Furstendömet Monaco, naturskönt beläget strax öster om Nice på Franska rivieran är minst sagt mytomspunnet. De allra flesta har säkert hört talas om kasinot i stadsdelen Monte Carlo, Grand Prix-tävlingarna samt anrika furstefamiljen Grimaldi vars öden och äventyr har försett den internationella skvallerpressen med material i decennier. För att inte nämna alla kända svenskar som valt att flytta hit av skatteskäl. Här betalar man nämligen ingen inkomstskatt alls, men för att få lov att bo här måste man ha ett bankintyg på en ansenlig förmögenhet.

Många har kanske en bild av detta lilla land som själva sinnebilden för det ultimata lyxlivet på Rivieran, vilket är både rätt och fel. Det är rätt att det bor 32.000 mycket rika människor från hela världen här (nåja, de är ofta bara mantalsskrivna, många hus ser påfallande tomma ut). Dessvärre är de tvungna att tränga ihop sig på en ynklig yta av 201 hektar vilket innebär att själva boendet är långt ifrån lyxigt. Sanningen är att stora delar av Monaco i dag ser ut som vilken överbebyggd förort som helst med väldigt många riktigt fula höghus. Ett europeiskt Hongkong där en liten etta på tjugofjärde våningen kostar upp­emot nio miljoner kronor att köpa och hyrorna är astronomiska.

Faktum är att ett besök här är ett ganska effektivt botemedel mot all eventuell avund gentemot rika människor. Det är nästan värt att åka hit bara för att njuta en stund av känslan att det inte nödvändigtvis är kul att ha mycket pengar. Vi är ganska många som hellre är både fattiga och betalar skatt än tvingas att bo i ett klaustrofobiskt lyxgetto. Men kanske håller tiderna på att bli sämre även här. Vid mitt förra besök tog det faktiskt hela 35 minuter innan den första Ferrarin visade sig...

Nåväl, en så legendarisk plats måste ändå ses och det bästa sättet att ta sig hit är med buss eller till fots. Undvik till varje pris att ta bilen, trafiken är mördande och det är ett sjå att hitta parkering. Det går också många tåg varje dag från Nice men det är betydligt trevligare att ta bussen mot Menton som utgår från busstationen Gare Routiére i Nice var tjugonde minut.

Man kan välja att åka ända in till Monaco men för den som har tid är det mycket mer givande att stiga av vid turistbyrån i Cap d’Ail efter cirka tjugo minuters bussfärd och sedan gå över gatan där det står en skylt mot plage Mala och därefter promenera längs en underbart vacker strandsträcka ända fram till Roquebrune-Cap-Martin, där man viker av upp till själva Monaco. Det tar cirka en timme och allt är föredömligt välskyltat.

Att komma in i landet på detta vis ger automatiskt en mer välvillig inställning än att direkt ramla in i gyttret av hissar, rulltrappor, parkeringshus, tunnlar och stirriga bilister. Kommer man från det här hållet så hamnar man efter att ha passerat hamnen Port Fontvieille, också precis där det är bäst att börja rundturen, nämligen vid foten av berget där det furstliga palatset Palais Princier ligger. Detta är den allra äldsta delen av Monaco och också den mest sevärda.

Palatset där familjen Grimaldi har huserat sedan slutet av 1200-talet - och där några av familjemedlemmarna fortfarande bor - är definitivt värt ett besök. Här pratar prins Rainier själv i hörlurarna vilket bidrar till den familjära - och nu kanske något spöklika - känslan. I sal 13 finns en oerhört kitschig målning av hela Grimaldifamiljen med en saligt leende Grace Kelly (den amerikanska filmstjärnan som blev prins Rai­niers fru och omkom i en trafikolycka 1982). I sal 14, där Grace och Rainier gifte sig 1956, finns den utsökta modell av Lord Nelsons krigsbåt Minerva som redarkungen Onassis gav fursteparet i bröllopsgåva. Och i den vackra katedralen något stenkast bort ligger Grace Kelly - och sedan någon vecka nu även maken - begravd. Tack vare skvallerpressen tycker sig alla känna denna familj åtminstone lite grand. I samband med Rainiers död uttalade en sörjande monegaskisk kvinna i en tidningsartikel det som många invånare säkert kände: "Det är som om någon i familjen har gått bort".

Trots allt det överdrivna turist­geschäftet är det ganska kul att strosa omkring i Monacos gamla stad. En kort bit från katedralen ligger det magnifika Oceanografiska museet från 1910 där man kan fastna i timmar bland märkliga rakbladsfiskar, elva sorters hajar, gröna jättemurä­nor och läskiga maneter stora som rymdskepp. Här finns cirka två tusen exemplar av tropiska fiskar och som allt annat monegaskiskt är det välskött och pedagogiskt. Den som vill känna sig som Tintin på havs­äventyr bör gå upp på övervåningen där det finns en massa spännande föremål, bland annat gamla dykarklockor och u-båtar från 1960-talet.

Det är inte ofta man rekommenderar någon att använda sig av de små tufftuff-tågen som finns på nästan alla turistorter, men med tanke på trafiksituationen i Monaco är det faktiskt ingen dum idé att ta tåget åtminstone en liten bit. Det står och väntar alldeles utanför Museé Océanographique och går förbi hamnen La Condamine där det stundtals kan ligga en och annan imponerande yacht. Stig av tåget i stadsdelen Monte Carlo och ägna en stund åt att tillsammans med tusentals andra turister begapa det världsberömda kasinot från 1878, ett praktverk av den produktive arkitekten Charles Garnier.

I det här området sjuder det av liv, men det är knappast samma sorts liv som på den tiden det verkligen begav sig. I dag flockas föga elegant klädda turister runt de eleganta byggnaderna, där det alltid står några riktigt flotta bilar parkerade för att ge ett intryck av att de stenrika ägarna bara är inne på kasinot en stund för att göra av med lite pengar. Står man kvar tillräckligt länge blir det dock uppenbart att det handlar om lånade bilar som regelbundet körs runt några varv av anställda chaufförer - allt medan de storögda horderna ­fotograferar flitigt. Själva casinot är uppdelat i olika nivåer. Den enklaste delen, där vem som helst kan gå in, i nästan vilka kläder som helst, ser ut som en mer estetisk variant av en Ålandsbåt med massor av enarmade banditer.

Nästa nivå, som bland annat innehåller riktig roulette, kräver anständig klädsel och det kostar en slant (runt 10 euro) att gå in. Kostar en slant gör det sannerligen om man vill komma in i de privata spelrummen som ligger på diskret avstånd från turistflockarna. Där lär lägsta spelinsatsen vara runt femtio tusen kronor...

Området runt kasinot är det vackraste i hela Monaco. Runt hörnet ligger den praktfulla operan (också signerad Charles Garnier) som öppnar nu i november efter en omfattande renovering. På varsin sida om kasinot ligger Hôtel de Paris, med lyxkrogen Le Louis XV där en trerättersmeny kostar runt 1.700 kronor, och Café de Paris.

Det är larvigt, men ändå kul att sitta där en stund och fundera över hur societetslivet utspelade sig här förr i tiden. I parkområdet finns spännande konstverk och i det här kliniska landet behöver ingen vara rädd för att trampa i hundbajs. För detta ändamål finns små automater med gratis plastpåsar uppsatta här och där. Och någon säkrare plats på jorden ur brottssynpunkt är svår att föreställa sig. Det tycks gå ungefär en polis per kvadratmeter och antalet övervakningskameror är nästan lika många som i hela det jättestora franska granndepartementet: cirka 320 i Monaco mot 350 i Alpes-Maritimes.

Havet och utsikten över den vackra kustlinjen är förstås ständigt närvarande oavsett var man befinner sig i Monaco. Staden gör sig avgjort bäst ju närmare vattnet man befinner sig. Och det finns faktiskt även några badstränder längs den 3.829 meter långa monegaskiska kuststräckan, till exempel Larvotto och Monte-Carlo Beach. För shoppinglystna finns det gott om både lyxbutiker och eleganta gallerior, bland annat shoppingcentret Le Métropole, nära kasinot.

Den som inte vill ruinera sig kan alltid köpa några frimärken. Monaco är nämligen inte bara ett frimärksland till storleken utan även känt för sina vackra samlarfrimärken.