Ingen dum plan alls, men stället är som gjort för att ta dagen som den kommer. Hyra en cykel och dra bort utanför turiststråken, ner för aveny 30, där stan slutar, köpa heta tacos och en iskall nypressad apelsinjuice för en tia. Eller vandra till en bar och dela på tre olika glas tequila för att se vilken jäst Agave tequiliana som smakar bäst. Eller bara att ta sig ner till stranden och sticka tårna i något som kanske är världens bästa sand. Hemligheten med sandkornen är förresten just deras litenhet, att de har så låg densitet, att den svalkande vinden hinner vända dem innan solen gör dem stekheta.
Ovanför stranden, parallellt med Karibiska havet går Playas avenyer, Avenidas, 5, 10, 15, 20, 25 med flera. På tvärs går gator, Calle, med nummer 2, 4, 6, 8, 10, 12 med flera. Glöm siffrorna som saknas. De finns inte. Huvudgatan – nummer fem, ”La Quinta Avenida”, den med kommers, lyxkrogar, glasskaféer, banker och palmer – är som gjord för att planlöst flanerande. Kolla folklivet, köpa masker, pruta på hängmattor, dricka kaffe, äta glass och planera kvällen.
Det är svårt att begripa att så sent som på 80-talet var Playa bara en sömnig fiskeby med kanske 800 invånare. År 1970 fanns här bara 160 medborgare. Det är en stad med turistisk växtvärk, som planerats och byggts snabbare än Kungens kurvas stormarknader, men i stället för köplador i plåt, handlar det här om snygga lågbyggda kåkar, personlig stil, lagom med kitsch, rejäla myndighetsbyggnader, stadsbibliotek, skolor, nobla hotell och lägenhetskomplex. Det kanske inte är autentiskt men någon har tänkt till ordentligt. Efter 30 års byggande bor här närmare 200 000, eller nästan två Södermalm.
Daniel Martinez, en amerikan som har varit med sedan 1984, men som längtar tillbaka till de ljuva åren, innan huspriserna gick upp från 1 000 kronor till 10 miljoner kronor, berättar:
– Det var annorlunda då, då var det bara en dammig byväg. Alla kände alla, säger Daniel och pekar längs La Quinta Avenida.
Själv har Daniel inte tjänat en krona i fastighetsbranschen, men han känner många som gjort resan från europeiska eller amerikanska gröna vågare till mångmiljonärer. Han drar in mig i en av de äldsta lägenhetskåkarna, säkert 20 år gammal, raffinerad och välbyggd ovanpå en öppen cenote. Grottvattnet, som kanske runnit genom Yuccatans underjordiska inre från tidernas begynnelse, långt före Columbus, fyller här upp en prunkande innergård. Huset är med sina fem våningar nästan högst i stan. På taket pekar Daniel mot kryssningshamnen och mot stranden och berättar om någon som ska sjunga ikväll.
– Yes, han är svensk. Berömd sångare. I hela världen.
Que, har Sverige berömda sångare, som Mexiko känner till?
– Fantastisk röst. Bäst helt enkelt. Tror han heter Tommie.
Plötsligt förflyttas Playa till något av en svensk förort. En Anita Timkrans som lämnat sin syateljé i Göteborg för att hålla med inredning och möbler är etablerad i stan. Thaibaren Babe’s på Calle 10, nära aveny 5, som flera år legat högt upp på Lonely Planets bästa barer, drivs av två svenskar. Vidare finns en svenskitaliensk krog. Och så klassikern, Hotel La Rana Cansada, Trötta grodan, nära Babe’s, som drivs av Pia och Thed Petterson.
Trötta grodan har funnits på kartan sedan 1984, vilket gör den till ett tillhåll för både fastboende och återkommande turister. Just i dag verkar det mest handla om svenska artister, plus 50 eller 60, med döttrar.
Peter Dalle kommer ut ur ett rum tillsammans med en nästan vuxen dotter.
– Jag brukar alltid bo här och det bästa med stan är att det är lugnt. Playa är verkligen bra.
Dalle ska inte sjunga. Däremot visar det sig att vännen för dagen, Playaciceronen Daniel Martinez har rätt.Tommy Körberg bor i ett större och finare rum, med en betydligt yngre dotter.
– Ja, hon är här för att hon fyller ett år. Och jag ska sjunga i kväll, bekräftar Tommy Körberg.
Hotellägaren Thed är från Traryd i Småland, och är som ensam ickemexikan med i lokala Rotaryklubben. Han har fått med Tommy Körberg på två konserter, inte olika de som nyligen gjordes i Stockholm, här marknadsförda med affischen ”From Abba to Zappa”.
– Pengarna ska gå till byskolor, berättar Thed, men kvällens konsert i baren är gratis.
Både Pia och Thed är annars kritiska till Europas bild av Mexiko.
– Det var hemskt när svininfluensan var här. Inte för att någon blev sjuk, det var ingen som dog här, tydligen var det för varmt för svininfluensan. Däremot fick alla stänga i fem månader, säger Pia.
– Och det här med att det skulle vara så många mord i Mexiko, här på Yuccatanhalvön är det ju lugnt! Det värsta våldet sker i städerna nära USA, flera hundra mil härifrån, menar Thed.
På kvällen samlas Playas fastboende skara plus några svenskar, som är här på en längre vistelse, och lyssnar till Tommy Körberg som gör sin version av ”Bridge over troubled water”. Bland publiken finns ett gäng svenska 21-åringar från Umeå: Anton Lindberg, Niclas Olsson, Johan Olofsson, Marcus Nilsson och Lindus Rådahl. Anton är helt övertygad om att Playa slår allt vad Thailand, Grekland, Turkiet och Cypern har att erbjuda. Utanför Trötta grodan, försöker Anton lägga ut texten medan Tommy Körberg sjunger ut Barbara Streisand-låten ”Here’s to Life” i den karibiska natten.
Sällskapet verkar inte bara fastnat för kulturen, maten, stranden, vattnet, dyken eller tequilan. Tydligen spelar det också in att tjugo danshungriga ensamma norskor är i Playa för en två månaders kurs.
– Det är så mycket bättre här, på alla sätt. Mexiko har allt, säger Anton och Niclas.
När Tommy slutar sjunga, hoppar partyt utanför Trötta grodan vidare till Babe’s, därefter till Blue Parrot, Coco Maya och Coco Bongo. Det är varmt och nere från stranden hörs reggaetoner, som verkar som fastklistrat vid alla sanddyner, från Indiska oceanens Goa till Atlantens Biarritz ända över till Playa vid Karibiska havet.
Men en trött och bortskämd resejournalist passar för sig. Han måste sova och knatar hemåt över femte avenyn. I morgon blir det Chichen Itza eller Tulum eller delfiner eller havssköldpaddor. Eller så blir det en bok – på en av världens finaste stränder.