Miguel, bara 14 år gammal, koncentrerar sig länge där han står på en mycket liten klippavsats. Nästan 20 meter under honom bryter ännu en väldig våg och förvandlar det gröna Stillahavsvattnet till kokande skum i den smala klippskrevan. Kompisarna i vattnet försvinner under ytan och under några sekunder undrar vi åskådare om de verkligen ska komma upp helskinnade igen. Men det gör de och snart dundrar nästa våg in och proceduren upprepas. Jag ser på min tolvårige son. Han älskar simhopp och jag är stolt över att han redan dykt från femman. Men det här är långt värre och pojken som står där bara ett par år äldre.
Efter ett par minuters spänd väntan är Miguel redo. Han vinkar en sista gång till de hundratals åskådarna på klippavsatsen mittemot. Sen dyker hanLa Quebrada är Acapulcos främsta sevärdhet. Klippan reser sig 38 meter upp från havet och fem gånger om dagen, bara en av gångerna i dagsljus, dyker de våghalsiga unga männen från toppen av klippan. Snett ut för att inte slå i klippan och perfekt tajmat för att inte krossa mot botten. Det är bara tre meter djupt här, så det gäller att dyka så att man klyver vattenytan exakt när en dyning når som högst. Samtidigt får vågen inte slå över för hårt, för då dras hopparen med in i de vassa klipporna.
Någon sekund går, så dyker Miguel upp igen. Alla kan andas ut och applåderna rungar. Snabbt klättrar han och hans fem kamrater upp på vår sida inloppet i hopp om att få lite dricks, om inte annat så för att de villigt poserar på foton med amerikanska kryssningsturister.
Generationer av våghalsar har dykt här genom åren sedan starten 1934. Vi träffar "Rocky" Balboa. Han är några år över 20 och har dykt här mer eller mindre varje dag i flera års tid och ser inte ut att tveka en sekund när det är hans tur att kasta sig ut från toppen av klippan. För säkerhets skull har han dock bett en bön till madonnan i det lilla templet på klippkanten innan. Efter en och en halv volt i pik klyver han elegant vattenytan.
Väl uppe kränger han sedan läckra foton med sin autograf på för tio pesos styck. En peso är ungefär 1,20 i svenska kronor.
Acapulco - smaka på namnet. Vi är inte så många svenskar som varit här - ändå är Acapulco synonymt med glittrig badort där jetsetet roar sig. Och det är ett rykte som Hollywood spridit över världen sedan andra världskrigets slut. Elvis spelade våghalsig Quebrada-dykare i smått klassiska "Fun in Acapulco", på svenska "Kul i Acapulco", som kunde ses på bio 1963.
Under 50- och en bit in på 60-talet flockades jetsetet i USA och Västeuropa till den mexikanska badorten. Elizabeth Taylor gifte sig här. John F. Kennedy var här på bröllopsresa med sin Jackie, Brigitte Bardot reste också hit på sin bröllopsresa liksom Henry Kissinger. Frank Sinatra ägde ett hus här och Judy Garland, John Wayne, Harry Belafonte, Marilyn Monroe och Baron de Rothschild sågs regelbundet i staden. Liksom folk med maffiaanknytning, som den ökände fackbossen Jimmy Hoffa. För att inte tala om astronauter, popstjärnor, författare och åtskilliga som bara drömde om att bli upptäckta.
Under den andra halvan av 60-talet började de vanliga turisterna, främst medelklassamerikaner, komma - många på sin första utlandssemester någonsin. Hotellen växte upp som svampar ur jorden längs den perfekta, vindskyddade Bahía de Acapulco.
Men under dessa årtionden då Acapulco var som mest känt var dess nyckelroll i världshistorien för länge sedan förbi. 1579, 58 år efter att Cortez besegrade aztekerna, gjorde den spanske kungen Philip II Acapulco till officiell hamn för handeln mellan de spanska kolonierna i Amerika och den likaledes spanska kolonin Filippinerna i Asien. Varorna från Filippinerna kom ursprungligen från Kina. År efter år skeppades enorma mängder silver västerut med fartyg som sedan återvände med lyxvaror som kryddor, porslin, siden, jade och elfenben.
Kungens största bekymmer var att andra kanske gjorde sig förtjänster som kungen ansåg borde tillfalla honom. Så småningom begränsades handeln därför till ett skepp per år och sömniga Acapulco blev platsen för en årlig, mycket viktig marknad, till vilken handelsmän från hela Mellanamerika strömmade med varor.
Trafiken över Stilla havet lockade givetvis också till sig pirater och ett fort uppfördes i staden, den enda äldre byggnad som finns kvar. I dag har Fuerte de San Diego restaurerats och här inne finns ett modernt, mycket välskött museum över Acapulcos historia.
Helgdagar är det skoj att solbada på de två små skyddade stränderna Playa Caletilla och Playa Caleta. Hit kommer framför allt mexikanska turister och här är solstolarna vanliga caféstolar i plast. Till en början kan det verka konstigt, men snart förstår man varför - mexikanerna är i och för sig här för att bada, men än viktigare äta. Var trettionde sekund passerar en försäljare med något ätbart, skaldjur, tacos, nötter, bakverk eller frukt. Flinka kypare ilar från enkla restauranger en bit bort med flaskor med Corona eller Sol, de dominerande ölmärkena. Vill man ha en marguerita går det också fint.
Men bada och äta räcker inte - man måste få shoppa också, flytvästar, baddräkter, Jesus fastlimmad på några snäckskal eller varför inte en fusktatuering. Det mesta finns att köpa, sitt still så kommer varorna till dig. Liksom mariachimusikerna, oftast tremannaband med dragspel, gitarr och ståbas. Det är bara att önska en smäktande sång så kör de igång. Men nöjet är inte gratis, 50 pesosedlar försvinner ner i musikernas fickor efter varje låt.
I bukten bryts den fina sandstranden bara på ett par ställen av utskjutande klippblock. Även om hotellen ligger tätt är alla stränder här, precis som i hela Mexiko, offentliga. Men ibland är det ändå svårt att komma ner till stranden utan att gå genom någon hotellobby. Hotellen skiljer stranden från den pulserande huvudgatan Costera Miguel Alemán. Längs gatan ligger shoppingcentrum, restauranger, barer och diskon tätt. Eftersom amerikanerna normalt dominerar bland de utländska turisterna finns det gott om temarestauranger som Hard Rock Café och inhemska varianter som Senor Frog, Sanborns och 100% Natural.
Men på en tisdag är det nästan löjligt tomt på den trendigaste delen av stranden, Playa Condesa. Vi har aldrig någon annan soldyrkare närmare än 30 meter från oss. Vattnet håller sina behagliga 27 grader, i luften är det ett par grader till. Självklart finns det också här folk som villigt kommer med mat och dryck om man önskar och timmarna rinner iväg.
Vi packar inte ihop förrän solen dykt ner i väster, den försvinner bakom berget precis vid Quebradaklippan. Om en timme ska Miguel dyka igen.