Tystnad kan låta på olika sätt. Gryningens tystnad i Fez är fylld av förväntan – ett ljudlöst ingenmansland mellan natt och dag, tills ljuset börjar skimra vid horisonten och staden fylls av ljud.
Marockos heligaste, mest sägenomspunna stad har vaknat.
Resan dit är ett äventyr. Vi färdas i bussar och tåg, förbi grönskande olivlundar och blånande, snöklädda berg. I byarna erbjuds vi grillat lamm och nybakat bröd av en myriad av gatuförsäljare, och så siktar vi Fez vid horisonten, med dess moskéer och minareter och dess tiotusentals parabolantenner.
Den skimrar som ett smycke i solen.
Det sägs om den moriske sultanen Idriss II att han kunde läsa när han var tre år, skriva när han var fyra, och att han vid åtta års ålder reciterade Koranen utantill. Under 800-talets första år lät Idriss bygga ut den lilla byn på stranden av floden Fez. Den fick flodens namn och blev huvudstad i det sultanat som senare skulle bli Marocko.
Nu vandrar vi genom stans gränder och funderar över vad Idriss kan ha sett när han för snart 1 200 år sedan betraktade sitt verk.
På natten har det regnat. Glittrande pölar ligger kvar på marken, men så stiger solen, och fuktvärmen sveper in staden i ett närmast magiskt dis.
Så här dags, under den tidiga förmiddagen, visar sig Fez från sin allra bästa sida.
Kommersen har pågått sedan gryningen. I gyttret av pyttesmå bodar saluförs allt från guldsmycken, mattor, illsöta bakverk och begagnade säkerhetsnålar. Doften av kryddor, läder och rökelse sveper genom gränderna. Åsnor, katter och fotgängare trängs mellan fasaderna. Hos kamelslaktaren blickar ett avskuret dromedarhuvud vemodigt ned över oss, och över hela scenen ekar försäljarnas lockrop.
Fez är lysande teater.
Åtskilligt av detta skulle Idriss ha känt igen. Bortsett från elektricitet och västerländska turister har Fez gamla stad knappast på något avgörande sätt förändrats sedan 1000-talet.
Bara när vinden ligger på från rätt håll anar vi ljudet av den biltrafik som tvingats göra halt utanför den gamla stadens portar.
En fjärdedel av miljonstaden Fez befolkning bor i den gamla stad som Idriss lät bygga. Den klamrar sig fast på kullarna i ett myller av gränder och hus där enligt uppgift även dess egna invånare kan gå vilse.
Detta är arabvärldens största och bäst bevarade medeltida stadskärna.
Varför ska man resa till Fez?
Jag frågar kvinnan på turistkontoret och hon stirrar på mig som om jag vore tokig.
– Om man väl reser hit förstår man varför, säger hon till slut.
Hon tycks häpna över frågans enfald.
Fez har en självklar hedersplats i den marockanska folksjälen. Härifrån stammar åtskilliga av de skrifter och trossatser som utgör byggstenar i landets kultur. I den inhemska marockanska historieskrivningen genom seklerna spelar Fez en självklar huvudroll, och när vi denna förmiddag vandrar runt i staden har vi lätt att förstå varför.
Bakom snart sagt varje krök av de vindlande gränderna finner vi spår av en rik och ärofull historia.
Vår resa hit har gått via bland annat Marrakech. Det finns massor av goda skäl att besöka Marrakesh, inte minst därför att det för en svensk resenär är så lätt att ta sig dit.
Här finns ett av världens mest fascinerande torg, Djemaa el Fna. Hit, till denna väldiga stenöken, flockas människor på dagen för att avnjuta en ständigt pågående utomhusteater, med sagoberättare, akrobater och ormtjusare. På kvällen dukas borden fram på ett hundratal utomhuskrogar med utsökt marockansk mat.
Djemaa el Fna är skäl nog att resa till Marrakech.
Stadens basarer är väl i klass med dem vi finner i Fez. Utbudet av hotell i olika prisklasser är oslagbart, och visst finns det sevärdheter som håller för många dagars vistelse.
Men för den som vill uppleva det yppersta av Marockos kultur och historia är Fez mödan värd.
Tempot är lugnare än i Marrakech. Turistutbudet är mera begränsat.
Men i stadens mörka prång döljer sig kulturskatter som överträffar allt vad Marocko i övrigt har att erbjuda.
– Hej, minns ni mig? frågar den unge mannen i svart skinnjacka utanför stadsporten.
Eftersom vi såvitt vi vet aldrig har sett honom tidigare minns vi honom inte. Däremot minns vi andra unga män som har hänvisat till tidigare möten, gärna i något fjärran land, och som är högst angelägna om att fortsätta bekantskapen.
Exempelvis på den matt- eller smyckebutik som kan utlova kraftiga rabatter på normalpriset.
Marocko är ett fattigt land som lockar till sig rika turister. Risken att bli lurad på pengar är inte större än i något annat fattigt turistland. Men den finns, och i Fez liksom i andra marockanska städer finns rika möjligheter att träffa människor som anser sig vara bättre förtjänta av att ta hand om dina pengar än vad du själv är.
Eftersom detta förmodligen är alldeles sant finns det inga skäl att förfasa sig.
Vi tackar många gånger dagligen nej till erbjudanden om mattor eller guldsmycken till drömpriser, exklusivt satta för oss. Men nästan aldrig möter vi någon som surnar till när vi avböjer. Vi tvingas ofta påminna taxichaufförer om att det vore önskvärt att de slår på taxametern, men reaktionen blir sällan mera giftig än ett generat leende.
Att försöka luras, och att försöka undvika att luras, är en verksamhet som i Marocko pågår med gott humör och något så när ömsesidig respekt.
I turistkvarteren innanför stadsporten har förmiddagen övergått i lunchtid, och glasen med marockanskt mintte dukas bort och ersätts av inplastade lunchmenyer.
Att gå på krogen i Marocko är nästan alltid ett nöje. Här möter man rätter som inte finns någon annanstans i världen, exempelvis ”pastilla”, en paj på duvkött smaksatt med socker och kanel.
Den vanligaste rätten heter ”tajine”, som betyder gryta. Den kan vara lite vad den vill, fast den oftast består av kokt nötkött och grönsaker.
Det kan vara kul att äta ute även i Fez, fast det kräver lite ansträngning.
Krogarna i turistkvarteren är sällan mödan värda. Bättre är att ta sig några kvarter in i gyttret och söka sig till de ofta synnerligen enkla hål i väggen där Fezborna själva äter.
Stekta småfiskar prissätts efter vikt. De smakar nästan alltid utsökt och kostar nästan ingenting. Detsamma gäller grillat lamm i olika former.
Om man absolut vill ha öl eller vin till maten får man ta sig till Fez moderna centrum. Alkohol är förbjudet i den gamla staden.
Nu börjar eftermiddagssolen sänka sig över staden. Statliga guider erbjuder sina tjänster till stoppmätta turister, och vi tränger oss fram på den branta, leriga stenbeläggningen för att än en gång utforska staden.
Vi letar oss förbi trappor och övertäckta prång. Ibland är trängseln så stor att vi tvingas vänta flera minuter för att komma förbi. Ibland hejdas vi av grupper av turister som vemodigt blickar in i gårdar eller hus medan stadens invånare nonchalant går in genom portarna.
Då vet vi att vi har nått någon av stadens heliga moskéer eller koranskolor dit bara muslimer har tillträde.
Snart ska skymningen falla. Snart drar stadens butiksägare ned sina jalusier, och tystnaden tar över staden.
Nu råder natten över den stad som sultanen Idriss lät bygga.