Futtiga två miljoner invånare. Väsentligt mindre än Bangkok. På bredden. Men knappast på höjden. Kuala Lumpur skjuter sina skyskrapor i luften som rymdraketer på parad som bara väntar på att fyras av. Högst av alla är förstås Petronas Twin Towers, världens näst högsta byggnad, 88 våningar, 452 meter. Tvåa efter nyinvigda skyskrapan Taipei 101 i Taiwans huvudstad.

Kuala Lumpur står inte Bangkok efter när det gäller ambitioner att vara en storstad. Av tigerekonomiernas kris för några år sedan märks här inte mycket. Det byggs som aldrig förr. Skyskrapa efter skyskrapa, hotell efter hotell, shoppingcenter efter shoppingcenter. Även nya bostadhus i förorterna går på höjden, trettio våningar är inte ovanligt.

Och minsann, nyligen har staden fått sitt eget Skytrain, som går under namnet Monorail. Ett spektakulärt inslag i gatubilden där tågen kryssar fram mellan glas och betong på spår uppburet av höga pelare.

Vi har två dygn på oss i staden på väg mot östra Malaysias sandstränder. Vi har landat på Kuala Lumpur Sepang Lapongan Terbang Antarabangsa, "den enda flygplats i världen vars namn låter som en oskicklig landning av en jumbojet", som korrespondenten den förträfflige Hr Ehrenmark skrev i denna tidning redan för trettio år sedan. Som tur är har flygplatsen även ett kortare namn: KLIA.

Hotell bokat hemifrån: Swiss Garden. Mitt i centrum, bra pris, men bara ett 20-tal våningar högt, en lilleputt i sammanhanget. Men det har pool. Utomhus på tredje våningen.

Vårt första val av aktivitet blir en fullträff. Tevetornet KL Tower sträcker sig minst lika högt mot himlen som Petronas Towers. Men det är byggt på stadens högsta kulle och har redan där tjänat drygt hundra meter. Den runda bollen på det smäckra tornets topp syns över hela staden dygnet runt. Vi har gått hit på känn. Haft tornet som riktmärke. Av en slump kommit rakt genom den park av sparad regnskog som omger tornet. En märkligt stilla oas i storstaden. Tät otuktad växtlighet och gott om fjärilar och fåglar. I hettan känns det som ren djungel.

Vi tar hissen upp till tornets topp. Det som från gatan verkar vara en skog av skyskrapor där alla skymmer varandra är en ganska kompakt stad med tydlig struktur.

Vi ser den cricketplan som engelsmännen omgärdade med hela sin koloniala administration i låga vackra tudorstilbyggnader. Den cricketplan där staten Malaysia 1957 utropades som självständigt efter århundraden av kolonialt herravälde av portugiser, holländare och engelsmän. Vi ser kungapalatset där de nio sultanaten i landet turas om att installera sin sultan till landets kung. Vi ser det nya parlamentet byggt långt utanför citykärnan. Vi ser de enorma fågelvoljärerna i parken bakom nationalmoskén Masjid Negara med sitt veckade turkosa tak. Vi ser floderna Klang och Gombak som möts i ett Y och som gett stadens dess namn, Grumlig Flodmynning. Vi ser Petronas Towers och Golden Triangle med alla hotell och företagsskrapor där den nyaste av dem alla, Times Square, med sitt dubbeltorn reser sig som en vägg.

Den här stan är inte blyg. Den vill visa att den kan.

I en stad där trafikproblemen ännu inte hunnit bli akuta men där antalet bilar ökar för varje dag har den nya spårvägen kommit som en skänk från ovan. På pelare högt över gatorna slingrar sig monorailtågen fram mellan skyskraporna. Än så länge bara i korta tåg men där stationerna är dimensionerade för att ta emot längre tågset. Priset, runt fem kronor för en enkeltur, begränsar än så länge monorailens populäritet till turister och mer välbärgade KL-bor.

Kuala Lumpur är nämligen en fientlig stad för fotgängare. I de nya kvarteren med jättelika kontors- och affärskomplex är det nästan omöjligt att förflytta sig till fots. Trottoarer är en bristvara, övergångsställen ytterst sällsynta.

Som en liten oas av det gamla mitt i allt det nya ligger Chinatown. Via en färgsprakande portal från gatan Jalan Pudu träder besökaren in i det som måste vara en av världens största kinesiska minoriteters kvarter. Kineserna utgör ungefär en fjärdedel av KL:s befolkning och Chinatown är verkligen en stad i staden.

De gamla låga stadshusen från förra seklets början dominerar. Gatulivet är myllrande och färgrikt. Det doftar från gatustånd och små restauranger med kinesisk mat. Butikerna flödar över av billiga kläder och prylar. Men det mesta av handeln sker direkt på gatan. På Jalan Petaling och ett par angränsande gator trängs hundratals små stånd i en hysterisk gatumarknad.

Det mesta är kopior, det mesta är billigt, allt är förhandlingsbart. Puma­skor för en hundring, Gucciväskor för en femtilapp, t-tröjor nästan gratis, schweiziska ur för några tior. Samt framför allt dvd, cd och tv-spel i prislägen som bara de mycket unga säljarna vet om de verkligen medför någon förtjänst eller inte.

Mitt i denna kommersens inferno ligger dock även ett par riktigt lugna hörn. Ett kinesiskt tempel och ett indiskt hinduiskt innebär ett såväl svalkande som avstressande avbrott. Vi besöker båda.

Kuala Lumpurs avgjort mäktigaste bönehus är dock. Så avskalat vacker och luftig att man lätt faller in i det lugna mediterande som såväl troende muslimer som andra besökare hänfaller åt. Moskén är helt öppen för besökare, men om man som vi visar lite för mycket ben under shortskanten eller är kvinna utan huvudbonad eller fotsid kjol blir man i entrén ombedd att förse sig med en himmelsblå mantel. Skorna lämnas sjävklart utanför.

Rejält draperade skrider vi så ljudlöst omkring i en park av vita stengolv, pelare, stilla vattenspeglar och sprutande fontäner. Avskalat, tyst, rogivande. Vackrast av allt är det turkosglänsande veckade taket över den stora bönehallen.

Som dragna av en magnet återvänder vi dock till tempel av helt and­ra slag. Vi har läst någonstans att KL-borna är intresserade av sport, men bara en sport, nämligen shopping. Kanske det stämmer, helt klart är att stadens shoppinggallerior går utanpå det mesta.

Vi besöker den största, Kuala Lumpur City Center, KLCC. I Petronas Towers bas trängs hela världens lyxiga märkesbutiker inom kläder, skor och klockor. Därtill otaliga krogar och foto-, parfym- och sportbutiker. Här försvinner lätt en dag.

Men man bör heller inte missa de andra shoppinggalleriorna. BB Plaza och Metrojaya är bara några.

Nyast och galnast på shoppingkartan är Times Square. Ett gigantiskt dubbeltorn. Det ena tornet är hotell, det andra innehåller bostadsrätter. Men i bottenvåningarna breder sig en galleria ut sig och här upptäcker vi att vi kan göra de bästa fynden.

Till det mer absurda hör en inomhusnöjespark med komplett berg-och-dalbana som kör i vilda svängar och loopar mellan våningarna 4-7. Galnare än så blir nog inte ens denna moderna storstad på länge än.