Med den hårt belastade E 4:an tätt inpå husknuten borde Stallmästaregården vara en av Stockholms mest bullerstörda byggnader. Men det märkliga är, att så snart man kommit in på gården och vänder sig mot Brunnsviken med drottning Kristinas paviljong i fonden, då tonar det konstanta trafikbruset bort som om det funnes en volymkontroll någonstans. Och väl innanför dörren till huvudbyggnaden med sin blekgula träfasad och ljusgråa knutar känns storstan långt borta. I Sveriges äldsta kvarvarande värdshus brinner den välkomnande brasan som den gjort i trehundrasextio år, långborden i den snedtakade glasverandan står vackert dukade med stärkta linneservetter och ingen muzak stör ron i lobbyns antikt möblerade läs- och vilhörna.
Ytterligare några kliv in i byggnaden inser man att tiden ändå inte har stått helt stilla. För sex år sedan utökades restaurangen med en ny matsal och ett modernt kök, samt en hotelldel, exteriört i samma stil som de gamla byggnaderna. Insidan däremot går i svenskt blonda toner, ljusgrå träpaneler, blå eller röda korridorer och tvärrandiga gångmattor.
Färgsättningen följer med in i hotellrummen. Det standardrum som Hotellpatrullen fått sig anvisat denna weekend har en varmt röd väggnyans. I kombination med möbler i mörkt trä, några dekorativa urnor i grått lergods, en kul Bellmanpastisch ovanför sängens bredrandiga överkast i svart och beige och tjocka sirligt mönstrade rullgardiner har man skapat en trivsam harmoni. Men så är det också ett inredningsproffs som varit i farten, vilket även satt avtryck i det läckra badrummet i svartvit marmor och matchande gråmelerade duschdraperi.
Anläggningens logga, stallmästaren med sina två hästar, är inristad på badrumsdörren av frostat glas. Det skulle nog Ebbe Håkansson i sin vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa sig, den dag 1638 då han flyttade in i den nybyggda gården vid Brunnsvikens strand. Huset med tillhörande mark var en gåva från riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm som tack för lång och trogen tjänst. Stallmästaren var en duktig kock och snart hade han etablerat det embryo som på sjuttonhundratalet växte ut till en regelrätt värdshusrörelse. Och sedan dess har det serverats mat och dryck på denna plats, med varierande inriktning. Den verkliga gastronomin gjorde sitt inträde med Tore Wretman och Werner Vögeli och i dag för Alessandro Catenacci traditionerna vidare.
Således ser vi med spänd förväntan fram emot emot kvällens trerättersmiddag, serverad i den nya restaurangdelen med sitt öppna kök, där kockarna så att säga ingår i matupplevelsen. Efter den inledande cavadrinken och de små hembakta godbitarna i brödkorgen ger vi oss hän åt förrätterna: salladen på getost, ingefärskokta rödbetor med pinjenötter och den lena, flossiga jordärtskockssoppan med en pytteliten bit halstrad anklever i botten på tallriken. Inga experimentella kullerbyttor, utan finstämda, väl avvägda smaker som gör sig förträffligt i sällskap med en elegant riesling från Alsace.
Menyns huvudrätter bjuder denna kväll på lax och en träkolsgrillad entrecôte, inte heller det några uppseendeväckande råvaror. Men med tomatpesto, fänkål och en frasig liten ostkrokett blir den lätt rökta laxen en finurlig anrättning som köket har all heder av. Entrecôten är en mer robust historia med sin kraftiga mörka sky och tillhörande pärllökar och skulle ha varit alldeles utmärkt om bara mörhetsgraden varit några snäpp högre.
En ljummen crème brÛlée under sitt knäckiga skal får avsluta middagen, som serverats föredömligt i lagom takt och utan något inledande mekaniskt rabblande av menyn. Tack för det.
Sömnen blir god - av E4:ans nattrafik hörs ingenting. Morgonens frukost avnjuts vid ett av fönsterborden med utsikt över en ännu frusen vattenyta i solen. Glad personal serverar nypressat kaffe i egen kanna, buffén lockar med hemgjord leverpastej, fyra sorters sill, olika filsorter och youghurtar, gott bröd, frukt, juicer och det obligatoriska småvarma. Enda lilla plumpen på ett annars perfekt frukostbord är - osten. Denna delikatess är ersatt med anonyma intetsmakande färdigskurna skivor och dessvärre är det inte bara Stallmästaregården som begår denna kulturella illgärning. Alla våra skickliga ostmästare landet runt - förenen eder!