Och det var just det vi ville. Marrakech, Fès, Meknès, Rabat och Essaouira stod på listan. En chartervecka skulle inte räcka, det fick bli fjorton dagar. Då hann vi ändå inte med Meknès, däremot en dagsutflykt från Agadir till Taroudant.
Färdas.
Överallt såg vi folk röra sig i landskapet. Genom bussfönstret iakttog vi en massa män och kvinnor som gick längs vägen, sneddade över gärden, närmade sig och försvann, oftast en och en. Snabbt for vi förbi alla dem som red i sakta mak på åsnor eller satt på flaket till små åsnekärror. När vi gick runt i Marrakech och Fès fick vi trycka oss mot väggen i gränderna för att ge plats åt åsneekipagen.
Det fanns naturligtvis de som körde bil. I Marrakech var det populärt att cykla men inte, av någon anledning, i Fès. I det förhållandevis välmående Agadir betraktade vi genom hotellfönstret barnen som åkte rullskridskor och sparkcykel på den stora öppna platsen snett nedanför. Strax utanför Rabat åkte vi förbi en medelålders man som joggade.
Annars färdades marockanerna som vi: i buss, på tåg och i olika sorters taxi.
Det var lätt att lägga upp resrutten. Det finns gott om bussar, tågen går dit de ska. Biljetterna är billiga. Tågtidtabeller kan man lätt få fram redan innan man åker från Sverige genom att kolla ONC (marockanska SJ) på nätet under adressen www.oncf.org.ma. Att ta reda på busstiderna visade sig vara mer invecklat. Det finns många bussbolag och vilka som åker vart och vid vilken tidpunkt är frågor som kan ta lång tid att utröna. På hotellen vet man inte, i de annars tillförlitliga resehandböckerna är informationen motsägelsefull och inte helt korrekt.
Extra svårt var det att ta reda på bussförbindelserna mellan Rabat och Essaouira. Det enda någorlunda säkra var att dagen före avfärd ta sig till busstationen en bra bit utanför Rabats centrum och där undersöka saken. För övrigt brukar man alltid få rådet att köpa bussbiljett dagen innan, för säkerhets skull.
Rabats busstation är en stor mångkantig byggnad där en mängd bussbolag samsas om utrymmet. En frenetisk aktivitet på gatorna runt om, massor av folk i rörelse. Ivriga unga män gick runt och försökte kränga biljetter, erbjudanden som det verkade klokast att tacka nej till. Endast ett bolag körde på rutten Rabat- Essaouira, visade det sig, och det var ingen av de tre välrenommerade aktörerna CTM, Satas eller Supratour, utan en mindre firma vars namn inte gick att uppfatta för den som inte läser arabiska. Ingen satt i luckan och sålde biljetter. Men en man som uppehöll sig i närheten och föreföll förtroendeingivande talade om när bussarna gick och trodde att det skulle gå för sig att köpa biljett en timme före bussens avgång tidigt nästa morgon.
Det gjorde det. Bussen var gammal och skraltig, men den gick som den skulle.
De 42 milen från norr till söder en bit innanför Atlantkusten tog närmare nio timmar. Det blev en obekväm men häftig resa. Vi såg inga som vi identifierade som turister denna dag, ingen på Rabats busstation, ingen längs vägen, definitivt ingen i bussen. Det var som om vi den här dagen för första och sista gången under vår vistelse i landet inneslöts i ett vardagligt, lantligt Marocko. Dagen var varm, på de små åkerlapparna i landsbygden som vi åkte igenom pågick jordbruket som bäst. Nästan bara åsnor gick framför plogarna, en och annan ko, ett par kameler.
Fridfullt. Men så fort vi gjorde uppehåll - i Casablanca stod vi stilla i en timme - genomströmmades bussen av en aldrig sinande flodvåg av människor, mest unga godisförsäljare som ingen handlade av.
Under resans gång uppstod bråk längst bak i bussen, oklart varför, i synnerhet när vi släppte av och tog upp passagerare. Kanske var det för att många ville följa med men inte fick plats. Den skickliga konduktören fixade allt. En magerlagd man i kostym med vit skjorta och slips kom ombord och stod en halvtimme i gången och talade med stor emfas, som en predikant. Efteråt gick han runt i bussen och samlade in pengar. De flesta gav. När han gått av fick vi veta att han var en islamist just frisläppt från fängelset. Vi stannade och åt i ebt-des-Gzoula, en eländig, dammig håla, med ovanligt många missbildade tiggare och magra skoputsarpojkar.
Att åka tåg är annorlunda. Den som vill att transportsträckorna ska vara transportsträckor och inget annat väljer tåget. Problemet är att järnvägsnätet, som anses vara ett av Afrikas mest avancerade, knappast är finmaskigt och inte sträcker sig söder om Marrakech.
Inne i städerna tar man taxi om man inte orkar gå eller till varje pris inte vill åka lokalbuss. Det är Petits taxis som gäller, små, ofta väldigt nerkörda Fiat eller Renault, lätta att få tag i och mycket billiga. Ska man ut ur stan åker man Grands taxi eller Taxis collectif. I stora skaror står de och väntar på städernas busstorg: gamla Mercedes 240 som för en mycket rimlig, tariffbestämd summa forslar sex personer till städerna i närheten. När bilen är full är det dags att åka. Två fram, fyra bak.
Det är ett sätt att färdas där man kommer varandra nära. På vägen från Taroudant satt vi klistrade vid en högtidlig gammal man i fotsid kappa och hans bastanta hustru. I framsätet flörtade en man med en beslöjad kvinna tätt intill, och i den nedfällda sminkspegeln gick det inte att undgå att se hennes förtjusta, smäktande ögonkast när han demonstrerade finesserna på sin fina mobiltelefon.
Man kan naturligtvis också hyra bil och köra själv. Då blir det inte så där trångt.
Djur.
Först och främst åsnor. Få hundar, lite fler katter. Ute på landet mängder av får, många kor, somliga getter och några enstaka kameler (kamelerna är säkert mer frekventa i ökenområdena längre söderut). Kreatursstängsel såg vi knappt röken av. Kanske behövs inte sådana när herdar, som här, vallar boskapen.
Den som vill se storkar rekommenderas ett besök i den muromgärdade ruinstaden Chellah i utkanten av Rabat där de håller till i mängd, klapprar med näbbarna och bygger bo lite överallt. Mer specialiserade ornitologer tar sig från Agadir till naturreservat i närheten där det finns mycket att titta på för den intresserade.
Guider.
Först på tåget från Marrakech, ett par timmar före ankomsten till Fès, förstod vi att guiderna kunde skapa problem. Innan vi åkte blev vi varnade för guiderna i Marocko i allmänhet och Marrakech i synnerhet. Vi fick höra otrevliga historier om hur den hjälplösa turisten omringas av frilansande guider som aggressivt erbjuder sina tjänster. Men så var det inte i Marrakech. Vi kunde gå som vi ville, ingen antastade oss.
De lokala turistmyndigheterna insåg nämligen för flera år sedan att staden höll på att få dåligt rykte och har slagit ner med kraft mot svartguiderna. Däremot uppmuntras besökare att anlita turistkontorets auktoriserade guider som arbetar efter fast taxa.
Det gjorde vi aldrig där. Men i Fès, vars gamla stad enligt uppgift är den mest svårgenomträngliga av alla i landet, planerade vi att anlita en kunnig ledsagare.
På tåget dit gjorde plötsligt två unga män i snygga gångkläder entré i kupén och började konversera. Innan vi förstod hur det gick till hade de fått reda på vilket hotell vi skulle bo på och bestämt att en ytterst begåvad och kunnig guide, som de gick i god för, skulle möta oss på stationen.
Därpå avvek de, gick liksom upp i rök. Vi kände oss blåsta. Varför hade vi talat om vilket hotell vi bokat? Tydde inte det mesta på att den som vi fått rekommenderad var en ful fisk? Just i Fès har man inte kommit till rätta med guideproblemet, hade vi läst i våra resehandböcker. Medan vi grämde oss över vår lättrogenhet stannade tåget i Mèknes och en ung trevlig kille steg på, klev in i kupén och började prata. Snart kröp det fram att hans syster råkade vara en av Fès bästa guider. Vi förhöll oss mer reserverade den här gången men lät honom skriva upp telefonnumret.
Bara ett par minuter efter att han gått ut i korridoren var det dags för nästa guidemäklare. Efter snabbt avklarade artighetsfraser brast han ut i lovord över sin kusin, en fantastisk guide, svenskspråkig till på köpet.
Det blev en auktoriserad guide. Går man runt med en auktoriserad utsätts man inte för närmanden från de ickeauktoriserade. Dessutom, visade det sig, var vår guide en kunnig och sympatisk person som visade oss runt till sevärdheter och adresser i Fès som vi skulle haft svårt att hitta fram till själva.
Han hade utbildat sig till lärare, berättade han. Men eftersom utsikterna att få lärarjobb var närmast obefintliga tog han guideexamen. Inkomsterna är skrala och han hade svårt att försörja sin fru och deras lille son på det han fick in. Jobben räcker inte till åt alla guider. Dagen han ägnade oss var det första uppdraget han haft på tio dagar.
Att guiderna är så många och att det vimlar av frilansare som kan göra lite vad som helst för att få häng på en turist, trots att de riskerar hårda fängelsestraff om de skulle ertappas av polisen, beror på att arbetslösheten är stor, inte minst bland utbildade marockaner. De efterhängsna försäljarna, alla som erbjuder sina tjänster, de många tiggarna - det finns en desperation bakom de mer eller mindre oblyga försöken att tjäna en hacka som i synnerhet utländska besökare utsätts för. Den registrerade arbetslösheten ligger på drygt 13 procent, den inofficiella är naturligtvis mycket högre. Fattigdomen är utbredd. Sådant kan vara värt att tänka på för turisterna som blir irriterade de gånger de utsätts för den sortens framfusighet - och samtidigt glömmer hur mycket hjälpsamhet och generositet som marockanerna kan visa besökaren som råkar i beråd.
Barn.
Vi undrade vart barnen, som gick längs vägarna överallt, var på väg. Så upptäckte vi att de bar på små ryggsäckar. De gick helt enkelt till skolan. I Marocko råder nioårig skolplikt och de flesta barn går också i skolan. Men inte alla, inte på långa vägar. Analfabetismen är omfattande (50 procent), främst bland vuxna men också bland barnen, fler flickor än pojkar, som skolundervisningen aldrig når.
En utbredd men ojämnt fördelad fattigdom är förklaringen. Vi såg många barn som visade alla tecken på att fara illa, många av dem bodde på gatan. Barnarbete är förbjudet vilket inte hindrar att man ser barn i arbete överallt. I en stor keramikverkstad i Fès som vi besökte satt småpojkar i stendammet och mejslade fram mosaikbitar. De började jobba när de var åtta, anförtrodde oss bossen, två timmar om dagen fick de gå i skolan. I en butik med broderier inne i medinan berättade en handelsman förnöjt att flickorna i ateljén bara var fem när de började att med flinka fingrar lära sig det svåra hantverket. Skolundervisning var det inte tal om.
Språk.
Det går lättare att ta sig fram i Marocko för den som kan en smula franska. Marocko var en fransk koloni 1912 till 1956 (fransmännen valde ordet "protektorat " för sin speciella form av överhöghet), och det franska inflytandet är stort. Inom näringslivet och den högre utbildningen är goda kunskaper i franska nödvändiga. Också på de nivåer som turisten vanligen vistas är det i första hand franska som gäller. I norra Marocko är många mer eller mindre spansktalande. Man visst går det att klara sig hyfsat bra med engelska.
Allra bäst är naturligtvis om man gör som marockanerna, talar arabiska, även om en tredjedel av dem har olika berbiska dialekter som modersmål. Men berbiska används mest hemmavid. I Agadir börjar dock allt fler använda berbiska också i offentliga sammanhang, påstod en man vi träffade och som verkade veta vad han talade om.
Kvinnor och män.
Att skapa rättvisa åt kvinnorna är ett av kung Mohammed VI:s uttalade mål. Nästan alla i Marocko är muslimer, men det är kungen som bestämmer, inte några höga imamer som i vissa andra muslimska länder där islam har en mycket mer dominerande ställning.
Men det verkar gå trögt med jämställdhetsarbetet, både i vardagslivet och i lagstiftningen. På en rad viktiga punkter får kvinnor fortfarande stå tillbaka för männen. Motståndet kommer till en del från en allt starkare islamistisk offensiv på kontrakurs mot den av kung och regering stipulerade färdriktningen. Men antagligen är traditionens och vanans makt, oberoende av religionens påbud som de nu tolkas, ännu starkare när det gäller att befästa mannens överhöghet över kvinnan.
Detta går att läsa sig till. Ute på stan, där turister i alla fall får en glimt av hur kvinnor och män beter sig, är ojämlikheten inte direkt iögonfallande. Kvinnor tar plats i gaturummet och tycks inte lida någon brist på självförtroende. I städernas moderna kvarter såg vi fler kvinnor utan slöja och schalett än med, på andra håll var slöjdominansen kompakt. Men vi såg inga stora barriärer mellan de två grupperna. Unga och gamla kvinnor med och utan slöja umgicks med varandra utan synbara problem. Men de höll sig hela tiden för sig. När män och kvinnor syntes ihop var det familjevis.
Plötsligt lade vi märke till, det var i skymningen första dagen i Fès, att det på de stora fullsatta kaféerna i kolonialfransk stil med bord och stolar ute på gatan bara satt män, män som beställde mintte eller kaffe och tittade ut i luften eller pratade med varandra. Uteslutande män, inte en enda kvinna. Sedan såg vi att det var precis likadant i det mer mondäna Rabat.
Vi frågade guiden i Fès varför det var så. Han skruvade på sig och sa att ingenting hindrade kvinnorna från att besöka kaféerna men att de föredrog lite elegantare ställen, som till exempel glassbarer. Fast det verkade inte som om han trodde själv på vad han sa.
Mat och dryck.
Tajine är en marockansk gryta - grönsaker och lamm eller kyckling eller fisk, oftast med citron, tillagad i ett konformat lerkärl med lock - som står på matsedeln på varenda restaurang. Den kan smaka ganska tråkigt men också vara väldigt god. De bästa, saftigaste tajinerna vi åt var på enkla ställen längs vägen där bussen gjorde uppehåll. Där serveras tajiner för två eller flera personer och meningen är att man äter från var sitt håll utan kniv och gaffel och använder bröd och fingrar för att fiska upp grönsaker och kött.
Couscous finns i stort sett överallt, grillspett likaså, liksom harira, en god och mättande soppa med bönor i. Fisk och skaldjur kan vara bra middagsalternativ i kuststäderna. Pastilla är en specialitet i gränslandet mellan huvudrätt och dessert, en söt pastej som innehåller kött av duva, mandel, russin med mera och som ätes på egen risk. De regelrätta efterrätterna är tråkiga, vanligast är apelsin med kanel. I gengäld är bakverken mycket välsmakande, både kakor och bullar.
Mintte dricks lite när som helst och säger man till slipper man få det sötat. Dricka alkohol får man inte för islam, men på bättre krogar och turistrestauranger serveras ändå vin och öl. Där kan man också få se mer världsvana marockaner ta sig ett glas.
Turism.
1998 svarade turismen för sju procent av Marockos bruttonationalprodukt. Marockos nationella turistkontor har som mål att 3,9 miljoner turister ska besöka landet år 2004 och att antalet hotellsängar ska öka med 6.000 per år. Turismen betyder med andra ord mycket för landets ekonomi. Mot den bakgrunden är myndigheternas turistsatsning förvånansvärt tafatt.
Marockanska statens turistbyrå huserar i rymliga lokaler på Sturegatan i Stockholm men har ytterst lite att erbjuda den vetgiriga besökaren. De hotellistor som vi fick visade sig vara oanvändbara eftersom man inte uppdaterat dem med nya giltiga riktnummer till de olika städerna, nödvändiga för att kunna ringa och boka.
Servicen på plats är inte bättre. Förgäves letade vi efter turistbyrån i Agadir på den uppgivna adressen. Fanns den över huvud taget? Syndicat d'Initiative på Place Mohammed V i Fès tillhandahöll samma intetsägande broschyrer som kontoret i Stockholm. Det var i stort sett allt. Med sin håglösa, närmast totala brist på information gav stället ett spöklikt intryck.
Värre än den sortens försummelser, som borde vara lätt att göra något åt, är ändå att delar av Marockos rika kulturarv är hårt slitet samtidigt som underhållet verkar eftersatt. Parken i den välbesökta ruinstaden Chella utanför Rabat har vuxit igen. Märkvärdiga art deco-kvarter i fransk kolonialstil i Rabat och Fès befinner sig i dålig kondition. Den milslånga gamla muren runt den världsarvsklassade gamla stan i Fès är mycket illa medfaren och restaureringen med stöd av Unescoanslag går så långsamt att det är fråga om den håller jämna steg med förfallet.
Det fattas naturligtvis pengar. Marocko är inget rikt land. Men de stora moskéerna - som en ickemuslimsk besökare tyvärr inte får komma in i - verkar välskötta, och den gamla koranskolan i Marrakech var vid vårt besök föremål för omfattande restaurering. Här saknas inte resurser. Skötseln av religiösa minnesmärkena ligger hos särskilda muslimska stiftelser.
Pengar.
För besökaren från Västeuropa är det mesta billigt i Marocko. Det är billigt att resa och att äta på restaurang. Det finns gott om enkla hotell med ytterst måttliga priser men inte heller mellanklasshotell är dyra. Den som har råd kan spendera i stor stil på gamla fina lyxhotell som La Mamounia i Marrakech och Palais Jamaï i Fès. Men turisten som klagar över att ha gjort av med pengar i onödan har förmodligen blivit lurad att köpa en matta alldeles för dyrt.
Sex städer.
Två arabiska ord som Marockoturisten lär sig snabbt är medina och souk. Medina betyder stad, kort och gott, men har kommit att i första hand beteckna städernas gamla, muromgärdade stadskärna, klart åtskild från den moderna delen som brukar rubriceras som ville nouvelle, den nya staden. Inne i medinan hittar man soukarna. En souk är detsamma som en marknad eller ett marknadskvarter, en basar i gammal stil.
Den som behärskar dessa termer kan med hjälp av noggrann läsning av bra reseböcker lätt orientera sig bland attraktionerna i Marockos städer. Här finns inte plats att ge mer än några snabba och subjektiva bedömningar av de städer vi besökte, alla sex märkligt olika varandra.
1. Marrakech lyckades med konststycket att utan att ställa sig in och flörta med besökaren vara precis så äventyrligt och exotiskt som vi hoppats. Visst är sagoberättarnas, ormtjusarnas och alla de andra marknadsgycklarnas torg Djemaa el Fna en stor show. Men trots att det kryllar av turister där är det ändå ingen riktig turistfälla, mer då ett öppet fält för det oväntade, där häpna lantisar från de omgivande Atlasbergen hamnar sida vid sida med förtjusta amerikaner.
I de myllrande, kryddoftande soukarna som tar vid efter Djeema el Fna är det likadant, på samma gång ett färgsprakande skådespel för turisten, iscensatt för att locka honom att köpa så mycket som möjligt av varuutbudet, och ett hela tiden pågående arabiskt vardagsliv som av allt att döma förflutit ungefär så här i sekler. Ett tredje inslag inne i medinan, som den tillfälliga besökaren än så länge inte märker så mycket av men som på sikt nog i grunden kommer att förändra stadslivet, är den snabbt ökande närvaron av fransmän med gott om pengar som köper upp och rustar upp de gamla husen som blir semestervillor.
2. Fès utmålas ofta, inte minst av Fèsborna själva, som landets intellektuella, religiösa och konstnärliga huvudstad. Det finns 320 moskéer i medinan som är störst i landet och anses vara den som allra mest präglas av tradition och mystik. Samtidigt produceras mer hantverk här än någon annanstans.
Kanske berodde det på alltför högt uppdrivna förväntningar, men trots att det antagligen finns ännu fler intressanta minnesmärken i Fès gamla stad fann vi den inte alls lika spännande som medinan i Marrakech. Att vi tyckte oss urskilja något avmätt och inskränkt som kontrasterade mot det ystra Marrakech kan också haft att göra med att vi var där en fredag, eftersom fredag är bönedag och många är lediga var det inte lika mycket folk ute som vanligt. Också i Fès moderna stad var det något dystert i atmosfären.
3. Rabat är Marockos huvudstad och ligger vid kusten. Inne i centrum ser man ingenting av havet, men det finns ett havsljus över stan och en sälta i luften som kändes uppiggande efter det svårmodiga Fès. Rabat är mycket mer världsvant, mer mondänt, det var högt tempo både i den moderna stan och i den lilla medinan, som inte är tillnärmelsevis så gammal och fin som den i Fès. Sevärdheterna var lagom många för att klara av på en dag, allra intressantast var den moderna staden, ett ovanligt snyggt exempel på det franska protektoratets arkitektur och ett byggnadsminnesmärke i egen kraft.
4. Essaouira, fiskehamnen söder om Rabat och norr om Agadir,visade sig vara ett ställe av det slaget som man lämnar nervös för att man är rädd för att det inte ska vara lika fint när man återvänder. För återvända vill vi, och problemet kan vara att många, precis som vi, vill tillbaka och drar med sig en massa nya besökare av bara farten.
Det som är charmen med Essaouira, kombinationen av rustikt fiskeläge, inbjudande sandstrand och en sorts sparsmakad elegans i stadens själva upplägg, tål inte så många fler besökare än nu. Redan såg vi tecken på trist exploatering. Men gick vi bara femtio meter bort på någon av medinans gränder befann vi oss plötsligt mycket långt bort från det turistiska.
5. Agadir är den marockanska turismens högborg och samtidigt en av landets mest välmående städer. Här finns ingen gammal medina, det gamla Agadir raserades i en jordbävning 1960. Tyvärr är den nybyggda staden ganska tråkig. Agadirs stora attraktion är den långa sandstranden.
6. Taroudant är en liten provinsstad lagom långt bort från Agadir för att passa som mål för en dagsutflykt. Här hamnar man i raka motsatsen till Agadir. Hela staden är nämligen en muromgärdad medina med flera soukar utan någon vidhängande franskpräglad modern stad. Inga märkvärdiga sevärdheter som vi kände oss förpliktade att pricka av. Inte minst därför var det roligt att ströva omkring här en vanlig torsdag som är en marknadsdag då berberna i trakten runt om kommer till stan och säljer och köper spannmål, djur och diverse prylar på en enkel marknad.