Vi kommer in i medinan i marockanska Marrakech genom Bab Doukkala, den stora stadsporten i väster. Den ligger nära busstationen i den snabbt växande del av staden som kallas Nouvelle Ville. 

Nouvelle Ville började anläggas av de franska kolonialherrarna i början av 1900-talet och är med sina breda, raka avenyer och höghuskvarter något helt annat än den gyttriga och till stora delar bilfria medinan, där känslan av en svunnen tid är påtaglig.  

Att den moderna delen av miljonstaden dessutom för varje år får allt fler modegallerior, trendiga restauranger och nya shoppingstråk förstärker kontrasten. Liksom det faktum att de flesta kvinnorna på shoppingtur i Nouvelle Ville klär sig västerländskt, medan en majoritet i medinan bär traditionell marockansk klädsel, som täcker långt mer än den visar.
Nouvelle Ville är underskattat av turister, men självklart är medinan Marrakechs stora dragplåster. 

Det är inte helt enkelt att hitta i den muromgärdade medinan ens med en bra karta. Få gator är raka och även de som på kartan ser ut att vara det har ofta någon nyckfull knyck.
Men att gå vilse i medinan är en del av charmen. Lite kunskaper i franska hjälper när man måste fråga om vägen. Vi går uppför Rue Fatima Zohra och letar efter pyttesmå citroner som konserverats i grovt salt och sin egen juice. De går att hitta prydligt paketerade i glasburkar och är ett måste i en typisk marockansk tagine, den glaserade lergrytan med skorstenslock som man fyller med mycket grönsaker, kryddor, torkad frukt, nötter och oftast också lite kött. Lamm eller kyckling är vanligast. 

I den här delen av staden märks turismen knappt, affärerna har Marrakechbor som kunder, och slaktare och grönsakshandlare har alla det ovanligt fräscht – inte en fluga i sikte trots att köttet hängts upp i fria luften. 

Snart hittar vi våra citroner och en massa annat gott; kryddiga inlagda oliver, nötsmakande arganolja från slätterna runt Essaouira och goda dadlar från öknens oaser. 

Marrakech har väl aldrig varit så inne som nu, något som märks på alla europeiska, amerikanska och japanska turister. Men svenskarna är relativt få, de flesta som reser hit håller sig i Agadir vid kusten och tar kanske en organiserad utflykt hit – en resa som tar fyra fem timmar i varje riktning. Synd, för stan är värd flera dagar och medinan har en massa läckra riader, före detta privathus från 1700- och 1800-talet, som gjorts om till mer eller mindre lyxiga hotell. Ute på gatan anar man ofta föga vad som döljer sig bakom de vackra portarna. Men innaför möter vackra gårdar och rum som känns som den orientaliskt lagda heminredarens dröm. Och ofta kan man sitta på riadens tak i skymningen och lyssna på böneutroparnas mässande, försäljarnas ramsor, rasslande åsnekärror och sorlet från alla människor nere på de smala gatorna – här är bara folktomt mitt i natten. 

Vill man sedan få med sig en bit av Marocko hem gäller det att ha kommit med halvtom resväska: vackra tyger i intensiva färger, handgjorda lampor, tofflor, smycken, träsniderier, fossiler, kopparföremål … Listan kan bli hur lång som helst.  

Men även utan inköp får man med sig något unikt– stämningen, alla möten och så dessa underbara färger. Få platser på jorden slår Marrakechs färgprakt, det går bara inte att undvika att bli glad. 

Det stora torget Djema el-Fna är Marrakechs hjärta. Här huserar sagoberättare, ormtjusare, gnauaorkestrar, akrobater, tiggare och många bondfångare. Kvällstid får de maka på sig en aning för de många uteserveringarna med sina envisa, men skojiga inkastare och fräscha mat serverad vid långbord med vita plastdukar. 

I den delvis täckta souken där olika hantverkare har sina egna gatstumpar är kommersen livlig och priserna, efter prutning, mycket låga med svenska mått. Den överdrivna påflugenhet som mötte turister förr är som bortblåst. I dag är det skoj att vara här, det gäller bara att ge sig tid att prata, fråga och bjuda lite på sig själv. Försäljarna är dessutom den bästa hjälpen för att upptäcka vad som döljer sig i de små gränder man annars lätt missar – ofta får man chans att se hur de föremålen man gillar tillverkas med traditionella metoder. 

På vintern är de höga Atlasbergen i öster vackert snötäckta och luften klar med ljumma dagar och småkyliga nätter. Bortom stadsmyllret är besök i de stora citrusodlingarna och de många vackra trädgårdarna självklarheter. Och har du tid fortsätter du upp mot snön, korsar Atlas via det 2 260 meter höga bergspasset Tizi n’Tichka och snart är du i Saharas stenöken och tar in en ny intensiv färgpalett som du aldrig glömmer.