Det är bara några mil till paraplydrinkarnas, poolernas och shoppingens Playa del Carmen och Cancún på Yucatánhalvön. Men redan i Chiguilá, där färjan till Holbox avgår, är det fråga om ett annat liv. Det är som att komma längst ut i vilken världsunik arkipelag som helst. Storstaden är som bortblåst.

Holbox är ett nytt resmål på den svenska charterhimlen. Ön blev känd för några år sedan när det upptäcktes att världens största fisk, den oförargliga och mäktiga valhajen, hade öns farvatten som sin adress, men här finns också en mängd andra djur. Just nu är det tid för den mystiska hammarhajen – också den en vandrare.

Nedanför turisterna på kajen ligger just en sådan hammarhaj tillsammans med andra döda hajar i en fiskebåt. Liket av den väldiga hammarhajen tronar på toppen. Två lokala fiskare har fullt upp. Med ena stöveln på relingen och den andra på fiskkropparna börjar de styckningen.

På Holbox styr vädret och havet. Fisket har pågått sedan mayatiden. Hälften av de drygt tusen bosatta jobbar med fiske. Resten med turism. Hela ön är ett naturreservat. Hotellägare får varken bygga stort, trångt, högt eller vräkigt.

Och någon sådan där maskin som städar stränderna tidigt när alla turister sover får inte förekomma – så alla stränder som är vita här är vita på riktigt.

Det är svårt att säga vilket som kommer först. Om det är palmerna, havet eller horisonten. Kanske är det minnet av hammarhajens blod eller strändernas naturlig tång?

Men när första foten landar i sanden är det som om civilisationens kaos försvinner. Alla de där miljoner förtvivlat viktiga göromålen som moderna människor brukar kalla för ”måste”, ”borde” eller ”ledsen jag glömde det, jag är en dålig människa” – verkar ha holboxifierats. Genast blir flykt den viktigaste delen i ordet utflykt. På flykt från allt och vad som helst, som om ön är en av världens ändar.

Det finns mycket att fly till på Holbox. Ön med sina utsiktshus, stränder och mangroveträsk sträcker sig fyra mil bort.

Däremot är nöjes- och matutbudet begränsat. Visst går det att äta hummerpizza, men den är ändå ingen höjdare. Sedan finns det några krogar som är värda lite extra och en perfekt enchiladakiosk mitt på torget, men det fina med gatorna är ändå att de är så få. Snart börjar folk veta vem du är och du känner igen dem. Se där är bartendern på Zapata grill eller österrikiskan Sabine som hoppade av sin världsomsegling och stannade på ön samt Holboxguiden Willi Torfer som kör omkring på sin vespa med två hundar på bönpallen. Och så glassmannen förstås – han som gör öns kända glass – mums.

Golfbilen är Holbox enda fordon och perfekt att hyra. Det går också att hyra hästar, köpa sig en fisketur, göra kortare eller längre bad­utflykter, pröva på draksurfning eller åka och spana efter osynliga krokodiler.

Mest udda är nog att simma med valhajar. Med båt går det att ta sig längre söderut till fågelön Isla de Pajaros, mitt i Yum-Balam Biosphere Reserve. Här finns bland annat flamingor och ett 150-tal andra fågelarter. Eller ta färden till nästa ö västerut som heter Ojo de Agua, där det finns en underjordisk sötvattenskälla, en så kallad cenote, som med självtryck genom kalkberget skapat en mindre bassäng med svalt sötvatten mitt i ett mangroveträsk.

Gatorna i staden har på senare tid, med öns tillväxt, fått namn, men det är som om det inte riktigt trängt in än. Skyltar saknas också här och där – ingen verkar riktigt bry sig om namn.

Trots att charterturismen inte kommit i gång än finns flera svenska Mexikoresenärer här. För dem är Holbox ett av resmålen, men de passar också på att besöka mayatemplen vid Chichen Itza, Playa Del Carmens shoppingkvarter och Tulums stränder innan de far hem.

Joel och Isabelle har letat sig hit från Delsbo.

– Vi har varit här i över en vecka, det har varit fantastiskt, men nu ska vi hemåt.

– Det kan vara ganska dyrt med boende, men vi frågade oss fram och fick hyfsade rum för några hundra kronor natten, säger Joel.

Holbox betyder ”svart hål” på Mayaspråk och var känt redan när spanjorerna kom till Mexiko. Det lär ha varit så att Yucatánhalvöns erövrare, spanjoren Adelantado Francisco de Montejo, spankulerade på dess stränder 1528. Holbox och dess farvatten beskrivs också i senare spanska texter, men då som en hemmaplats för såväl ”upproriska mayaindianer” som äkta ”Pirates of the Caribbean”.

Det mest genuina som går att göra på Holbox är ändå att fiska. Några fiskare tar med sig bete, båt och krokar tillsammans med oss betalande. Vi turister sitter under tak så vi inte bränner oss. Fiskemetoden liknar svensk pilkning med undantaget att det nästan bara är fiskeguiderna som får napp. Betet, pilkarna, vattnet och metoden – allt är detsamma – men vi turister får nada…

Javier, som en av fiskarna heter, plockar utan att briljera (vilket snarare förvärrar situationen) upp den ena firren efter den andra. En fisk är alldeles röd i gapet. Liksom alla fiskar har den också ett mayanamn:

– Chak chik. Röd mun på mayaspråket, förklarar Javier.

Pelikanerna följer båten. De, liksom skrakarna, tärnorna och en rad andra fågelarter, lever i symbios med öns fiske. Inne vid stranden kämpar två draksurfare – de har bra fart.

Några fiskare håller på att agna jättekrokar med tonfisk. Fåglarna är i extas. Det påminner om Hitchcocks ”Fåglarna”. De rejäla tonfiskkotletterna lyser rött som sushibitar för jättar. Tätt omsvärmad överröstar en av yrkesfiskarna fågelsvärmen:

– Vi ska fånga hammarhaj.

Nere vid en av världshavens obligatoriska strandbarer är det musik från slutet av 70-talet och början av 80-talet som gäller. Först Eagleslåtar från ”Hotel California” (1976) och sedan reggae. Trots att flera av barens besökare inte var födda när Bob Marley skrev sina strofer, kan alla sina ”Got to have kaya now”.

Med Karibiska havet till höger och Mexikanska golfen till vänster, några palmer och pelikaner samt en solnedgång, och en öl i näven på en reggaebar slår eskapismen nästan i palmbladstaket.

Till och med Bob Marleys uppmaningar börjar vagga en till rätta från and­ra sidan graven: ”Ya running and ya running. And ya running away. Ya running and ya running, but ya can’t run away from yourself.”

Det är dags att sluta fly, och packa sig i väg hemåt till vardagen – långt från valhajarnas hemvist.