De båda Mexiko som dessa epoker skapat levert kvar, sida vid sida efter snart 500 år. De är ännu motpoler, ljusår ifrån varandra, och gör det svårt för resneären att hitta fokus, att begripa vad som är det "riktiga" Mexiko. Trots frigörelsen från Spanien, trots revolten mot den inhemska diktaturen, trots en storslagen modern konst som matchar den gamla indianska är det långt kvar innan kulturerna smält samman.
Och lika väl som det finns två historiska Mexiko på varandra, så har landet en geografisk variation med öknar och hav, bergskedjor och slätter, gröna regnskogar och knastertorra savanner, ödemarker och jordens kanske största stad.
Från i höst går det svenska charterresor till Mexiko, och de tar mark i Cancun, ett egenartat stycke av detta stora land. Cancun är en "konstgjord" badort, beslutad på regeringsnivå och byggd på en märklig ö intill halvön Yucatan, en del av den svans som Mexiko lindar runt Mexikanska golfen. På tjugo år har Cancun vuxit till att bli en motpol till det kända Acapulco på Mexikos motsatta kust, vid Stilla havet. Det smala Cancun - på kartan liknar ön en sjua - är nu snart fullbyggt av lyxiga hotell, många från de stora internationella kedjorna.
Mot Karibiska havet vänder det en strand av fin gulvit sand. Men de svenska charterhotellen finns i en liten stad sex mil söder om Cancun, Playa del Carmen, som äger samma sorts stränder och samma klara vatten som Cancun men ligger på ungefär halva prisnivån. Rätt utanför Playa del Carmen, en dryg halvtimme med färja, ligger Cozumel, Mexikos största ö. Dess lilla stad, San Miguel, har mängder av hotell, många av dem billiga, som passar en back-packers eller dykares reskassa. Cozumel är nämligen centret för dykning i Mexiko, med några av världens bästa rev.
Yucatan skiljer sig starkt från resten av landet. Dels är det alltså själva slutet av Mexiko, med kust både mot golfen och Karibiska havet. Dels är det ett platt och lågt land i motsats till övriga Mexiko.
Men det hör också kulturellt, historiskt och i viss mån geografiskt mer ihop med Guatemala, som det gränsar till, och Honduras än Mexiko. Det var i den triangeln som Mayakulturen uppstod, och det var från den som den spred sig upp mot Yucatans nordspets, där den slutgiltigt dukade under, först för andra indianska motståndare, sedan för spanjorerna.
Det är bergen i södra Yucatan som spanjorerna haft svårast att dominera och inlemma i sitt Mexiko, och det var på Yucatan som ett indianuppror i mitten av 1800-talet var på vippen att slå ner det spanska väldet.
Det är inte för inte som bergen och djungeln i Chiapas gömmer subcommandante Marcos och hans zapatistgerilla - indianarmén som för sin propaganda på Internet. De för, om man så vill, bara vidare ett månghundraårigt indianskt motstånd mot Cortés och hans efterföljare i otillgängliga trakter som lämpar sig för småskaligt krig.
Är då Yucatan, en avkrok av Mexiko, alldeles fel ställe att smaka på Latinamerikas tredje största land, stort som hela Västeuropa? Tvärtom - där återfinns på en relativt begränsad yta mycket av Mexikos historia och atmosfär representerad. På Yucatan ligger de mest fascinerande av Maya-kulturens lämningar - tempelstäderna Chichén Itzá, Uxmal, Palenque, där finner man de säregnaste yttringarna av dagens indianska kultur, där finner man några av de vackraste, mest ursprungliga av de spanska koloniala städerna, och där finner man några av de bästa stränderna och de bästa dykreven som kan letas upp i Mexiko eller någon annan stans.
Och Playa del Carmen är en inkörsport så god som någon till Mexiko. Där härskar ännu en någorlunda avspänd rytm, även om hotellbyggen, högljudda diskon som stör nattron i flera kvarter och turistbutiker är stadda i tillväxt. Från många av de små hotellen stiger man rakt ut i den varma sanden och det blå karibiska vattnet. Upp till stan och en relativ rikedom av restauranger med skaldjur, kött och mexikanska rätter är det inte många steg. Banker, väx- Och Playa del Carmen är en inkörsport så god som någon till Mexiko. Där härskar ännu en någorlunda avspänd rytm, även om hotellbyggen, högljudda diskon som stör nattron i flera kvarter och turistbutiker är stadda i tillväxt. Från många av de små hotellen stiger man rakt ut i den varma sanden och det blå karibiska vattnet. Upp till stan och en relativ rikedom av restauranger med skaldjur, kött och mexikanska rätter är det inte många steg. Banker, väx- Och Playa del Carmen är en inkörsport så god som någon till Mexiko. Där härskar ännu en någorlunda avspänd rytm, även om hotellbyggen, högljudda diskon som stör nattron i flera kvarter och turistbutiker är stadda i tillväxt.
Från många av de små hotellen stiger man rakt ut i den varma sanden och det blå karibiska vattnet. Upp till stan och en relativ rikedom av restauranger med skaldjur, kött och mexikanska rätter är det inte många steg. Banker, väx- lingskontor, biluthyrare är det gott om, och färjan till Cozumel går en gång i timmen från en pir nästan mitt i stan.
San Miguel på Cozumel är en i mitt tycke sympatiskare variant av Playa del Carmen, äldre som stad, lite lugnare, inte så öppet flåsig efter turistens dollar, även om den lever på dykare och andra turister. På utsidan av ön finns fina karibiska stränder och på San Miguels många småhotell hittas anständiga rum med egen dusch och toa inne på lummiga gårdar för ett par hundralappar.
Den som nöjer sig med det, kan utan vidare fördriva ett par veckor med strandliv och snorkling här. Men Playa del Carmen är också bra som bas för utflykter, långa som korta. Valet står mellan hyrbil och buss, och det bör övervägas noga. Mexikos bussnät är stort och tätt spunnet, det finns utmärkta bussar och en station mitt i Playa del Carmen. Man kommer överallt med buss, billigt. I tredje klass kan man få dela plats med höns och annat smått fjäderfä, och man stannar ofta. Förstaklassbussar är dyrare, men har bekvämare, numrerade platser, luftkonditionering och rör sig snabbare mellan destinationerna. Priserna är ändå högst rimliga.
Billigaste hyrbil är en Mexikotillverkad Volkswagenbubbla. Beroende på förhandlingsläge och hyrtid kan man få den från 250 kronor dagen med fri körsträcka. Bensin kostar tre kronor litern.
Men gör noga upp med uthyraren om försäkring, och se till att försäkra bort så mycket av självrisken som möjligt - en skada på egna bilen kan annars kosta 1 000 dollar. Tänk sedan över om du vill ta en dust med mexikansk trafik, mexikanska vägar och mexikansk polis, som nyttjar chanserna att bötfälla bilister för att dryga ut en mager lön.
Jag körde 500 mil på en vecka, vilket jag håller för en prestation. Bubblan gav upp en gång. Bogsering till verkstad mellan två palmer kostade 50 kronor, reparationen 100. Mutor till poliser gick på 150. Undvik nattkörning.
En standardtur, som finns hos researrangörerna, är trippen till Merida och Chichén Itzá, dryga 30 mil från Playa del Carmen.
Merida är Yucatans vackraste stad. En kväll på stora torget är ett drömartat besök i en pastellfärgad värld av vackra, välproportionerade kolonialbyggnader. Folk flanerar, vänslas på bänkar under träden, går till trevliga krogar. Teatern är en ljuvlig historia i förgylld rokoko. Allt verkar idyll, tills ropen ekar över torget: "Un pueblo unido jamas sera vencido". Ekon från 70- talet för oss, men i kväll demonstrerar lärare och föräldrar här mot delstatens illa tålde guvernör som sparkat en populär rektor. Och katedralen, från 1500-talets sista år, är byggd av sten från ett raserat Maya- tempel.
Chichén Itzá, den kanske förnämsta mayastaden, eller tempelkomplexet (och ett av Unescos världsarv) finns dock kvar, även om det är ruiner. Det byggdes troligen mellan ca 430 och 850 efter Kristus, även om årtal i mayas historia ännu debatteras livligt. Chichén Itzá övergavs i mitten på 1200- talet, och var totalt övervuxet när det började restaureras i början av 1900- talet.
Den första glimten av ett monument som detta är alltid den mest magiska. Den är uppfyllelsen av ens föreställningar om hur det skulle se ut och kännas att möta det - och den kommer aldrig igen. Den är ett unikt ögonblick.
Chichén Itzá svek inga förväntningar. Ens första impuls är att storma uppför de 92 trappstegen till den stora offerpyramiden, men man bör nog undertrycka den och ta ett begrundande varv runt.
Väl uppe flämtar man - kanske var det meningen med alla trappstegen - att hjärtan skulle bulta hårt när de skars ut ur offrens bröst, för att vara gudarna extra behagliga då de lades på altaret här uppe. Att känna in stämningen är inte lätt bland alla and ra besökare, men nog skulle det som verkar som en blandning av asfalt och blodpudding på golvet i en av kamrarna kunna vara gammalt offerblod? Det stämmer åtminstone med den skildring som Cortés följeslagare Díaz del Castillo ger från ett tempel i Mexiko, där han ser offrade h ärtan brännas: ". . .väggarna i templet var nästan svarta av torkat blod och likaså golvet, och allt detta spred en svår stank".
Är dagens mayaindianer ättlingar till den grymma prästkast som härs kade då? Eller är de, nu som förr, de kuvade som inte vågade se upp i sina härskares ögon? Kanske blev spanjorerna inte mer än deras nya herrar, inte mycket bättre, men möjligen inte värre. På radion hör jag denna dag att en massmördare gripits i Mexiko: på uppdrag av stora jordägare har han skjutit 200 småbönder, för att komma åt deras mark. Offer i mayaklass 1997.
I Chiapas skogar, där Marcos säger sig kämpa för de fattiga indianerna, vandrar de i en aldrig sinande ström längs bergsvägarna. Profilerna, bärbanden kring pannan, allt ser ut som på skulpturerna vid tempelruinerna.
San Cristobal de las Casas, på 2.500 meters höjd, på vägen mot Guatemala, är en märklig liten stad, för oss porten till bergsindianernas land. Oerhört spansk i sin byggstil är den också en särdeles indiansk stad. Isolerad men vacker i sina berg har den blivit nästan magisk för det resande folket. Den har gott om hotell, bland vilka jag fann D´Monica med sin kringbyggda, rosenprydda loftgångsgård så trivsamt att jag gärna stannat längre. Av kyrkorna är gyllenrosa Santo Domingo från 1547 i snirklig barock vackrast. Konflikten med gerillan märks normalt inte mycket, annat än på en stark militär närvaro, med massor av soldater i skottsäkra västar på lastbilar.
Och ibland graffiti på väggarna, som det här: "Samarbeta med polisen, låt tortera Er".
Av de många indianbyarna kring san Cristobal är San Juan Chamula den mest bekanta. Den är värd ett besök för sin kyrka. Byn är ful, och det är kyrkan också. Men lös en biljett för tre pesos vid torget och gå in i den. Var religiös eller ateist - du kommer att bli gripen. Men fotografera inte, det är förbjudet.
Kyrkan är ursprungligen katolsk, men inte längre officiellt så. För en del år sen körde indianerna ut halvblod och spanjorer, inklusive prästerna, ur byn och kyrkan. Det ges ingen mässa - den håller byborna själva, och blandar nu fritt element ur sin tidigare tro med det man vill behålla i den katolska tron.
Det inre av den kala kyrkan är en utsökt vacker bild, redan tidigt på morgonen. Kring hundra människor står, sitter, knäböjer eller ligger framstupa enskilt eller i små grupper på det kala klinkergolvet, täckt av barr och strå. Många är familjer, man och hustru med barnen emellan sig. Framför varje klunga står en grupp vaxljus med tio tjugo små lågor som tillsammans flackar och glimmar tusenfalt och kastar ett nästan överjordiskt milt ljus på de tillbedjande. Hela kyrkgolvet blir ett hav av ljus, ur vilket familjerna lösgör sig som mörkare öar. Framför sig bygger de ett litet eget altare, med de sakrament man för med sig - ett par pepsiburkar, lite godis, speglar, en och annan brännvinsflaska.
Över ljushavet svävar sorlet av rösterna som ber, av snabba satser av tungomålstalande. Ett enastående skådespel av ljus och ljud i en fattig indiankyrka, ett skådespel ingen kamera bevittnar.
När man rullar ner från de molnomsvepta gröna bergen hamnar man just i skarven mellan berg och slätt i Palenque, en annan av Mayatidens klenoder, ett vidsträckt ruinområde liksom Chichén Itzá, och liksom det med en pyramid som tyngdpunkt. Men i Palenque är mycket ännu outgrävt, och läget bland de lummiga gröna kullarna ger det en annan och mer mystisk stämning.
Väl uppe på pyramiden i Palenque kan man klättra ner igen - inne i pyramiden. Längst ner, under basen av pyramiden, ligger en grav, upptäckt så sent som 1949.
Den innehöll skelettet av en präst hövding, med en utsökt mask av jade för kraniet. Masken är borta, stulen på museet i Mexico City, men gravlocket, en stenskiva på fem ton, liksom svävar, upphängd över sarkofagen. Vid Palenque träffar man också på indianer ur den lilla skygga skogsstammen Lacandon, som här säljer bågar och fjäderprydda pilar med stenspetsar, avsedda för olika sorters villebråd.
På väg norrut mot Cancun sveper vägen förbi Campeche, en av de första spanska städerna på Yucatan. Därifrån skeppade spanjorerna ut så mycket av de rikedomar man samlade på sig i Mexiko, att staden blev ett eldorado för sjörövare. Den anfölls, brändes, raserades av pirater från England, Frankrike och Holland. Befästningsmurar till skydd mot dem finns kvar, bl a fortet San Miguel. Campeche är mindre än Merida men har en fin stämning i sitt koloniala centrum, och vid stranden där rader av små fiskebåtar ligger och nosar ut mot golfens blå vatten.
I de små restaurangerna vid torget immar sig den varma luften på ölglasen eller det vita mexikanska vinet, som man kan låta följa med någon av de högst acceptabla fiskrätterna. Campeche är ännu inte dyrt, även om det upptäcks av fler och fler besökare, och någon dag kan man kosta på sig en säregen känsla av att samtidigt vara vid Medelhavet och i Latinamerika.