– Den bästa maten hittar man inte på fina restauranger, utan på gatan. Ofta står dyra bilar parkerade utanför gatuserveringarna för här föredrar alla gatumaten – även direktörer i kostym. De slänger bara upp slipsen över axeln och sörplar i sig som alla andra.
Säger Robyn Eckhardt, en amerikansk matjournalist i exil, och stoppar pinnarna i en stor skål med ljuvligt ingefärsdoftande fisk- och nudelsoppa. Vi sitter på hennes favoritkines, Fish Head Noodle, en av stadens otaliga lunchserveringar med slitna bord, omaka plaststolar och makalös mat.

Är man inte sugen på att resa hit sedan tidigare är man det efter att ha läst hennes blogg Eating Asia, som utsetts till en av världens bästa matbloggar av brittiska The Times. Det var nyfikenheten på den malaysiska matkulturen som förde henne till Kuala Lumpur. Fyra år senare känner hon sig fortfarande inte mätt på staden.

Det säger en del om utbudet.

Här äter man sig igenom hela Asien – för att inte säga hela världen – till löjligt låga priser. En av Malaysias populäraste rätter, nasi lemak, kostar 1 ringit (knappt 2:50 kr) på gatan. Stannar man hos gatukockarna kan man äta en trerättersmiddag för under en svensk tia.

Maten är dessutom en genväg för att få kontakt med lokalbefolkningen; fråga efter deras favoritrestaurang så är samtalet i gång. Att så gott som alla pratar flytande engelska gör förstås äventyret ännu roligare.

– Malysierna är sååå entusiastiska när det gäller mat, fortsätter Robyn Eckhardt. Jag vet ingen annanstans där det ses som normalt att resa över halva landet bara för en middag.

En stund senare söker jag skydd från den tryckande lunchhettan på Central Market, en vacker inomhusmarknad från 1888. Här finns souvenirer från hela Asien: färgstarka indiska sarier, kinesiska lampor, malaysiska batikskjortor. Men också den malaysiska kaffekedjan Old Town White Coffee, vars extra starka iskaffe smakar som en dröm efter en het förmiddag.

Jämte mig dricker tre fryntliga herrar grönt te. De visar sig representera ett Malaysia i miniatyr; kinesen Andrew Chan, malaysiern Alias Abdullah och indiern Clarence Gomez. De är också tre självutnämnda matambassadörer – som mer än gärna delar med sig av sina lokala favoriter.

Andrew hävdar att jag måste prova ”pork rib soup”.
– Du hittar det överallt i Chinatown. Där finns också stadens bästa dumplings, på restaurang Yook Wuu Hing. Du kan fråga vem som helst på gatan var det ligger.

Malysiern Alias är minst lika begeistrad.
– Har du ätit chicken rice än? Annars måste du gå till Ho Foong Restaurant! Gillar du det inte ger jag dig pengarna tillbaka. Sedan måste du prova restaurang Soong Kees ”beef ball soup”. Du kommer aldrig vilja äta dina svenska köttbullar igen, säger han och plitar omsorgsfullt ner alla adresser i mitt block.

Trions tips är ytterligare ett bevis på att det är de simplaste serveringarna som gäller här.

Men det finns alternativ även för kräsmagade turister som inte vill äta på gatan. I vartenda köpcenter finns minst ett matkvarter där man kan få en smak av gatumaten utan att behöva sitta på en osande trottoar – även om många hävdar att det är just det som är en del av tjusningen. I Suria KLCC, ett gigantiskt köpcenter nedanför de berömda tvillingtornen Petronas, finns exempelvis Little Penang Café och Madame Kwan’s, två restaurangkedjor som serverar vällagade malaysiska specialiteter i sval miljö. Gatumat, minus gatan.

Här finns nationalrätten som serveras överallt och dygnet runt: på flotta hotellrestauranger, på bensinstationer och från ambulerande kök utanför nattklubbar. Originalet består av kokosmjölkskokt ris, torkade sardiner, kokt ägg, gurka, jordnötter och chiliröran sambal. Det är hett, sött, salt, knaprigt och mjukt på samma gång.
Från bordet bredvid får jag ett expertutlåtande av Fritz Bosch, en holländsk turist som har många nasi lemak bakom sig.

– Den får 9,5 av 10! Sambalen är jätteviktig. Det är när du kan känna nyanserna i den, inte bara att det smakar starkt, som du kan börja jämföra olika nasi lemak.

Han säger att Malaysia stal hans hjärta för många år sedan.
– Här är rent och trevligt, aldrig något tjat. Och så finns det alltid bra mat, var man än är.

Kuala Lumpur kan beskrivas som ett Disneyland för matintresserade. Eller som staden där man kan få känslan av att ha varit i både Indien, Kina och Malaysia på en förmiddag.
En kort monorailresa från Petronas tvillingtorn, vid stationen Masjid Jamek, har man förflyttats till Indien.

Här gör jag som lokalborna och beställer roti canai, ett frasigt nanliknande bröd som serveras med tre olika kryddstarka grytor och hög Bollywoodmusik.

Ett par kvarter söderut omges jag plötsligt av röda rislampor och kinesiska tecken. I ett av gathörnen slevar en skallig farbror upp dallrande färsk tofu åt kineser som skyfflar i sig på stående fot. Jag beställer en skål och får den toppad med en söt sirap.

Finalen, en ”Lychee-Rose Martini”, är en frisk historia med vodka, lycheelikör och rossirap, serverad på Skybar, stadens häftigaste hotellbar. Den känns ungefär som ett par dygn i Kuala Lumpur: en aperitif – med mersmak.