I diket på andra sidan vägen ligger en buss bredvid underredet av en nykrockad folkvagnsbubbla. Det känns bäst att inte tänka på vad som hänt med passagerarna. Vi fortsätter längs den slingrande landsvägen, åtta personer i en hyrd minibuss.
Molnen hänger regntunga över de gröna kullarna. Längs vägen kommer människor gående till fots, kvinnorna i blå- och svartrandiga sjalar och med famnarna fulla av gula blommor, på väg till kyrkogårdarna för att smycka sina släktingars gravar. Det är De dödas dag och vi är i delstaten Michoacan, mitt uppe på Mexikos centrala högplatå. Större delen av befolkningen här ute på landsbygden tillhör folkgruppen Purepecha, eller tarasker som de också kallas. Purepecha var ett av de få folk i centrala Mexiko som stod utanför aztekernas imperium vid spanjorernas invasion i början av 1500-talet.
Efter någon timmes färd kommer vi fram till Patzcuaro, en ålderdomlig liten stad med branta, stenlagda gator och låga hus målade i vitt och rött. 1540 grundades här ett av Latinamerikas första universitet av Vasco de Quiroga, Michoacans förste biskop, som än i dag hyllas som en tidig förkämpe för indianernas rättigheter. Det här är också en trakt med gamla hantverkstraditioner, och det märks. På torgen, i gränderna och i husen runtomkring säljs keramik, traditionella tyger och annat hantverk. Mycket är av hög kvalitet. Vi fortsätter upp till ett av torgen, intill en kyrka omgiven av hästar med långa manar och män i bredbrättade Stetsonhattar. Indianerna är nutidens cowboys.
Torget är ett hav av blommor. Gula, röda. Florstunna vita. Och folk köper verkligen blommor per kubikmeter den här kvällen. Många har pickupbilar med flak som de lastar fulla.
När vi ätit springer jag tillbaka upp till gränderna vid det gamla universitetet. Jag har hittat Michoacans tjusigaste calaverita, en högrest och elegant skelettfröken i spröd keramik, och kan inte lämna Patzcuaro innan jag gjort henne till min.
Vi lyckas hitta vår chaufför, som kör ner oss till den intilliggande sjön, Lago Patzcuaro. Mitt i sjön ligger en liten tättbebyggd ö, Isla Janitzio. Den är ett av Mexicos främsta utflyktsmål. Vi går ombord på en långsträckt, öppen båt med platt tak och motor i mitten, sätter oss längs sidorna och väntar på att båten ska fyllas. Vår chaufför lånar en gitarr och börjar sjunga gråtmilda mexikanska ballader för full hals, folkvisor från Michoacan och klassiker som Cielito Lindo. En ung, kortklippt tjej stämmer in. Några visor senare drar skepparna igång motorn.
En gång i tiden, innan turistfisket tog över, var fisket huvudnäring för invånarna på ön Janitzio. Än i dag är de kända för sina mycket speciella, fjärilsformade nät som kastas ut från rangliga kanoter. Om dagarna brukar de också vara mycket pigga på att visa upp sin originella fisketeknik, men nu är det för mörkt. Brinnande fyrbåkar leder vår väg ut till ön. Plötsligt ligger den framför oss som en lysande pyramid.
Janitzio består av en enda kulle, en sedan länge slocknad vulkan som sticker rätt upp ur vattnet. Hus täcker kullens sidor, och en liten väg slingrar runt ön upp till toppen i 300 ojämna trappsteg. Varje hus är öppet mot vägen och varenda en av öns invånare är totalt fokuserad. Det är i kväll allt händer. Bastanta kvinnor står i ingången till vartannat hus, insvepta i traditionella Purepechatyger, och steker upp stora högar av fisk, skaldjur, tostadas och quesadillas. Män i cowboyhattar och broderade mariachivästar går runt och försöker sälja sina sånger, kvinnor och flickor försöker sälja souvenirer: dödskalleformade tekoppar, t-tröjor och sprattelskelett.
Vi följer med strömmen av besökare mot toppen och bidrar till den lokala ekonomin genom att köpa åtskilliga glas med ponche, en varm och kryddig fruktbål, spetsad med tequila. Den behövs för att hålla värmen - det börjar bli ganska kallt och har dessutom börjat duggregna. Längst uppe på krönet av kullen står en jättelik staty av nationalhjälten Morelos. Man kan klättra ända upp till statyn och bestiga dess insida, täckt av muralmålningar som berättar om Mexikos frihetskamp. Så det gör vi. Tillsammans med hundratals glödande patriotiska mexikaner.
Sedan tar vi båten tillbaka till Patzcuaro. När klockan börjar närma sig midnatt sätter vi oss i minibussen och åker en bit inåt landet igen, stannar utanför en liten by där en mängd bilar ställts upp på en åker. Ett sorl hörs från kyrkogården, och i samma ögonblick vi kommer in genom grindarna överväldigas alla sinnen av intryck. Varenda grav, och här står de så tätt att man måste tränga sig mellan dem, är täckt av blommor i fantasifulla uppsättningar, levande ljus, mat, dryck och dödskallar i sockerkristyr.
På avstånd ser kyrkogården ut som ett böljande hav av ljus. Kommer man närmare ser man fler detaljer. Där ligger stora sockrade vetebrödsbullar, colaburkar och en och annan tequilaflaska. På flera gravar finns fotografier av de döda och ibland små berättelser om dem. På en grav ligger ett papiermaché-kranium i naturlig storlek; det gapar långsamt och kniper sedan ihop munnen, gapar och stänger munnen igen.
Runt gravarna sitter hela familjer, insvepta i sjalar, filtar och ponchos mot kylan. De äter och vakar tillsammans med sina döda släktingar.
Vi fortsätter till Tzintzuntzan, som betyder "Kolibriernas plats". Det är en större by, strax intill det som en gång var taraskernas huvudstad med samma namn. Kyrkogården här är vidsträckt och breder ut sig på båda sidor av huvudgatan. Här är allt uppbyggt i större skala, gravarna som jättelika konstinstallationer. Över en grav tornar en tremeters banan upp sig. Kring en annan har man byggt upp en hel liten kyrka i halm.
Middagen är över nu, men familjerna stannar kvar för att tillbringa natten med sina döda. Man får se upp var man sätter ner fötterna. Överallt ligger folk utsträckta på marken, nedkrupna i sovsäckar och insvepta i filtar. Några har somnat sittande bredvid sina gravar, med hattarna neddragna över ansiktet för att inte bli störda.
Temperaturen börjar krypa ner mot nollstrecket och jag fryser ohyggligt i min munkjacka av tunt ylle. Vi lämnar kyrkogården och ger oss ut på jakt efter ny poncho att värma oss med. Det är inte svårt - Tzintzuntzans huvudgata har för natten förvandlats till en stor nattlig marknad. Det myllrar av folk. De annars så behärskade mexikanerna släpper loss i natt. Bilarna kör fram och tillbaka med flaken fulla av berusade, skrålande ungdomar. Det är en märklig känsla. Någonstans mittemellan midnattsmässa och vattenfestival.
Vid halvtretiden dyker vår chaufför upp och vi lämnar Tzintzuntzan. Minibussen kör ut mellan de upplysta kyrkogårdarna och snart har alla utom chauffören somnat. Skelettdamen vilar tryggt i mitt knä hela den mörka, slingrande vägen tillbaka till Morelia.