Mest kända är de små öarna i Seribuatarkipelagen strax norr om gränsen mot Singapore. Tengha, Rawa, Sibu och de andra har som Robinson-öar fäst sig i vårt medvetande som underbara men krävande utposter, utsatta för blixtar, skyfall och sandloppor. Vi åker förbi.
Vårt mål är Tioman, störst i denna ö-grupp. Formad som en sköldpadda, smal upptill, rund och tjock från mitten och söderut. Grön och hög med en bergås som en oåtkomlig rygg längs hela ön. Runt detta en samling makalösa vita sandstränder, mer eller mindre befolkade, mest mindre.
Vi börjar på en av dessa små stränder, Paya beach, med bara ett enda hotell och några få smårestauranger och ytterligare några hus i byn.
Jo, det är fint. Hotellet är bra, rummen suveräna, maten god om kocken än lite oengagerad. En pool, en fantastisk strand, underbara solnedgångar. Men - ärligt talat lite tråkigt efter bara två dagar. Snorklar - men hittar inte Nemo.
I nästa vik ligger ytterligare ett ensamt hotell, Beryaya, dit flera svenska researrangörer tar sina gäster. Också fint, underbar strand, golfbana som knappast kan kallas mer än en vacker korthålsbana längs havet. Och - lite tråkigt.
Perfekt om man nöjer sig med snorkling, avskildhet, ett vattenfall, berg och djungel. Men - lite tråkigt.
Byter strand. Tar sjöbussen till Salang beach och plötsligt känns det som att nu, nu börjar äventyret. Det här är en strand med en helt annan karaktär. Lika vacker men med mera liv. Bland kokospalmer döljer sig ett tiotal små bungalowhotell i grönskan. Vi hoppar av och börjar vandringen längs stranden med ryggsäckarna på.
Zaid ligger lojt utsträckt i sin hängmatta som är upphängd mellan två ståtliga kokospalmer i sandstrandens allra sydligaste hörn. Han ligger i skuggan, ibland klädd i bara ett höftskynke, ibland klädd i skinande vit fotsid dräkt och den vita mössa som är så vanlig hos muslimska män i norra Malaysia. Då och då reser han sig upp, tar ett tag med sopkvasten för att rensa gångplattorna från sand eller för att klippa bort en vissen blomma eller ett blad från någon av de blommande buskarna i trädgården. Annars tar han det lugnt, mycket lugnt, och ligger för det mesta utsträckt i hängmattan eller spanar värdigt men nyfiket ned från sin veranda på nyanlända gäster.
Zaids Place är Salangs bäst placerade bungalowhotell, i slutet av stranden, närmast djungeln och bara några simtag från vikens bästa korallrev. Unga släktingar till Zaid står för drift av och trivsel på hotellet. Allt är enkelt men precis så lagom att man lugnt kan försjunka i den dagliga lunken av bad, mat, sol, läsning och sömn som vi längtat efter.
Vi har haft tur, bungalow nummer 1 ligger bara en meter från stranden. Från vår veranda är utsikten över Salang lika fin som från Zaids. Från gungbrädan fem meter bort, fäst i långa rep från palmens topp, kan man lätt gunga in sig i Salangs stilla rytm, samma som vågornas, samma som djungelns ljud strax intill. Tillbakalutat är den starkaste känslan av Salang. Inget party, ingen lyx, men en handfull bungalowbyar, en handfull restauranger och några hundratal gäster som liksom vi bara stilla flyter med och njuter av det turkosa havet, den vita sanden och de svarta nätterna. Härligt rogivande men inte tråkigt för en sekund.
"Bumphead Parrot Fish". Australiske marinbiologen Tim, som bor i andra halvan av vår parstuga med sina två barn, vet besked. Tim har liksom vi snorklat strax utanför stranden och summit öga mot öga mot den märkligaste fisk vi skådat. Stor som en bildörr, lika hög som lång. Rätt bred och med ett gigantiskt huvud smyckat med en stor knöl i pannan. Stora ögon och stora stela hårda "läppar" som knaprar så det ekar på korallernas ytskikt. Små, små styrfenor men en kraftig stjärt gör att den rör sig majestätiskt långsamt över revet. Vi ser dem alltid i par.
Tim är glatt överraskad av korallrevets goda kondition och den stora artrikedomen av fisk. Han är på väg till Paris för att gästföreläsa ett par månader på ett universitet men har för första gånget i sitt liv stannat till i Malaysia på vägen för att titta på fiskar. Han är mer än nöjd.
Vi lyder hans råd att nästa dag ta en titt på Monkey Bay, grannbukten som helt saknar bebyggelse. För att ta oss dit måste vi gå genom djungeln, en timmes väg först brant upp, upp, upp. Sedan lika brant ned. Svetten flödar över våra ryggar och vi är på väg att ge upp när grönskan plötsligt viker och en ännu turkosare vik med en ännu vitare sandstrand öppnar sig. Det är vi och några enstaka vandrare till som hittat hit. Vi är förstås lockade av chansen att få titta på apor. Som namnet antyder är det här ett av Tiomans säkraste tillhåll. Men mer än några små spretiga fotspår i sanden ser vi inte.
Den grunda viken är full av koraller och nyfikna närgångna fiskar som nafsar på våra tår. I en tvär brant med djupare vatten en bit ut dyker plötsligt två majestätiska skuggor upp. Där är de igen - Bumpheaded parrot fish. Två till antalet och under en halvtimme cirklar vi runt varandra på bara några meters håll. Vi exalterade - de måttligt intresserade. Men vi hittar inte Nemo.
Uppe på stranden igen störs friden av skrik. Inte vi, men våra två enda grannar
på stranden, hundra meter bort, har fått påhälsning. Aporna har dykt upp, tagit sig in i packningarna och nu sitter ett gäng på fem sex makaker i träden bakom stranden och tjattrar livligt medan de mumsar på ett stulet kexpaket.
En helt annan fest med en mycket mera blodtörstig anstrykning väntar oss till frukost nästa dag. Servitören på Zaids undrar om vi vill titta på när de matar varanerna bakom hotellet i sötvattenlagunens mangroveträsk.
Vi har sett dem förut, lojt simmande eller blickstilla i vattenbrynet. De upp till två meter långa skräcködlorna som här kallas monitor lizards är dock betydligt livfullare än vi anat. Kocken rensar kyckling inför dagens lunch och middag. Benen och inälvor kastar han ut bland bestarna som hugger direkt. Från loj till oljad blixt med hundratals vassa huggtänder på en bråkdel av en sekund. De tjugo trettio varanerna river, sliter, biter. Inte bara i kycklingdelarna utan även i varandra. När frukosten är över räknar vi till ett tiotal ödlor med blödande bitsår. De minsta har inte ens vågat sig fram. Det händer att de får sätta livet till i kampen om godbitarna.
De här urtidsresterna har funnit en fristad i mangroveträsken på några av de glest befolkade öarna på Malaysias östkust.
Men de håller sig till sötvattenströmmarna. Det tycker vi är bra när vi snorklar över korallreven ute till havs. Det känns betydligt lugnare att simma med Tiomans färgglada kompisar på våra utflykter till Coral Island, Renggis Island och den avspärrade marinparken vid Tekek. Men vi hittar inte Nemo.
Sedan tar vi båten tillbaka till Mersing på fastlandet för att åka vidare med buss norrut i landet. I Mersing tvingas vi efter ett förvirrat irrande mellan tjogtals olika biljettkiosker "muta" till oss rätten att köpa bussbiljett genom att köpa en röd svalkande glass till damen i biljettluckan. Hon skrattar.
Tre äldre kinesiska damer från Singapore på shoppingtur över dagen bestämmer sig för att lätta upp bussresan med att nyfiket intervjua främlingarna, det vill säga oss.
"Vad fick ni betala för biljetten? Fick ni åka med hela vägen från Mersing till Kuantan, oss lurade de i väg till Kahang för att byta buss först, det är nog bara för att vi är kineser? Hur långt är det till Sverige? Vad kostar flygbiljetten? Hur mycket tjänar du? Hur gammal är du? Femtio? Och ser så frisk och äventyrlig ut? Det kunde man inte tro! Vad ska ni köpa med er hem?"
De fyra timmarna till Kuantan går fort innan de tre damerna är nöjda och hoppar av för att inleda sin shoppingtur.
Vi byter buss i Kuantan. Vi färdas samma väg som Jean Paget i gruppen av 32 engelska kvinnor och barn som tvingades till en grym hundramilamarsch till fots genom hela Malackahalvöns djungler av de japanska ockupanterna i Nevil Shutes krigsroman "Fem svarta höns". Där Jean Paget i Kuantan hittar en liten by ser vi en blomstrande stad, där hon längs hela ostkusten bara hittar risfält, sandstränder och små bondbyar, ser vi samma vita stränder men alltmer av industrier. Särskilt i norr där gas- och oljefyndigheter förvandlat distriktets karaktär från Jeans brunnlösa bondby Kuala Telang till den stora oljestaden Terengganu som svällt rejält under de senaste årtiondenas oljeprospektering.
Ett är sig dock likt. Här i norr är de muslimska malajerna i majoritet. Allt fler skyltar på arabiska, allt fler moskéer, allt fler kvinnor i täckande klädedräkter. Vi känner oss inte längre lika bekväma i shorts och linnen och drar på oss långärmade tröjor allteftersom bussens passagerare successivt byts ut.
Vi stannar över natten i Terengganu där marknader och gatuliv mycket skiljer sig från södra Malaysia. På morgonen tar vi en taxi och fortsätter mot Kuala Besut för vidare färd ut till öarna Perhenthian Besar och Kecil.
Steven är femtio år, vi är jämngamla. Han, pensionerad flygsteward från Singapore Airlines, försörjer sig nu som restaurangchef på BuBu hotell på Perhentian Kecil.
Han är malaysier men en udda person här längst upp i det starkt muslimska norr.
- Här ute på öarna spelar religionen mindre roll. Hotellägarna är kineser, själv är jag kristen, katolik, pappa är malaj, mamma portugisiska. Turisterna är av alla sorter.
Vi åker med på en snorkeltur med hotellets gamla rejäla färgglada fiskeskuta i trä. Det är vi fyra svenskar och trettio Taiwan-kineser, samtliga i piggt orange flytvästar.
- Vi simmar så dåligt, förklarar sorgset en shippingtjänsteman i trettiofemårsåldern med fru och två små barn. Han tittar beundrande och lite avundsjukt på våra två ungdomar som dyker och snorklar i full frihet. Han hoppas att hans barn en dag ska kunna simma lika bra.
Skepparen styr mot den mindre befolkade ön Perhenthian Besar, ett säkert tillhåll för de stora havssköldpaddorna. Om man har tur. Det har vi inte på det första stället. Gott om färgglada fiskar och minst lika färgglada plaskande kineser blandas vid ytan när besättningen slänger ut brödbitar i vattnet.
Nästa ställe. Bättre tur. Nästan direkt pekar kaptenen ned mot en mörk skugga i vattnet. Alla plumsar i och börjar leta, ledda av gestikulerande eftersläntrare som är kvar på båten.
Och så, plötsligt bryts vattenytan av ett huvud, alldeles intill mitt. Under ett par sekunder stirrar vi in i varandras ögon, hans med ett närmast roat uttryck. Och så dyker den väldiga sköldpaddan mot bottnen igen. Det är nu simkunnigheten kommer till användning. De trettio kineserna är ohjälpligt fast vid vattenytan i sina flytvästar. Vi andra kan dyka ner för närmare studier. På fyra fem meters djup möts vi igen. Sköldpaddan, nu med en kompis, betar lugnt vidare, sträcker ut, tar ett par simtag, glider majestätiskt vidare, stannar upp och betar på nytt. Oss tar han ingen som helst notis om när vi i dyk efter dyk stiger upp och ned för att få vara så nära som möjligt.
På hotellets strand ser vi sedan vår taiwanesiske vän dag efter dag ivrigt öva äldste sonen i simning. För sin egen del har han gett upp säger han, men sonen ska få chansen.
Dagarna går. Long beach är ett starkt fäste för dykare. Publiken är ung. De enkla restaurangerna direkt i sanden på den långa vita stranden överträffar varandra i smaksensation med grillade fiskrätter. Bäst äter vi på en indisk restaurang.
På hotellet roas Steven av att pappa i familjen inte klarar den starka mat han serverar, medan sonen mumsar chilityngda rätter utan att blinka.
Snorklar en sista gång i strandbrynets nära koraller. Hittar Nemo! Inte en, utan fem små gulliga orange-vit-svartspräckliga clownfiskar kilar ut och in i sin skyddande anemon. Äntligen!
Strax innan båten från Perhenthian ska plocka upp oss och vi ska skiljas kommer Steven och gör ett diskret tecken att han vill visa mig något. Han viskar att han uppskattat våra små samtal och så trycker han något i min hand men ber mig att inte visa någon i övriga familjen förrän vi är ute på öppet hav.
Tre handflatstora skimrande sköldpaddor i tenn skramlar i min ficka. En present från Perhentian och från Steven med hopp om att vi någon gång ska komma tillbaka.
Che Hassan Bin Che Omar är en rik man. Inte i pengar och inte i våra mått mätt. Men han har nio barn och ett mangoträd. Han har en kokospalm och en vacker fru. Ett enkelt hus och en 29 år gammal taxi, en Mercedes.
När han hör att vi måste tillbringa fem timmar på tågstationen i Kuala Krai vill han gärna dela med sig av sitt överflöd.
Han är glad i dag. På morgonen har han fått en körning de sju åtta milen till kustbyn Kuala Besut med turister som ska ta båten ut till öarna. Han har turen att med oss få en körning tillbaka hela vägen hem igen.
När han får höra att vi vill åka till tåget i Kota Bharu, längre norrut, undrar han försiktigt om det inte går lika bra att åka till hans hemby Kuala Krai i stället. Vi tjänar tjugo minuter av den långa tågresan till Kuala Lumpur och dessutom blir ju biljetten billigare?
Vi studerar kartan i resguiden och överlägger. Jo, Kuala Krai ligger ju faktiskt på djungeljärnvägens sträckning. Vet han om tåget stannar?
- Tåget stannar, det går klockan sju i kväll.
Engelskan ligger djupt begraven i minnet. Hassan, han presenterar sig noga, får leta efter varje ord. Han värker fram varje stavelse, med ett leende, med ett frustrerat skakande på huvudet. Men det går. Från vilket land? Är det ett vackert land? Stort? Många invånare?
Han bjuder oss hem till sin kampung, sin by, bjuder på mango och kokosnötter från den egna trädgården. Han bjuder oss att duscha i hans lilla skjul med två blå plastvattentunnor och en skopa, han bjuder oss att vila på en kudde på golvet i hans enkla trähus medan dagens värsta hetta passerar.
Bara fyra av barnen är hemma. Storögda tittar de på främlingarna. Åttaåriga dottern Nur Hanani fascineras av min sjuttonåriga dotters blonda hår och ber att få känna. Kammar, flätar och gör nya frisyrer i en timme. Övar sin engelska genom att räkna till hundra. De andra, mindre barnen, är mera försiktiga. Men när åttaåringen tar min dotters hand och vill gå ut på en promenad i byn följer de med som en svans. Fotbollsspelet på gräsplanen utanför stannar av helt. Snart står hela byns ungar och tittar på det märkliga följet av en lång blond flicka och fyra små mörkhåriga.
Hassan berättar stolt att äldsta barnet har jobb i Kuala Lumpur, en annan studerar i Kota Bharu. Alla barnen är duktiga i skolan. Hela familjen vill bli fotograferad. När Hassans fru går utomhus tar hon på sig en sjal för att dölja huvudet, inomhus är hon utan.
Timmarna går. Hassan byter om igen. Från det höftskynke han bär hemma till långbyxorna han har när han kör taxin. Det är dags att åka. På gårdsplanen står ännu en 29-årig Mercedes som uppenbarligen används till att plocka reservdelar ifrån. På den dammiga byvägen står ungar, getter och katter och ser oss åka mot stationen.
Nattåget genom djungeln startar i skymningen från Kuala Krai station. Den första timmen ser vi i ett dovt rödorange ljus hur djungeln tätnar, byarna blir glesare. Tåget går så långsamt att man vill sträcka ut handen och ta på bladen från de palmer och blommande buskar vi passerar. Vi stannar på bystationer som helt verkar sakna vägar och bebyggelse utom några små upplysta skjul.
Det blir ännu mörkare och snart är månen den enda ljuskällan. I den långa liggvagnen med britsar i två våningar på var sida om den smala mittgången börjar passagerare efter passagerare dra för sitt individuella draperi och släcka sänglamporna.
Jag tittar ut genom mitt lilla fönster och ser i månens sken de allt högre och skarpare konturerna av höga branta klippor. Palmer och tät djungelgrönska kastar skuggor. Här utanför är Malackahalvöns mest orörda natur med skyddade nationalparker med regnskogar, vattenfall, noshörningar och tigrar.
Sakta vaggas vi fram på den långa vägen mot Kuala Lumpur och jag drömmer om möten med människor och djur, jättesköldpaddor, clownfiskar och kroppsljummet turkost vatten.