Nu som på 70-talet är trummornas envetna malande det första som når mina sinnen. En grundrytm av torra, snabba slag ligger hela tiden under kaskaderna av färg och doft när jag kliver in på torget.
Samlingsplatsen för de döda - Djeema el Fna. Torget har fått sitt namn av en sultans grymma vana att garnera det med avhuggna huvuden. Jag ryser. Nu liksom för tjugoett år sedan kittlar det exotiska, klivet in i föreställningen om ett Orienten som lever sitt obevekliga liv oss förutan.

Kamelspillning, apskit, saffran, vedrök, mynta, ormtjusarens stickiga yllekaftan, spåkvinnornas enträgna erbjudanden, sagoberättarnas genomträngande stämmor, tandläkarens show med en nyutdragen gul bete. Allt tycks intakt. Miljonstaden Marrakesh har kvar sitt magnetiska centrum.

För 21 år sedan stack jag från vintern i Sverige. En vecka i Marrakesh, ospecificerad inkvartering. Hemma var tillvaron jakt på en sjua för kollektivboende och frågan om bästa påhugget var att paketera bröd, vikariera i skolor eller vaka på sjukhus.

I min dagbok från 1976 står det: "På Djeema el Fna kryper en man utan lemmar. Han tar sig fram genom att vrida och rulla bålen fram och tillbaka. Han verkar galen. I vår kultur skulle han vara ompysslad och instoppad någonstans".

1997 finns en sådan man kvar. Ordet beklämmande ligger nära till hands för en svensk, men där finns också det trösterika och fantasieggande i existensen av en värld som inte tycks förändras eller påverkas av oss. Mannens sociala skyddsnät är allmosor från turister men framför allt från de många av hans landsmän som följer islams påbud om att man ska ge gåvor till de fattiga, speciellt under Ramadan, den heliga fastemånaden.

Moskén i kanten av torget är redan fullsatt. Folk brer ut sina mattor utanför porten för att be i det fria. Från balkongen högt ovanför på Café de France följer vi scenen. Män böjer sig i de olika bönemomenten iklädda kaftaner i dämpade jordfärger medan de enstaka bedjande kvinnorna och alla de som passerar bildar regnbågar av lavendelblått, mintgrönt, curry, lime, aprikos och ljusrosa, lila och blodrött, saffran och vinrött.

Gränderna som leder från torget har myriader av förgreningar täckta med plast och korrugerad plåt som skyddar mot solen och som skapar den speciella dagern, dunklet ur vilket försäljarnas ansikten plötsligt sticker fram: "Fina grejer, no krimskrams." Längst bort där medinan gränsar mot den torra slätten finns skinnberederna. Med lut upp till anklarna trampar de skinnen blanka. Inne i stenhusmörker bearbetar en ung man ett fårskinn så ullen ryker och han hostar astmatiskt. Vi sänker blicken och hastar vidare.

Här uppifrån terrassen på Café de France kan den turist som vill, ohämmat, fyra av sitt teleobjektiv utan att gå i närkamp med alla dem som vill ha dirhamsmynt i utbyte mot att de låter sig avbildas. Ja, ja, vi ska strax ner i myllret igen, bara vila lite först, lugnas av Koutobiaminareten som avtecknar sig mot en röd skymningshimmel medan det sista solljuset kramar det rosa ur stadsmurarnas sandsten och Atlasbergens gnistrande vita snö bildar fond.

I tusen år har Marrakesh stått för magi och kungamakt. Sedan 1961 heter kungen Hassan, ett slags populär upplyst despot, med stark betoning på det sista. Han fördelar sina gracer mellan de fyra städerna med kunglig rang. I Marrakesh ägnar han sig åt utförsåkning och bor i Bahiapalatset med sin innergård för haremsdamer. Men Hassan har bara en fru, Latifa, aldrig avbildad, aldrig med i de officiella sammanhangen, aldrig villebråd i någon veckotidning.

Solen sjunker och larmet ökar. Nu som då ett väsande i luften av olika erbjudanden om varor och guidning. Men ingen droghandel. Ingen marijuana, inget hasch, inget LSD, inget kokain. Då rökte min kompis kif som han köpte av en reseledare. Jag vågade inte pröva. Nu har hippiehorden dragit förbi för länge sedan och attityderna till droger förändrats.

Matförsäljarna drar in på torget och tänder sina acetylengaslyktor. I det vita ljuset ser jag en förändring sedan 1976. Försäljarna har alla tämjts av någon hälsovårdande byråkrati som försett dem med nummer och vita rockar: Mustapha, nr 16, Omar nr 38, Fatima nr 6. Men de bladpersiljeströdda, grillade lammskallarna är kvar.

Skymningen släcks, månen lyser liksom den nya digitala skylt som på både franska och arabiska berättar att Marrakesh fått nytt postnummer. Ormtjusaren samlar storögda barn runt sig när han skriker åt sina slöa kobror och får dem att nafsa efter hans läppar, kind och haka. De religiösa förkunnarna har en lite äldre publik liksom spåmännen och de skriftlärde som tolkar Koranen. Skrivaren under sitt diskretionsmarkerande parasoll upprättar skilsmässohandlingar åt ett par damben i höga klackar. Eller vill klienten ha hjälp med ett kärleksbrev?

De svarta gnaouamännen vrider upp intensiteten i sin dans ytterligare, deras stora metallkastanjetter skramlar öronbedövande och på något sätt uppfordrande. En man med stora bölder i ansiktet svarar genom att spela trumma i timmar, extatiskt.

Taxi! Taxi! Vi orkar inte längre utan flyr till hotellrummet i den stillsammare franska stadsdelen. På TV visas en trailer för en amerikansk film och reklam för buljongtärningar, olivolja och vattenreningsvätska.