallucinerar, strider mot fiender som bara han själv kan se.
De allra flesta som är med avstår från att sticka vassa föremål genom kroppen. De nöjer sig med att bära kruset från Sri Mahamariammantemplet i centrala Kuala Lumpur och till Batu Cave. På det sättet hoppas de få lite av den styrka som guden visade då han besegrade en demon vid namn Soorapadman.
– Ett mer värdigt firande, säger G Subra och fnyser åt alla dem som försöker överträffa varandra i självplågeri.
Själv skulle han aldrig sticka grillspett genom kinderna.
– Vissa präster tycker att det blivit för mycket machospektakel av thaipusam och förbjuder självplågarna att gå med i templets del av processionen. De får gå för sig själva eller tillsammans med andra extrema galningar.
Den här gången nöjer sig G Subra med att göra affärer. Han står på marknaden intill processionsvägen och säljer religiös litteratur. När pilgrimsvandringen upp till grottemplet väl är avklarad vidtar nämligen ett ihärdigt shoppande. På den tillfälliga marknadsplatsen säljs kläder, kosmetika, dvd-filmer och doftande blomstergirlander.
En from kvinna med saffransfärgad sari och rakat huvud, som just gjort sin religiösa plikt, passar på att fynda en strykbräda innan hon tar bussen hem.
Redan 48 dagar före thaipusan börjar deltagarna förbereda sig. De förväntas stiga upp i svinottan och ta rituella bad, iaktta celibat och meditera flitigt. Och enbart äta vegetariskt.
– Låter man bli kött och fisk så känner man mindre smärta och trötthet, förklarar Sugumar Subramanian.
Han är 20 år och studerar företagsekonomi på universitetet. I fjol gick det inget vidare med studierna, trots flitigt pluggande, så Subramanian bestämde sig för att gå med i thaipusamprocessionen, i hopp om gudomlig hjälp med pluggandet.
– Jag är inte så värst religiös egentligen, men tänkte att det kunde väl inte skada. Fast jag förberedde mig inte i 48 dagar, jag tyckte att 3 dagars föredömligt leverne fick räcka.
Och det gjorde det faktiskt.
– Sedan dess har studierna gått alldeles utmärkt. Det är magiskt, jag anstränger mig inte mer än tidigare, men klarar numera alla tentor hur lätt som helst. Vad skulle du vilja uppnå? Kanske skulle du själv pröva på att gå med, föreslår Sugumar.