Vi inte riktigt reste till Perhentian Islands. Snarare flydde. Flydde från ett ständigt regnande Thailand och från bad- och dykvatten där sikt och färg uppenbart gått förlorat i någon form av planktonindränkt lågsäsongsdis. Flydde från hundar som sket i lågvattenbrynet. Flydde från tryckande värme och marknader, där lukten av fadd, torkad fisk utlöste ungefär samma mått av illamående som bajsande strandhundar, icke-fungerande avlopp och bristfällig sophantering. Och så hamnade vi här.
Ja, ja. Jag vet att jag nu rent berättartekniskt borde gå från den ena ytterligheten till den andra. Men det skulle i så fall bara vara halva sanningen. För tropikerna är tropikerna. Och kackerlackor gör inte stopp vid den malaysiska gränsen. Byggtekniskt finns inte heller några direkt avgörande skillnader. Också här på de två, små paradisiska öarna utslängda i Sydkinesiska havet på Malaysias nordöstkust, byggs bungalows med hål i golvet för duschvattnet i stället för avlopp. Och hål ut betyder som bekant också hål in.
Men det finns också ett par avgörande skillnader. En är att säsongen är den omvända. Vi åkte alltså från juli, lågsäsong och regn till juli, högsäsong och strålande sol. En annan är känslan av äkthet.
De två öarna, Pulau Perhentian Besar och Pulau Perhentian Kecil, eller Big Island och Small Island som de kallas här, ligger inte mer än en halvtimmes båttur från staden Kuala Besut. Resan mellan öarna görs med taxibåt och går på ungefär tio minuter.
Samma båtar används också för att ta sig från olika stränder på samma ö. En omfattande djungelvegetation gör det i många fall omöjligt - eller i alla fall mycket svårt - att ta sig fram till fots. Den täta växtligheten når överallt nästan hela vägen ned till strandkanten. De små bungalowbyarna byggs på den gräns mellan strand och djungel som nästan inte finns.
Det betyder att du faktiskt bor i djurlivets mitt. Har du tur möts du inte bara av försynta geckoödlor på fasaden, utan kanske också av en en och en halv meter lång varan på verandan. Förutom rovfåglar, flygande pungråttor och ekorrar som svingar sig i lianerna runt om hyddan.
Men det är i vattnet som det verkligt stora djurlivets siktas. Eftersom min graviditet hindrar mig från att dyka anmäler jag mig till en snorkeltur medan den avundsvärda älsklingen ålar in sig i våtdräkten. Är man bortskämd med att kunna andas under vattnet är snorkling ungefär lika tillfredsställande som att få lukta på mat, men inte äta. Eller det var i alla fall vad jag trodde.
Snorkelturen kostar en knapp tjuga, inklusive utrustning. Trots att vi aldrig är långt från land upptäcker jag efter ett par minuter på första stoppet en revhaj alldeles intill mig. Det skulle komma att bli många fler.
Men höjdpunkten var ändå sköldpaddorna. Som skördetröskor betade de av bottenvegetationen alldeles utanför stranden vid Coral View Resort på Big Island. Själv låg jag och flöt på vattenytan, hjälpt av hög salthalt och eget späck, och i ett närmast meditativt tillstånd, bara iakttog.
Efter ungefär 20 minuters idisslande simmade sköldpaddorna upp till ytan för att ta ett par nypor luft. Det var bara att följa deras färdriktning och så var det helt plötsligt inte mer än någon meter mellan mig och ett av dessa jättedjur. Mötet var närmare och betydligt mer sinnligt än när jag tidigare med tuber haft turen att träffa sköldpaddor. Det gick att få ögonkontakt.
Den våtdräktsinbakade mannen kom hem från sin dykning med färre stora djur på näthinnan än jag. Men det hade ändå varit en av hans bättre dykupplevelser. Delvis för att dykvattnen är ovanligt bra. Delvis för - en i dyksammanhang - sällsynt behaglig och mjuk attityd från dykfirmans sida.
För det första ägdes bolaget av en malaj och inte en europé. För det andra kom nästan alla som jobbade där från Perhentian Village, den yttepyttiga lilla ursprungsbyn på Small Island. Och alla, från våtdräktssköljare till sandsopare, var själva certifierade dykare som så fort tillfälle bjöds - och det gjorde det ofta - följde med i båten.
- Det är bra för deras engelska, förklarade den amerikanska och ovanligt behaglige dykmästaren. Sannolikt var det också bra för alla andra, eftersom dessa unga män verkade hitta bättre i havet än i de egna byxfickorna.
Perhentian är muslimskt. Och det är svårt att hitta något alkoholhaltigt att dricka. Vid populära Long Beach på Small Island finns en kines som säljer det mesta i dryckesväg under disk. För att hitta dit får man fråga sig fram bland turisterna. Därutöver går det också att få sig en öl på ett par av restaurangerna. Värre är det på västsidan. Där är det helt torrlagt.
På Big Island hittade vi två restauranger som serverade öl. Men något starkare än så bjöds inte.
Perhentian Island erbjuder tidiga och billiga kvällar. Billigt är det förvisso dygnet runt. Här finns inga strandnasare, knappt några affärer och en varm måltid kostar fem-sex kronor och uppåt. Dykningen torde vara en av de billigaste i världen. Om detta gäller för evigt är mer än jag vet. En av dykarna pratade om överetablering och priskrig. Krig eller inte. Två dyk plus utrustning kostade inte mer än 125 kronor.
Perhentian Island är vänligt, varmt och vilsamt. Men sophanteringen lämnar en havande kvinna mer att önska. Svarta säckar släpas ut på stranden. Där ligger de och jäser i solen tills de forslas ut till den speciella sopflytbryggan som varje strand håller sig med. Där jäser de en stund till innan de hämtas av den hemska sopbåten. Men då har vanligtvis lukten redan nått mina känsliga vampyrnäsborrar. Och jag frågar mig än en gång: hur hanterade man soporna i paradiset?