Vi är på väg västerut, mot en liten by där den årliga brudmarknaden i Imilchil hålls. Imilchil är namnet både på det lokala distriktet och på centralorten vi nyss lämnat. Och med sitt speciella tema lockar dess marknad många långväga besökare.
På var sida om floden ligger ett band av odlingar, och här och var längs stränderna står bestånd av höga, spikraka popplar. Den bevattnade jordbruksmarken löper som en grön tarm genom det annars trädlösa, ökenartade bergslandskapet som skiftar i grått och gult och rödockra.
Vi passerar flera små byar på vägen. De ligger inte direkt intill floden, på värdefull odlingsmark, utan en bit bort där marken är steril. De lådformade husen är byggda av jorden de står på och de har samma färg som bergen omkring dem.
I en trång dal möts vi av en uråldrig scen. Nedför bergssluttningarna på andra sidan floden ringlar sig ett långt led av män, var och en med en eller ett par mulåsnor efter sig. De följer smala kammar och avsatser ovanför de steniga branterna ned mot dalens botten. Kanske trettio män på väg med sina djur till marknaden.
Vi kör fram till det ställe där de tar sig upp på vägen. Männen, som sitter kvar i sadlarna, ber om värktabletter. En talar om ett barn som ramlat in i en eldstad och fått svåra brännskador och undrar om vi har någonting som kan hjälpa.
Många är av dem är klädda i långa, fotsida jellabas och stickade yllemössor. Just nu är det varmt och solen skiner. Men vädret växlar snabbt här uppe i bergen. Och vintern, med ofta oframkomliga vägar och insnöade byar, är bara ett par månader borta.
- Han ska vara snäll, och inte för fattig, så att jag inte behöver arbeta så hårt. Och så ska han vara berber, förstås.
Det är Brudmarknadens första dag och Houda och hennes två tjejkompisar skrattar och håller om varandra när de berättar om sina äktenskapliga preferenser. Andra marknadsbesökare tittar nyfiket på oss när de går förbi.
Houda har sin stams märke tatuerat på hakan. Hon bär inte slöja, utan visar hela ansiktet. Saadja, som går i skola i Beni Mellal, vid foten av Atlasbergen, och bara är på tillfälligt besök i hemtrakterna, döljer inte heller sitt utseende. Men det gör Touda, den tredje flickan. Mustapha är nyfiken och frågar henne om han inte kan få se hennes ansikte också.
Jodå. Hon drar ned den blå yllesjalen från näsa och mun och visar honom en kort stund och drar sedan upp igen.
Flickorna är 16 och 17 år gamla. Och därmed giftasvuxna. Här uppe i Högatlas gifte man sig förr i tiden yngre än så, men numera sätter de marockanska äktenskapslagarna gränsen vid 16.
Under den årliga marknaden i Imilchil är giftermål och vem som ska bli ens partner en central fråga för många av besökarna. Och den marabout, det muslimska helgon som ligger begravd på platsen, är känd för att hörsamma böner om lycka i äktenskapet.
Gravmonumentet har ett grönt kupoltak och är bara öppet för muslimer. Liknande monument över begravda muslimska helgon finns över hela Marocko. Oftast vitmenade ligger de utspridda som gräddbakelser i det torra landskapet. Och alla är de föremål för en årlig religiös högtid, en så kallad moussem, som också ger tillfälle till att hålla marknad.
Mest känd är den i Imilchil. Bland utlänningar går den under namnet Brudmarknaden i Imilchil, eftersom de lokala berberna inte bara söker sig dit för att handla varor utan också för att hitta en äktenskapspartner.
Men det är ett missvisande namn, och när vi bland får, mulåsnor, kameler och köpslående bergsbor stöter på en amerikan som skämtar om att köpa sig en hustru, mörknar Mustapha.
- Vi berber säljer inte kvinnor!
Nej, egentligen är det tvärtom, eller ungefär som på dans i en svensk folkpark. Det är männen som uppvaktar och kvinnorna som väljer och vrakar bland kavaljererna.
Två och två drar de unga männen runt på marknaden och flirtar med kvinnorna. Många av dem är klädda i bylsiga västerländska kläder men en del också i jellabas och turbaner. Kvinnorna bär oftast Ait Haddidoustammens traditionella randiga yllemantlar och mörkblå huvudbonader, ofta med en flik uppdragen över mun och näsa.
Huvudbonaden skvallrar om kvinnornas äktenskapsstatus. Är den bara en slät virad duk runt huvudet, har de aldrig varit gifta. Men har de håret uppsatt, så att huvudbonaden blir toppig och pekar snett uppåt bakåt, är de gifta, änkor eller frånskilda.
Och frånskilda kvinnor finns det gott om på marknaden, många av dem unga flickor som ännu inte fyllt 20 år.
Bland Ait Haddidou behåller kvinnorna sin del i familjens egendomar även när de gifter sig, vilket gör det lätt för dem att flytta hem igen vid en separation. Och skilsmässor sker ofta på kvinnornas initiativ. Något som kanske förvånar västerlänningen, med sina inte sällan förutfattade meningar om äktenskap i muslimska länder.
Det är marknadens andra dag och inne i det stora svarta tältet av gethår sitter domaren med bisittare och fyller i äktenskapskontrakten. På en lång bänk väntar brudparen. Många av de unga brudarna döljer sitt utseende väl, under mörka huvuddukar prydda med färggranna band och runda silverblänken. Men framför domaren får de lov att öppna duken och demonstrera att det verkligen är deras ansikte på identitetskortet som ligger på bordet.
Själva giftermålsceremonin och festen sker dock inte här utan i mannens hem, dessutom ofta långt senare. För de långväga besökarnas skull ordnar turistmyndigheterna därför till kvällen en demonstration av hur det går till när man gifter sig i trakten.
Höjdpunkten blir när bruden, i färggrann slöja som döljer hela huvudet, leds in på platsen på ryggen av en mulåsna. För så förs unga, inte tidigare gifta flickor till bröllopsfesten i sin mans hem, normalt efter en tids avskildhet i det egna hemmet. Enligt traditionen ska hon sedan bäras in i sin blivande mans hem på ryggen av en kvinna ur hans familj, något som ska skydda henne mot attacker från onda andar.
Den här kvällen är det scenen som får spela rollen av brudgummens hem. Och kvinnan som skrattande bär fram bruden på sin rygg är en av medlemmarna i danstruppen.
På marknadens tredje och sista dag har antalet djur som säljs tunnats ur. Och en del försäljare är i färd med att packa ihop sina stånd. Men flirtandet är fortfarande i full gång.
Vi möter en grupp unga män som sjunger och dansar sig fram genom marknaden. Några slår takten på platta handhållna trummor. De andra slår den med händerna. Mustapha kan inte motstå den rytmiska, suggestiva musiken utan hoppar in bland männen och sjunger och slår takten han också.
I ett stort restaurangtält, där små grupper av män sitter runt låga runda bord och äter tajine, kött och grönsaker kokade i toppig lergryta, slår vi oss sedan ned för att dricka te.
Mustapha sköter den ceremoniella tillagningen själv. Till och med vattenkokningen och iblandningen av grön mynta och socker, mycket socker. Men vi hinner inte sörpla i oss många munnar innan vi får rusa upp från våra platser och skynda tillbaka till bilen. Det har börjat regna. Och Silvio väntar nervöst på oss.
Som regn betraktat är det ingenting märkvärdigt. Men bergen omkring oss har ingen vegetation. Tusentals små rännilar blir till sist till breda floder som sköljer nedför de kala sluttningarna och tar med sig jord och stenar och klippblock. Vi hinner inte mer än halvvägs tillbaka till Imilchil förrän vägen är blockerad av ett ras. På en sträcka av 10-15 meter är körbanan helt översållad av stenbumlingar.
Men Landcruisern kan mer än vad jag hade kunnat ana. Efter ikoppling av fyrhjulsdriften klättrar den som en bergsget över stenarna. Och när den till slut klättrat ner på andra sidan och står stadigt på slät asfalt igen smeker Silvio tacksamt dess instrumentbräda.
Oftast kör Silvio turister i öknen i söder, och det finns inget bättre i sanddynerna, säger han, än hans älskade Landcruiser.
När vi vandrar ut ur Imilchil skiner solen för första gången på tre dagar. Och "vi", det är jag och Inger, Mustapha, som nu spela den roll han främst är tränad till - bergsguidens, vår kock Ali och så Said och Atmane, mulåsneförare från trakten, samt de tre mulåsnor de har ansvaret för.
Brudmarknaden är över. Och Silvio har rest tillbaka till Marrakech. Själva har vi stannat kvar för att utforska bergen i Imilchiltrakten. Det är inte ett av de mest kända vandringsområdena i Marocko men ändå utmärkt att vandra runt i med hjälp av en kunnig guide. Så är det med stora delar av Atlasbergen. Och ofta kan man på plats själv hyra guider och mulåsnor och ge sig ut på upptäcktsfärd.
Vi följer Assif Melloulfloden österut. Stigen går först genom grönsaksfält och äppel- och mandelodlingar och förbi byar som påminner om puebloindianernas i sydvästra USA, med husen staplade ovanpå varandra så att den enes tak blir den andres terrass.
Vi möter människor på mulåsnor. Och kvinnor som bär hem enorma bördor av ved eller grönfoder på ryggen. Det är som om stora vedfång och höbalar utrustade med mänskliga ben var ute och gick i landskapet.
Men snart blir omgivningarna mer ökenartade, även nära floden. Och det blir glesare mellan byarna och mötena med människor.
Ibland ser vi nomaders halvpermanenta boningar av sten högt uppe på sluttningarna, i grottor och under klippöverhäng. Berberna i Atlasbergen praktiserar ofta halvnomadism, med en del av året hemma i byn och en del med djuren ute på bete i andra delar av bergen.
Efter lite mer än fyra timmars vandring är den första etappen avverkad och vi slår läger nedanför en by alldeles intill floden. När jag och Inger kommer fram har de andra redan hunnit lägga ut en matta åt oss under poppelträden som står vid vattnet. Vi tar av oss vandringskängorna och sträcker ut våra trötta ben i den svala skuggan medan vi lyssnar till rasslet av poppelbladen och bruset av den strömmande floden. Och strax kommer Atmane med te och bröd och sallad!
Till kvällen lagar sedan kocken Ali till en gourmetmiddag på kyckling och nötter och torkade plommon.
Ali är ett arbetsbi som under vandringarna hjälper Said och Atmane med mulåsnorna och som så snart vi kommit fram till en lägerplats och kökstältet slagits upp kastar sig in bland grytor och kastruller. Och ut ur tältet kommer sedan den ena läckerheten efter den andra.
Men före kvällsmåltiden den här första dagen utforskar vi byn. Den lokale böneledarens son har tagit på sig rollen som guide och när vi kommer fram till familjens hus bjuder han in oss på te.
Tillsammans med hans mor, äldre bror och yngre syster - fadern har försvunnit till sina religiösa plikter i moskén - sitter vi på en matta ute på verandan och sörplar det varma, söta teet. Härifrån har vi utsikt ned mot floden, där tälten nu står uppslagna och mulåsnorna betar.
När vi senare på kvällen borstar tänderna utanför tältet har det blivit kyligt. Himlen gnistrar av myriader stjärnor. Vi befinner oss som i en gryta, med bergskammarna omkring oss i svart silhuett mot stjärnhimlen.
Nästa morgon bär det av uppför berget bakom byn. Det är brant och efter ett tag blir stigen så översållad av klippblock att mulåsnorna inte klarar passagen utan att packningen lastas av, bärs separat och sedan lastas på högre upp igen. När vi till slut nått krönet och kan följa bergskammen ovanför dalgången syns byn långt därnere, som ett leksakssamhälle byggt av små, små byggklossar.
Vi befinner oss nu på cirka 2.900 meters höjd, den högsta punkten under vandringen.
Resten av dagen går det fortsatt upp och ned, men med mer måttliga höjdskillnader. Här uppe, borta från floden, är det kala landskapet randat av erosionen. Olika bergarter ligger i tunna skikt ovanpå varandra och linjerna löper i parallella mönster längs sluttningarna.
Atmane, Said och Ali håller en högre hastighet med mulåsnorna. Och återigen möts vi av en utlagd matta under svalkande poppelträd, och te och bröd och sallad, när vi kommer fram till nästa lägerplats.
Den här gången bor vi intill några nomadfamiljers halvpermanenta stenhus. När vi senare stiger in i ett av dem för att dricka te står en raggig best till fårhund på det platta taket och blottar tänderna.
Senare på kvällen lär vi runt lägerelden känna våra mulåsneförare bättre. Mustapha skrattar så han kiknar när han får höra att dessa båda män, väderbitna och tandlösa, inte är äldre än han själv - 44 år. Och ännu mer skrattar han när Atmane berättar att han är gift för sjätte gången. Said, däremot, är bara inne på sitt tredje äktenskap.
Den smala bäckfåran ligger inklämd mellan branta bergsväggar, stenbumlingar och kala klippor, och just nu bara en svag rännil med vatten. Det är den fjärde dagen på vandringen och det har inte regnat en droppe sedan vi lämnade Imilchil.
Vi tar oss längre och längre ner, klättrar över klippblock på vägen. Det är jag och Mustapha som ensamma utforskar fåran. Till slut öppnar sig klyftan mot en bred dal, och långt där nere ser vi den lägerplats som Mustapha tänkt sig till kvällen - en grupp höga poppelträd som skvallrar om att här finns det vatten och kanske också människor.
Men målet förblir en dröm, ett ouppnåeligt Shangri-La. Mulåsnorna, som väntar med Inger och Ali och sina båda förare högre upp, klarar inte passagen. En sista längtansfylld blick och så får vi vända om igen.
När vi kommer tillbaka till de andra har Ali snott ihop en lunch åt oss - ris och oliver och kryddad stekt paprika, konstfyllt upplagt på ett stort fat.
Men i den här trånga ravinen kan vi inte stanna. Det vore livsfarligt om regnet kom. Så när vi ätit färdigt lastas packningen på mulåsnorna igen. Vi tar oss på smala stigar upp över bergen i en annan riktning, mot sjön Isli, där vi slår läger för natten.
Det finns två sjöar i närheten av Imilchil. Tislit och Isli, "Bruden" och "Brudgummen". Enligt legenden bildades de av tårarna från ett älskande par som hindrades att gifta sig med varandra. Och enligt samma legend ska denna tragiska kärlekshistoria ha lett till att det sedan hos Ait Haddidoustammen blev fritt fram att själv välja giftermålspartner.
Den femte och sista dagens vandring, från sjön Isli tillbaka till Imilchil, blir den kortaste och lättaste. Vi vandrar över en slätt där det betar flockar med får och getter. Vi ser svarta gethårstält uppe på sluttningarna och möter nomader efter vägen. Kvinnornas tatueringar visar stamtillhörigheten. En del av dem kommer ända från Mellanatlas, dit de ska återvända med sina djur när vintern närmar sig.
Den här gången bor vi inte som tidigare på hotell i Imilchil. Den sympatiske Atmane har bjudit in oss till sitt hem. Tillsammans med mor, fru, fyra barn, en mulåsna och ett antal kossor bor han i en kasbah, ett befäst hem. Dessa mur- och tornförsedda pepparkakshus, med innergård och många olika rum och utrymmen, utvecklades under oroligare tider, då blodsfejder hörde till vardagen.
En kasbah tyder på makt och rikedom, i varje fall i det förflutna. Och Atmanes släkt var den mest inflytelserika i Imilchil innan fransmännen besegrade berberna och tog över makten i Högatlas.
Nu lever han i ruinerna av släktens forna storhet. Byggda av jord som de är kräver husen i trakten ständigt underhåll. Och en stor kasbahs underhåll kräver i sin tur resurser. Överallt ser vi tecken på förfallet - trasiga fönster, ihopsjunkna tornutsmyckningar. Och Atmanes fru, bara 32 år, är åldrad i förtid av hårt arbete i ett bistert klimat.
Men gästfriheten är ändå stor. Ett av de stora rummen, ett paradrum med målat trätak, städas ur. Och där sover vi alla fyra - jag, Inger, Mustapha och Ali. Vi ligger i sovsäckar på en dynförsedd murad brits som löper längs tre av rummets väggar.
Nästa morgon är det så dags för uppbrott. Och lagom till frukost kommer den gänglige Silvio inklivande genom dörren. Han har kommit tillbaka för att hämta oss.