Det spelar ingen roll att det nästan bara är turister man möter eller att byn känns som en enda stor Carl Larsson-pastisch. Hotellpatrullen blir ändå lika glad i ögonen varje gång den kommer upp till Tällberg. Utsikten över Siljan, med de blånande bergen i fonden, saknar motstycke i det svenska landskapet, och ger alldeles gratis ett mervärde till Tällbergs alla (hela åtta!) hotell, oavsett läge och standard.

Denna helg har vi tagit in på Tällbergsgården, med sina många faluröda gårdshus i olika format utmed en slingrande "gattu" uppåt de östra kullarna. De bildar en egen liten by i byn . I stället för en sval receptionist välkomnar oss värden i egen hög person med att ta i hand och presentera sig med namn - som på den gamla tiden då gården var ett enklare pensionat. Och som förväntat är det ingen tvekan om vilket landskap man hamnat i: Kurbits, koppar, Stina Sunesson, Zornkopior, bonader, keramik, gjutjärnskronor och de typiska träljusstakarna föreställande en mas och en kulla - det är inredningsmyspys så det bara dånar.

Sittgrupperna i hotellets sällskapsutrymmen är blandande men homogent sammanhållna i färg och stil. Det är lätt att dröja sig kvar framför brasan när eftermiddagens te med nybakade små scones, sylter och vispad grädde är avnjuten, i stället för att gå de 400 metrarna ner till ägarfamiljens andra hotell för att simma bort överflödet av kalorier.

Som weekendgäst i standardrum hänvisas man till någon av stugorna, vars trätrappor och trägolv ger ett visst eko i huset när gäster kommer och går. Rummen är relativt små och enkla men fräscht och ljust färgsatta, med välvalda textilier och enligt uppgift tempurmadrasser i sängarna. Vill man bo lite lyxigare - och därmed dyrare - är minisviterna i huvudbyggnaden ett bekvämt alternativ.

Centrum i huvudbyggnaden, den spatiösa men ombonade restaurangen som en gång användes som skolsal, har naturligtvis vidunderlig utsikt över sjön. Rummet domineras av en imponerade takkrona i gjutjärn, dukar och servetter går i dalablått och alla blommor är äkta.

Kvällens meny är knappast sofistikerad, men ett gott exempel på att enkla men bra råvaror, i rätta händer, kan bli en icke oäven middag. Som förrättens lilla gravlaxbakelse, sammanhållen av rotselleristrimlor, ackompanjerad av ett minitunnbröd och en lagom liten hög mesclunsallad ingjuten i en frisk, jättegod dressing. Vi tackar och bugar också för det efterföljande rosa lammet, serverat med okomplicerade potatishalvor och en buljongbaserad mild svampsås, där trattisarna är klart utskiljbara. Sympatiskt är också det hyfsade italienska vinet som generöst serveras glasvis för 75 kr.

Däremot är ostbuffén slentrianmässigt sammansatt. Och den uttjatade pannacottan, restaurangkökens drömdessert eftersom den är enkel att tillaga och inte frestar på budgeten, smakar som den brukar, det vill säga bara fett och kallt. Det hjälper liksom inte att toppa den med en bit chokladtryffel.

Frukostbuffén innehåller inga utropstecken, men uppvägs av frukostvärdinnas moderliga omsorger om gästerna. Och Siljans vatten utanför de breda fönstren är en svårslagen inramning. Hotellpatrullen trivs.