Det är sannerligen inget fel på det "nationella" självförtroendet i den suveräna ministaten Seborga, som ligger på fem hundra meters höjd, strax norr om staden Bordighera på Italienska rivieran. Har man lyckats klara sig som "eget" land sedan år 1079 finns det med all säkerhet en stark nedärvd stolthet bland de knappt två tusen invånarna.
När större delen av Europa gick över till euron vägrade statschefen, prins Giorgio 1, som regerat sedan 1963, helt sonika att byta valuta, vilket ledde till viss medial uppmärksamhet. Här tänker man envist fortsätta att använda den egna valutan luigino, men euron är nådigt accepterad som betalningsmedel.
Landet hör officiellt och administrativt till Italien, dit medborgarna betalar skatt, men har en slags informell självständighetsstatus.
Seborga, som hette Castrum Sepulcri under romarriket, grundades av cisterciensermunkar år 1079 och blev år 1127 hemvist för nio tempelriddare som deltagit i korståget mot Jerusalem. Ända sedan dess, och alla krig till trots, har Seborga lyckats undgå att låta sig slukas. När Italien enades 1861 "glömdes" furstedömet bort.
Geografiskt ligger Seborga bara en dryg halvtimmes bilresa från Monaco och den sjudande Franska rivieran, men det känns nästan som om det är beläget på en annan planet. Det går snabbt att ta motorvägen nästan ända fram, men betydligt roligare är det att åka buss från Bordighera eller att vandra de drygt tio kilometrarna hit till fots. Trafiken är lugn och landskapet vackert. Det är inte utan anledning som det här området kallas Blomsterrivieran.
Under hela vandringen har man den lilla medeltida staden högt uppe på toppen inom synhåll. Furstedömet har en yta på cirka 14 kvadratkilometer och vid själva "gränsen" några hundra meter nedanför staden finns en halvrostig skylt med den egna blåvita flaggan som hälsar välkommen till Antico Principato Di Seborga.
Väl uppe i den befästa staden tar vi en espresso på kaféet (det finns bara ett) som drivs av Marie-Louise Morelli, en infödd patriot.
På frågan om det finns några fördelar, liknande dem i Monaco, med att vara medborgare här svarar hon stolt och utan tillstymmelse till skratt:
- Enda förmånen för oss är att få arbeta för Seborga. Tyvärr är vi för ögonblicket fortfarande tvungna att betala skatt till Italien.
Att vandra runt i byn, som ser ut som alla andra medeltida byar i södra Europa, tar inte mer än en kvart och sanningen är att det inte finns något speciellt att se. Förutom den bedårande utsikten förstås.
För att undersöka om det finns några Seborgaspecialiteter går vi in i livsmedelsaffären som praktiskt nog drivs av landets handelsminister, Joceline Ruppe, född i Monaco.
- Min mor kom från Seborga och jag skulle aldrig i livet vilja bo i Monaco. Vi åker aldrig dit, det är de som kommer hit till oss. Vi har allt vi behöver här: doktor, apotek och skola, säger hon och visar den egenhändigt producerade grappan och de många olika inhemska kakorna med namn som Baci del Principe (prinsens kyss) och Porta Fortuna (lyckobringare).
Det anspråkslösa furstepalatset är för dagen stängt men inne på turistbyrån kan man få ett "pass" samt köpa en luigino, som är en ganska vacker "guldpeng". Andra souvenirer är svårt att hitta i den sömniga lilla byn som är totalt väsensskild från det stimmiga grannfurstendömet bara fyra mil härifrån. Det finns dock tre restauranger (inget hotell än så länge) och vi väljer den som ägs och drivs av landets utrikesminister, Walter Ferrari. Den ytterst vänlige ministern arbetar för dagen även som kypare och det är också han som innehar rätten att stämpla våra pass.
På bara en halvtimme har vi lyckats träffa merparten av "regeringen" i Seborga, vilket säger något om storleken på landet. Och utrikesministern är faktiskt den enda Ferrari vi ser under hela besöket. Som sagt, likheterna med dagens Monaco är inte precis iögonfallande.
evelyn pesikan