När jag anländer till Windhoek har jag under flera dagar svårt att fatta att jag verkligen befinner mig i Afrika. Denna idylliska, vita lilla stad med sitt klocktorn, sin Kristuskyrka och sin huvudgata i kolonialstil känns så tysk att jag nästan får gåshud. Ändå är det inte bara det tyska. Namibia blev självständigt från Sydafrika så sent som 1990, och även om det officiellt är avskaffat finns en kvardröjande apartheid. En svart kvinna på marknaden niger för mig när jag köper en av hennes flätade korgar. De middagar och utekvällar jag blir bjuden till är strikt vita.
Den svarta stadsdelen ligger avskilt, och segregationen är total. Uppe vid bron där lastbilarna stannar står rader av prostituerade som tar sju och femtio för ett "blow job". Jag undrar om de hört talas om Monica Lewinsky. Utanför centrum på den vita sidan ligger lyxvillorna tätt, och vakthundarna som verkar leva hela sitt liv i trädgårdarna ylar i kör om natten.
Trots det är det trevligt här. Människor är leende och avspända, solen värmer, och jag går runt och fyndar på marknaden. Här kan man köpa slipade halvädelstenar för sjuttio kronor kilot. Ägg av jaspis och tigeröga, malakit, månsten och ametist fyller min väska, och jag känner mig som bergakungens dotter ruvande på sin skatt.
När jag lämnar Windhoek hamnar jag på en gästfarm där jag ska sitta och skriva en vecka. Namibia är fullt av sådana farmer, och den slogan jag läser i guideboken - "Kom som gäst, res som vän!" - visar sig alldeles sann. På farmen kommer jag nära människor och djur. Många av dessa farmer har vilda djur i hägn, djur som förlorat sin mamma och hittats i naturen.
På Hohenhorst finns just nu en leopard och en honungsgrävling. Grannfarmen har fyra geparder, ett zebraföl och ett pyttelitet vårtsvin som terroriserar en i övrigt modig mastiff.
Men den mest originella av grannarna har en jack russellterrier som privatchaufför. Terriern kör hans Landrover, medan han själv kopplar av i passagerarsätet med armarna i kors. Den står med bakbenen på sätet och tassarna på ratten och parerar skickligt på de sliriga grusvägarna. Hur vovven bär sig åt för att växla blir jag aldrig riktigt klar över, eftersom jag inte får tillfälle att åka med honom i bilen utan nöjer mig med att se hans konster på en videofilm.
Jag försöker närma mig leoparden som heter J&B. När jag suttit en stund utanför hans bur kommer han fram och ger mig en slick med sin sträva tunga, vänder sedan blixtsnabbt baken åt och kissar en stråle rakt i ansiktet på mig. Det lär vara en hedersbetygelse, ett tecken på att jag nu är hans. Bli inpinkad av en leopardÉ man tackar!
Men den som starkast vinner mitt hjärta är ändå honungsgrävlingen. Stinky heter han för att han vid fara avger en doft som kan få en skunk att må illa.
Stinky är det tuffaste djur jag någonsin stött på. När han släpps ut för sin motionsrunda på farmen rusar han runt och undersöker allt - klättrar upp på ungarnas klätterställning, hittar ett skateboard - tjo! - åker några meter, hänger sig som en klump runt husses nakna fötter och biter honom i tårna, tar sig upp på bordet, badar i en bunke vatten, välter den, sätter sig gyttjig i mitt knä stilla i tio sekunder, får syn på familjens två vildsinta rottweiler, retar dem till attack och går segrande ur striden, lär mig vad ordet stridslust egentligen betyder. Stinky söker striden och njuter av den. Vore han människa skulle han skratta medan kampen pågick.
Men en dag går han för långt. Han gräver sig in till J&B och utmanar honom på envig. Leoparden hugger honom över nacken och hans sylvassa hörntänder borrar hål i Stinkys hals. Nu är nog striden över och Stinkys liv tillända. Men nej! Han tar till sitt sista vapen, lyfter på svansen och fyrar av en stank som förvandlar hela farmen till utrymningsområde. J&B fnyser och släpper taget och Stinky kan rädda sig undan.
Husse Dawid sköter om såren, och Stinky repar sig snabbt. Jag köper honom som tröst en burk honung - det absolut bästa han vet. Hans små elaka ögon blir simmiga av njutning, och när honungsportionen är slut sitter han nästan drömmande och suger på sina långa svarta klor så att inget av det goda ska förspillas.
Det är också på farmen jag stiftar bekantskap med andra underliga djur som bara kommer på besök. En stor kameleont med ögon i päronformade socklar som kan vridas åt alla håll rör sig värdigt över gräsmattan. Jag rullar ut min röda schal som en kungamatta framför hans fötter och tittar fascinerad på medan han skiftar färg.
En kväll när vi äter middag på verandan kommer en gulbrun spindel kilande över golvet. Den har kropp lika stor som en mus och är hårig som varulven. Kattungen försöker peta på den med tassen men blir rädd när spindeln vänder sig emot den. Inte ens storviltsjägaren Dawid känner sig väl till mods.
I mitt badrum dagen efter sitter en decimeterlång gul skorpion, nästan transparent och med uppvinklad stjärt. Jag tar den på ett A 4-ark och bär bort den från bebodda trakter. När jag senare berättar det för en kvinna som har en orm- och skorpionpark i Swakopmund skriker hon åt mig i tio minuter. Det är inte tillrådligt att gå och bära på tjocksvansade skorpioner. Man dör visserligen sällan av skorpionsting, men förutom att man kan få en kroppsdel svullen som en zeppelinare har skorpionen ett gift i sin stjärt som, om det sprutas i ögonen, kan göra en människa blind.
Swakopmund vid Atlantkusten är den stad dit många namibier reser på semester. Klimatet är ljuvligt. Medan ökenhettan en bit in i landet kan vara förödande har Swakopmund en temperatur som svensk sommar när den är som bäst. På morgnarna rullar dimman in från havet, men mellan klockan tio och elva drar den åter bort och himlen blir alldeles klarblå.
Det är denna välsignade dimma som gör livet i öknen möjligt. Regnen kommer så sällan, dimman är nästan daglig. Om man tar en tidig tur i öknen kan man se hur allt levande dricker - hur små skalbaggar står på frambenen i sanden och väntar på att en enda droppe dagg ska formas på deras kroppar och rinna ner till munnen så att de kan överleva dagen.
Öknen vid Swakopmund är inte lika färgmässigt spektakulär som den vid Sossusvlei men åker man längs kusten förbi Walvis Bay kompenseras det i stället av ett bedövande djurliv. Här samlas sjöfåglar av alla de slag, miljoner flamingor och hundratusentals sälar.
Jag åker med Willy, en tredje generationens tysk, och några unga turister. När vi går ut och tittar på ett vrak som sticker upp ur sanden som ett havsvidunders rostiga underkäke står vi omvärvda av bländvita vingar. Lite längre bort kokar havet av sälar, och på stranden där de grupperat sig i ett vidsträckt svart bälte kommer vi dem alldeles nära. De måste gilla att trycka ihop sig, för ingen prövar att röra sig bort från gruppen.
Willy kör oss förbi den plats där saltbergen reser sig som pyramider och där det grunda vattnet skiftar i osannolika nyanser av lila, syren och rosa. Han är på väg in i öknen och tar oss upp på toppen av en hög sanddyn. Hans Landrover stannar med nosen någon meter från stupet.
- Vill ni gå ner eller vill ni åka? frågar den senige pensionären.
Jag tar hans fråga som ett skämt och skuttar nedför branten. Sen Sossusvlei vet jag att det är en sensuell njutning, kan hända jämförbar med att åka skidor i lössnö. De andra turisterna följer mig i spåren. När vi väl är nere tittar vi upp och ser Landrovern med Willy vid ratten tippa över kanten. Skrattande kanar han nedför stupet. Jag svär över att jag inte tagit honom på allvar. Jag har lämnat min kamera i bilen...
En annan dag, en annan tysk pensionär som också guidar turister. Han tar mig, en kanadensare och ett äldre par från Tyskland till det som kallas månlandskapet och som verkligen gör skäl för sitt namn - kratrar och gråsvarta berg. På denna ofruktsamma jord växer bland annat den besynnerliga welwitschian, en jätteplanta som blir mer än tusen år gammal men som under sin långa levnad bara producerar två blad som gradvis splittras och vissnar utifrån kanten.
Den tyske guiden talar engelska med kanadensaren och mig, tyska med tyskarna. Så undrar han plötsligt hur det kommer sig att jag är mörk, när jag nu ska föreställa svensk. Jag kan inte låta bli. Jag svarar att jag har judisk bakgrund. Och tysken vänder sig spontant till det äldre paret och säger: "Ja de där, de gömmer sig överallt!" Det är också Namibia.
För att komma bort från det tyska och för att jag längtar dit, tar jag flyget upp till Kaokoland, där himbas och hereros håller till. Hereros är i och för sig spridda över hela landet. De var ursprungligen ett nomadfolk, men i början av seklet gjorde de motstånd mot tyskarna och utsattes för ett regelrätt folkmord. Tyskarna sköt ned män, kvinnor och barn, de förgiftade deras vattenhål och fördrev dem från deras land. Överlevande från striderna sattes i koncentrationsläger. Nyskrivna lagar förbjöd dem att äga boskap och jord.
Himbas är en sidogren av hereros, men när man ser hur kvinnorna klär sig är det svårt att tänka sig att de tillhör samma stam. Hererokvinnorna har lagt sig till med de tidiga missionärernas viktorianska klädstil. Under den brännande solen går de klädda i tolv meter tyg. Fem vida underkjolar ska det vara till den hellånga klänningen och den åtsittande långärmade jackan.
Huvudet kröns av en hatt som ser ut som en båt buren på tvären. Det är imponerande damer. Himbas har en helt annan stil. De bor i hyddor och är fortfarande nomader. De går nakna så när som på smycken och ett höftskynke av läder. Kroppen smörjer de in med smörfett blandat med ett rödockra pulver, som skyddar huden men som ändå främst har ett estetiskt värde.
Himbas ser en symbolisk länk mellan sina slanka, rödbrokiga kossor och de glänsande rödockra kvinnorna klädda i djurens skinn. Och vackra är de förvisso! Att klä sig är för dem en långsam och viktig ritual - överraskande kanske med tanke på att de nästan är nakna, men med konstfulla håruppsättningar och med alla smycken och den dagliga smörjelsen kan det ta timmar i anspråk.
Jag tvekar en aning att åka upp till himbas för att jag är rädd att det ska bli som en utflykt till Skansen. Komma och titta på stamfolk som "tycka turist är trist". Men allting är exemplariskt skött. Det lilla sexsitsiga planet flyger i soluppgången i ett ständigt skiftande landskap - canyon, kratrar och dramatiska berg. Det blir tydligt varför Namibia är ett av jordens mest glesbefolkade länder.
När vi landar i Opuwo möter en guide som själv är himba men som till skillnad från de flesta gått i skola. Himbas behöver sina barn för att valla och sköta boskap och har inget intresse av att de lär sig läsa och skriva. Guiden tar oss till en by och har socker, majsmjöl och tobak med sig som present. Pengar har föga värde härute i evigheten.
Vi är fyra västerlänningar som presenteras för byäldsten som vaktar den heliga elden och därefter får vi möta kvinnokollektivet. Männen är ute med djuren. När den första blygheten gått över haglar deras frågor.
- Har ni fått regn i ert land? Är där grönt? Har ni kor? Kan du mjölka?
Till min glädje kan jag svara ja på de frågorna. Ja, vi har kor, och jag kan mjölka. Men när jag berättar att jag inte har några barn, blir alla betänksamma. Själva har de många, ibland fler än de kan räkna.
Jag sitter i timmar i samspråk med dessa kvinnor och fylls av en sällsam frid. Äntligen får jag möta dem som landet rätteligen tillhör. Äntligen känns det som Afrika.