Min självpåtagna unga guide, Ali, visar mig runt i de vindlande gränderna i Kasbah Taorirt. Han hängde på så fort som jag närmade mig kasbahn och även om inte betalning nämnts, så vet jag att han vill ha pengar när vi är klara.

Någonstans här i fortet filmades några av nyckelscenerna i Bernardo Bertoluccis fantastiska film "Den skyddande himlen" och jag vill hitta platsen för den manlige huvudpersonen Ports dödskamp, i filmen gestaltad av John Malkovich.

Vi befinner oss i den mytomspunna staden Ouarzazate, ute i den marockanska stenöknen öster om Atlasbergen. Staden grundades av fransmännen 1928 som en militärgarnison, strategiskt placerad längs en av karavanvägarna från Saharas inre mot Marrakech.

Men före fransmännen hade redan andra insett platsens strategiska betydelse och den en gång så mäktiga berberklanen El Glaoui lät bygga Kasbah Taorirt på 1800-talet.

Kasbah betyder fort på arabiska, men innanför murarna har det alltid bott massor av människor och skillnaden mellan en kasbah och en ksar - som betyder befäst by - är ofta hårfin.

Vi går längs yttermurarna och passerar en man i halvskuggan under dadelpalmerna som arbetar med att forma tegelstenar i lera som han blandar med halm. De tegelstenar han redan fått ihop på morgonen står uppställda i prydliga rader för att torka i den starka solen.

I stort sett alla traditionella byggnader i den här delen av världen är byggda i soltorkad lera, vilket blir mycket vackert. Men underhåller man inte husen hela tiden återgår de på någon generation till ökensand igen. Den soltorkade leran gör att alla byggnader har samma färg som den omgivande marken, med färgskiftningar från blek kaki till röd ockra.

På knagglig franska försöker jag förklara för Ali vad jag vill att han ska visa mig, men han har aldrig hört talas om filmen av Bertolucci som på franska heter "Un thé au Sahara". Ali var bara några år gammal när den hade premiär 1990.

I stället pekar han på ett upprustat bostadshus med några kulissartade påbyggnader:

- Här var Jean-Claude van Damme och spelade in "Le Legionnaire" - det var en bra film.

Men spåren efter en actionhjälte i B-filmer är inte vad jag är ute efter. Så vi vandrar vidare i de trånga gränderna, dit solen knappt når ner. Ibland har man täckt över gränden helt med ett tak av lera som hålls uppe av cederträstockar. Så slipper invånarna både lite av sommarens hetta, vinterns kyla och de återkommande sandstormarna.

Ali visar porten till den lilla moskén, där man precis som i alla andra marockanska moskéer inte är välkommen om man inte är muslim, och pekar ut flera för mig okända filmers inspelningsplatser. Men när det gäller "Te i Sahara" går han bet.

Vi möter mest kvinnor och barn på vår vandring - de som bor här är berber och kvinnorna går, till skillnad från många av de arabiska i staden, utan slöja.

På nästan varje hus har ägaren ristat in Fatimas hand på fasaden. Fatima var profeten Muhammeds favoritdotter och handens fingrar, som symboliserar islams fem grundpelare - bönen, fastan, trosbekännelsen, vallfärden och allmosan - ska skydda mot det onda ögat. I Marocko är magi fortfarande mycket viktigt. De flesta marockaner har små amuletter fyllda med saker som någon magikunnig rekommenderat - växtdelar, mineraler eller skinnbitar från rovdjur - don efter person och vips har man fått hjälp mot de onda krafter som hotar.

Hos naturapotekaren, tillika kryddförsäljare med en liten butik i en gatukorsning, hittar jag både saker som används i matlagning, som medicin och vid magiska riter. Han säljer allt från chili, spiskummin och indigo till spanska flugor (för potensen), levande ödlor och lejonskinn.

Bertolucci är bara en i raden som spelat in storfilmer i trakterna runt Ouarzazate. Här gjordes delar av Ridley Scotts "Gladiator" med Russel Crowe i huvudrollen, Bondfilmen "Iskallt uppdrag" och "Den vilda jakten på juvelen", Michael Douglas genombrottsfilm.

De här tre filmerna spelades alla in i Atlas Studios strax utanför staden. Den etablerades 1983 och här har snart 30 filmer spelats in, den senaste var Asterixfilmen "Uppdrag Cleopatra", vars kulisser av egyptiska palats fortfarande står kvar på området. Det går bra att promenera omkring här efter att man har löst biljett på hotellet intill med det optimistiska namnet Oscar. Jag passerar ett tibetanskt kloster som blivit över från Martin Scorceses "Kundun", klättrar på stenbyggnader av papier-maché och ser ut över Atlasbergen med sina snötäckta toppar i fjärran. Nästa storfilm på gång är Baz Luhrmanns "Alexander den store", uppföljare till succén "Molin Rouge". Marockanska armén har lovat 6.000 statister och ett stort antal hästar, men än vet ingen när inspelningarna, som skjutits upp flera gånger, kan starta.

Öken är för de flesta av oss synonymt med sanddyner, men runt Ouarzazate består den av grus och sten och för att se sand måste man färdas minst tre timmar mot gränsen till Algeriet. Både i Zagora sydöst om Ouarzazate och i Erfourt, en halv dags bilfärd norrut, möter höga sanddyner som färgas till ett orangerött hav i solnedgången.

Och vill man till det ha en kamel i silhuett är det inget problem. I södra Marocko står det minst en kamel på varje plats turister kan tänkas stanna på och så fort man dyker upp kommer skötaren hoppfullt fram för att tjäna någon dirham på en ridtur eller på att låta sig fotograferas.

Så sker också när jag kliver av på parkeringen ovanför en av öknens verkliga sevärdheter - Aït Benhaddou, en stor ksar på en kulle, helt byggd i röd soltorkad lera. Den finns sedan 1987 på Unescos världsarvslista som ett lysande exempel på regionens jordarkitektur och uppmärksamheten har lett till att många byggnader som annars skulle ha förfallit nu underhålls perfekt, trots att det bara bor några få människor kvar innanför murarna. Andra hus högre upp på kullen vittrar däremot långsamt sönder. "Lawrence av Arabien" spelades till stor del in här och var den film som startade trenden att resa ut i Marockos öknar för att göra storfilmer.

Färgerna är makalösa här i stenöknen. Marken är rik på mineraler, så en roströd bergssida kan följas av en ärggrön eller en smutsvit med överskott på salt.

De som blev rika här, som klanen El Glaoui, kontrollerade antingen trafiken genom en rad fort upp mot Högatlas-pass som Tizi-n-Tichka på 2.260 meter, eller så ägde man saltgruvor.

I dag finns det områden där man kan säga att guldet skördas direkt på marken. I stora områden runt Tazenakht, några timmar väster om Ouarzazate, odlas saffranskrokus. Pistillerna blir till världens dyraste krydda, som i affären kostar runt 20.000 kronor per kilo, men hugade köpare bjuds gärna på traktens utsökta te där saffran fått ersätta den annars obligatoriska myntan - värt att prova.

Det finns bra vägar från norr till söder som löper öster om Högatlas och med egen bil, eller med långsam buss, kan man ta sig till de flesta ställen av intresse mellan kungastaden Fez och Ouarzazate. Vägarna är smala, men trafiken lätt och har man bil finns en rad befästa borgar och byar att bese - platser dit nästan inga turister hittar.

En av dessa ligger nära toppen av det vindpinade Tizi-n-Tichka-passet, där några hoppfulla män med huvudvärk på grund av det hårda vädret, väntar på turister intresserade av fossiler och vackra mineraler. Båda finns i överflöd i trakten för den som vet var han ska gräva och på de enkla borden finns massor av vackra saker uppdukade, som 500 miljoner år gamla trilobiter för en spottstyver.

Ingen orkar stanna länge i blåsten. Snart fortsätter färden nerför serpentinvägarna, in i pinjeskogen, bland lövträden och så småningom mellan massor av arganträd, taggiga och knotiga och älskade av Marockos många trädklättrande getter. Till slut tar bebyggelsen över och Marrakech långa ringmur rundas. Kommer man från kustens badorter är Marrakech något av det mest exotiska man kan tänka sig, men kommer man som jag från ökenhållet känns det som att anlända till den moderna civilisationen - jag längtar redan tillbaka.