Om de yttre förutsättningarna var dystra så var de inre desto bättre, inte minst i kraft av reseledaren Viveca Brunner, ständigt vital och spirituell.
De två grundbultarna i reseledarens tillvaro är: 1. Att upplysa klart och tydligt var toaletterna finns; 2. Att räkna får, förlåt resedeltagare. Gång på gång på gång. Och att inte fråga om någon saknas. En maka eller make behöver nämligen inte nödvändigtvis vara saknad för att han eller hon råkat bli kvarglömd på någon rastplats.
Nu gällde det en weekendresa till Holland, tulpanernas land. En klassisk bussresa. Min farmors väninnor åkte buss till tulpanerna i Holland på 1950-talet.
Även nu var bussen främst befolkad av far- och morföräldrar men också några yngre par. Dock bara par, eller två och två, stundom tre eller fyra, frånsett DN:s utsände. Annars brukar det alltid vara några ensamresenärer med, berättade Viveca Brunner som underhöll sällskapet med väl valda inslag om allt vi passerade och lite till och inte undslapp sig ett enda tillkämpat standardskämt under hela resan. Efter tre dygn mumlade ett äldre par att det måste vara något fel på en människa som alltid är så pigg.
Förklaringen var kanske att hon just kommit hem från en sejour som skidguide i Dolomiterna. Reseledarens liv är ett släng hit och dit. Allt från växlingskurser till delirium, diarré och förstoppning ska hon vara expert på. Då är verbal träffsäkerhet, sinne för improvisation och ett jämnt humör ovärderliga egenskaper.
Till sin hjälp hade hon denna gång två assistenter, två adepter som skulle lära sig Hollandstraden och därför gjorde minnesanteckningar om allt som hände under resan, när de inte räknade passagerare eller avlöste Viveca med information om autobahn eller holländska kungahuset.
När vi sent omsider anlände till den holländska staden Lelystad, där vi skulle bo, visade sig hela området vara avstängt för ombyggnad. Chauffören Per Andersson med tjugo år bakom sig på europeiska vägar hade kört här förut men nu var allt en byggarbetsplats. En buss är en buss. Vi närmade oss hotellet i allt snävare cirklar innan vi fick hjälp och kunde äta middag klockan tio.
Nästa morgon for vi på den långa dammvallen vid Zuiderzee och fick veta att stora delar av havet till höger om oss kommer att fyllas igen och bli bostäder. Holland är litet som Småland men har nästan dubbelt så många invånare som Sverige.
Vi besökte en gård och avsmakade olika ostar samt ett sött drottningvin på blåbär och hallon. En lång karl som talade en mycket egenartad och stundtals begriplig svenska, gav oss en lektion i hur man tillverkar träskor av silverpoppel.
Försedda med ostar klev vi åter in i bussen där det nu insteg en farbror iförd träskor och en sådan där svart holländsk folkdräkt som till 80 procent består av byxor. Han lyckades kränga några vykort men däremot inte pussa reseledaren för hon hade varit med förr och höll sig på behörigt avstånd.
Holland är ett land till hälften bestående av köpcentra, till hälften av frodigt fuktiga fält och kanaler med svanar, hägrar, måsar och en och annan stork.
För många av resenärerna var det första långresan med buss. Pensionerade missionspastorn Leif Olsson med hustrun Solveig bor på Hönö i Bohusläns skärgård.
- Verkligen skönt att bara få stiga upp i bussen och inte själv behöva bekymra sig om själva resan.
Där finns nog nyckeln till bussresans popularitet. Är man dessutom själv en någorlunda öppen natur finns det stora chanser att träffa likasinnade.
- Men visst finns det folk som inte gör annat än gnäller, berättar Viveca Brunner. Jag undrar varför de väljer en bussresa. De får skylla sig själva. Men de är få och uppvägs av alla andra trevliga människor.
I Amsterdam klev vi av bussen i ett myller av cyklar och bilar och tog vår tillflykt till en sightseeingbåt på kanalerna. En sändning lunchpaket anlände med skåpbil.
Medan vi tuggade i oss smuliga smörgåsar fick vi genom högtalare höra ett ganska dystert inspelat band där en entonig röst rabblade information om husen och platserna vi passerade. När Viveca tog mikrofonen och fyllde i på sitt frejdiga sätt insåg man att få inspelade band kan ersätta en personligt hållen framställning.
Efter båtturen strosade vi runt var och en för sig bland blomsterstånd och sillkiosker på Amsterdams smala trottoarer.
Middag åt vi klockan åtta på hotellet i Lelystad. Under en kort weekendresa finns en poäng i att inte göra middagsätandet alltför avancerat. När dagens utflykter är gjorda äter man rätt sent på hotellet, går och lägger sig och stiger upp till nästa dags äventyr.
Äntligen tulpaner! Förra året var inte en enda tulpan utslagen vid motsvarande resa, men i år skulle det vara bättre. Vi besökte Keukenhof (uttalas Köjkenhof eller Kökkenhof), världens mest ryktbara blomsteranläggning. I år håller den öppet mellan den 22 mars och 20 maj. Sedan vissnar tulpanerna och grävs upp. Nya lökar planteras i höst inför nästa säsong.
Keukenhof betyder köksträd-gård och härrör från en äventyrlig och stridslysten grevinna som lät samla in växter till sitt kök på 1400-talet. I år ägnas i trädgården 300-årsjubilaren Carl von Linné. Vid årets invigning deltog kronprinsessan Victoria, som fått sig tillägnad en röd tulpan som inte slagit ut ännu utan föregås av krokusar i gult, blått och vitt. Man planterar i våningar så när krokusarna gjort sitt spirar tulpanerna. I höstas kom skolbarn och planterade 25.000 lökar som i april kommer att blomma i form av Pippi Långstrump.
Keukenhof är stort. Trädgården har flera husliga hållpunkter för besökaren. I Julianapaviljongen finns vandringsutställningen Herbarium Amoris med fotografier av Edvard Koinberg. Utställningen har visats på flera platser i Sverige sedan 2003. Edvard Koinberg har inspirerats av Carl von Linnés jämförelser mellan djurens och växternas sexualliv och skapat extremt närgångna, suggestiva och färgsprakande bilder.
I Oranje Nassau-paviljongen deltar olika blomodlare i en tävling. En jury åsätter snittblommorna som ställs ett värde av upp till 10 poäng. Ni må tro det är en prakt utan like. Och så dyker plötsligt upp en hel tropp med blomsterflickor iförda dräkter som helt eller delvis består av tulpaner och andra blommor. De ser ut som skogsrån och fotograferas ivrigt från alla håll och kanter.
Även i den stora glasinfattade Willem Alexander-paviljongen tävlar tulpaner och andra blommor. Där står också en Scania lastbil från 1907 (då man firade Linnés 200-årsjubileum), en unik sak som lånats hit för att med flaket fyllt av blommor markera Scanias närvaro. Enligt en skylt vid bilen finns världens största Scania-anläggning i holländska Zwolle - "svensk toppkvalitet på holländsk jord".
Här strosar två medlemmar ur bussresan, paret Zu Cang-Bao och Zhang Yaping, kinesiska medicinforskare vid Lunds universitet, boende i Staffanstorp.
- Vi är väldigt förtjusta i alla dessa blommor, förklarar de.
Ikea finns på plats i form av fåtöljer som hänger i träden och några mycket populära soffor i parken. Absolut Vodka har i sin tur proppat stora korgar fulla med potatisar, flaskor och krokusar i de svenska färgerna. Har man som vi åkt buss och lyssnat uppmärksamt på guiden så vet man att det däremot är belagt med stränga straff att plantera potatis i närheten av tulpanodlingarna. Så rädd är man i Holland för parasiter. Tulpanen är en miljardindustri vars värdefulla lökar redan på 1600-talet orsakade den första stora spekulationsbubblan, då en enda lök kunde säljas för lika mycket pengar som ett hus - innan bubblan sprack och många blev ruinerade.
Men tulpanerna överlevde. De överlever allt. För vissa är säsongen dock mycket kort. Ulf och Margareta Börgesson från Köping står förbluffade framför en odling med tulpaner som redan börjat skrumpna och vissna.
- Vi ska nog åka tillbaka hit lite senare någon vår då alla blommorna slagit ut, säger de och många med dem. Prakten i april och maj måste vara anslående.
I parkens dammar simmar tolv inhyrda svanar i sällskap med andra sjöfåglar som tagit sig hit på egen hand. Här finns serveringar, positivmusik och en väderkvarn som i likhet med andra holländska väderkvarnar snurrar moturs. I år finns även en dalahäst som en tribut till Linné som själv doktorerade i Holland och även arbetade som botanist hos en förmögen herre vid namn Clifford.
På hemvägen stannar vi till vid ett lökstånd som kryllar av tulpansorter och andra blomster, dessutom till bra priser, enligt guiden Viveca.
- Sedan jag började resa på Holland har jag inte misslyckats med en enda blomma, säger hon.
Till middagen får vi beskedet att vi ska upp kvart i sex för morgondagens hemfärd. Sammanbitna äter vi frukost före avfärden klockan sju.
Nu ska vi också rotera. Rotera är en bussreseterm som innebär att man roterar mellan sittplatser i bussen. På denna korta resa gör vi det bara en gång. Alla flyttar sex steg motsols. Det uppstår ett visst virrvarr men alla är så trötta och sitter snart på nya platser.
Hemfärden blir lugn och utan överraskningar. Det är söndag, då är all lastbilstrafik förbjuden i Tyskland. Vi äter vid en Autohof, som egentligen är ett ställe för långtradare. Andra rastställen heter Raststätte.
Sedan alla åter räknats - 53 stycken, stämmer - får vi lappar med konstiga namn på. Kastar man om bokstäverna ska det bli länder. Inte så lätt som det verkar. Som belöning får var och en ett par miniatyrträskor i ett band med de holländska färgerna.
En bit före Lübeck ringer Viveca ett samtal och stämmer möte med en leverantör som tillhandahåller sprit, vin och ölflak som man kunnat beställa i förväg. Chauffören Per Andersson svänger av motorvägen och hjälper grossisten att lassa över flaskor, boxar och ölflak till bussen. På färjan från Puttgarden blir bussen stående bakom en buss från Ölvemarks som varit i Prag.
Under färden genom Danmark blir det läxförhör på resan. Vilket år började man bygga Öresundsbron, vilket otäckt djur huserar på Pepparholmen, vilka färger har Hollands flagga, varifrån kommer ordet tulpan? Sammanlagt är det femton frågor. Linda Johansson från Kilafors är den enda som klarar alla frågorna och får en flaska findryck som pris.
Hon och hennes man Magnus (som själv är chaufför och rattar Bo Kaspers orkesterbil) kommer längst norrifrån. Norska paret Åge och Kaj Wagland bor i Strömstad. Miklosoch Maria Kercso kommer ursprungligen från Transsylvanien i Rumänien men bor sedan 20 år i Malmö. Leif och Solveig Olsson från Hönö anslöt sig med buss från Göteborg.
Det fanns även ett holländskt par på resan. Johannes och Helena van de Donk, boende i Åkarp, har rest fram och tillbaka till Holland i femtio år.
- Chauffören kunde ha frågat mig så hade vi inte kommit fram så sent på nedvägen, muttrade Johannes de Donk.
Det var i så fall det enda kritiska som yttrades under hela resan.