Framför oss står nu spindeln i nätet med ett svårtytt leende.
Antagligen driver han med oss. Två nervösa turister på weekendresa i Amsterdam för att kulturfrossa i spåren av det vi läst om i de internationella tidningar som sticker upp ur våra axelremsväskor. Laddade för en helg "going dutch", som tidningarna skriver.
Dutch är inte bara namnet på det modemagasin med konstnärliga ambitioner som slog ned på tidningshyllorna för något år sedan. I de andra smarta tidningarna blev "dutch" plötsligt också favoritadjektivet när de satte rubriker till modebilder där glatt nakna modeller insvepta i ett minimalt stycke veckat tyg lekte statyer ute på de fuktiga hedarna vid den holländska kusten. Bilderna stack ut och ville vara lite crazy bredvid de andra modereportagens gravallvarliga sadomasochister och glåmiga tonårsflickor. I konsttidskrifter kunde man samtidigt läsa om de holländska konstnärernas framfart.
Men nu stod vi här, trötta i fötterna och undrade varför vi aldrig kom fram.
Vi hade bestämt oss för att inte hyra cykel, åka kanalbåt, gå på marijuanadoftande coffeeshops, häcka framför van Goghs solrosor och Vermeers interiörer eller köpa tulpanlökar och haschpipor av holländskt porslin.
Men att landa i Amsterdam är inte som att komma till brittpopens eller brittkonstens London och sedan lydigt barhoppa och shoppa i samma spår som tusen överflugna svenskar gjorde helgen innan. Det nya holländska är inte jordbundet utan något som har klarare konturer i den globala gemenskapen på Internet, konstmässor och i internationella tidskrifter än på Amsterdams gator.
Adriaan van der Have säger:
- Många holländska konstnärer har flyttat till andra länder. Nittio procent av konsten på mina utställningar säljs utomlands. I Amsterdam skulle det aldrig gå att arrangera någon gemensam scen för alla dessa individuella själar.
Han gör en liten utläggning om det holländska lynnet. Hans tankar liknar dem man kan läsa i böcker om varför Amsterdams innerstad är ett myller av småhus i stället för avenyer och stora torg.
Borgaren i Amsterdam ville aldrig låta sin bostad bli underordnad någon begriplig helhet, skriver den amerikanske historikern Donald J Olsen i essäboken "Understanding Amsterdam".
Adriaan van der Have har sitt galleri i Jordaan. De gamla judiska kvarteren stod länge förfallna, men just nu är det här alla vill bo. Här ligger gallerierna och antikaffärerna. Knappt ens den som kan betala några miljoner gulden hittar något hus.
På de små trånga gatorna som går på tvärs över kanalerna och kallas för straat hörs svenska röster tjattra priser på skinnbyxor. Det kunde mycket väl ha varit konstnären Ernst Billgren som kaklat de små entréerna till husen. Med en rörande omsorg och efter eget huvud har husens ägare lagt svindlade mönster av plattorna med varierande motiv: sprättande ripor, romantiska herdinnor, ångande fartyg, flaxande änder och drottning Beatrix. Det bästa man kan göra är att slå sig ner vid något av kaféerna vid någon gracht, som gatorna längs kanalerna kallas, och förundras över hur många olika nyanser det finns av svart, den färg de allra flesta borgare valt att måla sina hus med så att gyttret ändå skapar en vilsam harmoni. Eller titta på den livs levande tuppen som rusar förbi ett hus renoverat med högmodern asketism.
Rummen på de små kanalhushotellen är få, och ofta bokade långt i förväg.
Vem vill ta hissen upp till ett trist hotellrum i en bekväm turistkasern om man i stället kan riskera att bryta benen i de stupbranta trapporna inne i ett av kanalhusen?
På hotell Prinsenhof i andra änden av stan finns det ett rum. Hotellet ligger vid Prinsengracht, men inte i Jordaan utan i lite lugnare kvarter dit kanalen sakta slingrat sig fram. Precis utanför hotellet står ett blomsterstånd med knubbiga ranunkler i alla möjliga nyanser mellan puder och skärt. En man i svart läder går förbi med en bullterrier som har ett brunt och ett blått öga. Vi ringer på. Hotellkillen har tröttnat på att springa upp och ned i den livsfarliga trappan från receptionen till ytterdörren. Han öppnar en lucka med en snöranordning från översta trappsteget och ropar hur vi ska få upp dörren. På andra sidan finns en hemmabyggd liten hiss för bagaget. Gästerna får gå upp på egna ben i den tvärbranta trappan.
Det finns bara ett rum, och det måste städas först, säger killen och lyfter fram en dammsugare med sina starka, tatuerade armar.
Rummet är smalt med sneda tak, och en ännu smalare dubbelsäng. Men billigt och bra.
Nästa morgon knakar hela huset. Utanför dörren till vårt rum står ett gäng amerikanska turister och kluckar över att se sitt bagage åka i väg ned med en lina fäst i taket. De stora väskorna rör sig makligt fyra våningar neråt.
Det är inget fel på Prinsenhof, men vi är otåliga och vill se fler hus från insidan. Vi tar in på Ambassade, där hotellpojkarna inte spänner några tatuerade muskler utan ler vänligt i sina prydliga röda uniformer och ber om ursäkt för allting. Här finns en salong för den som vill vara en burgen borgare några timmar på eftermiddagen. Sidentapeterna skimrar, golvuret tickar och bakom vitrinerna dåsar till och med blomsterflugorna av i mjuka skålar av holländskt porslin. Att sitta bakom de stora salongsfönstren och titta ut är behagligt. Men det är betydligt roligare att titta in.
Nästan alla hus har stora fönster i lagom ögonhöjd. Innanför lever holländarna sitt vardagsrumsliv. Det sägs bara vara turister, men det är ju precis vad vi är, som glor ogenerat in i de förbluffande välstädade husen. För att visa att de inte hade något dölja byggde de holländska handelsmännen dessa stora fönster på sina hus. I Red Light-distriktet fungerar de som skyltfönster. Blonderade och bleka poserar flickor från Östeuropa i neonupplysta akvarier. Propra par med likadana ryggsäckar vandrar hand i hand genom kvarteren. De ser uppspelt allvarliga ut, som välmående turister brukar göra när de besöker underjorden. Prostitution som eggande turistattraktion är äckligt.
Själva hade vi ramlat dit på en annan av stadens tokliberala kittlingar.
I Stockholm gick ett hetsande rykte om en restaurang där gästerna ligger till bords och haschkakorna kommer fram till kaffet.
Vi hittade den, och det är väl lika bra att säga det med en gång: den som får klåda av pantomimartister och gycklare bör inte gå hit. Amsterdam är "the city of fools". Det börjar redan i porten. Den öppnas av en storvuxen karl i svart långklänning och vit spetshätta med fladdrande öronlappar. Runt hans ben svävar en treårig ängel. Kvällens tema är vitt, viskar en kypare innanför nästa dörr. På golvet ligger madrasser bland fladdrande stearinljus som i en sovsal uppe på molnen. Köket är en scen som kunde ha varit byggd av Peter Greenaway för en uppföljare till "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" där ångorna ur ett underjordiskt kök förebådade den frossande människans undergång.
Personalen på Supper Club är denna kväll draperad i operationsrockar. Köksan i duschmössa leker eldslukare med köksbrännaren.
En tjock sås med mycket mjöl håller ihop det vita temat. Det gratinerade ostronet, blomkålssoppan och den kokta fisken har fått var sin slev av samma redning.
Killarna vid bordet intill tittar djupt i guldfiskskålen där en giftblå drink serveras mellan rätterna. Sedan skuttar de plötsligt upp i en ringdans med höga knän och knivskarpt markerade fotstamp. De är inga fotbollshuliganer, snarare dataoperatörer med folkdans som allvarlig hobby.
Denna kväll kom ingen haschkaka på bordet, det hela slutar med att den treåriga lilla ängeln dansar vals med en manhaftig kvinna i naziuniform när hela golvet förvandlats till ett disko. Vi rusar ut ur turistfällan.
Det är betydligt roligare att dansa på någon av stadens klubbar. RoXY vid Singelstraat brann ner för en tid sedan men klubben återuppstår då och då i andra lokaler.
Här har några performanceartister slagit till. Över dansgolvet snurrar en gigantisk häst. Vi missade det uppblåsta djurets entré, men genom technomusiken skriker konstnärerna om rök och dimma.
- Vill ni se vad vi gör så gå in på vår hemsida.
Vi reser hem med ännu fler internationella tidskrifter i axelremsväskorna. Där får sökandet efter den holländska vågen fortsätta.