I den låglänta provinsen Friesland, norr om Amsterdam, ligger sevärdheterna tätt. En av de främsta är världens äldsta fungerande planetarium, från 1781 i den lilla staden Franeker.
Den 8 maj 1774 skulle jorden gå under.
Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och månen syntes då väl samlade på samma lilla del av himlavalvet och månaden innan spred sig oron för att de var på väg att kollidera med katastrofala konsekvenser. Det här hade en präst vid namn Eelco Alta från Bozum förutspått och nu befarade folk att explosionen när planeterna skulle krascha in i varandra skulle knuffa jorden ur sin bana så att den for i väg rakt in i solen. Paniken var nära.
En som inte oroade sig var den då 30-åriga ullkardaren Eise Eisinga från Franeker, en av de så kallade Elva städerna i den nederländska provinsen Friesland. Han fick så klart rätt – planetkonstellationen innebar ingen som helst fara, men folks obefogade oro fick honom att sätta i gång ett unikt hemmabygge i den lilla enrummaren intill en kanal där han arbetade och levde med sin fru och alla sina barn.
Eise Eisinga var självlärd naturvetare, hade redan som 15-åring skrivit en aldrig publicerad matematikbok på 600 sidor och drog nu i gång planeringen för ett mekaniskt planetariebygge som skulle ta honom sju år att genomföra, samtidigt som ullkardarjobbet krävde sitt.
När han var klar öppnade han hemmet för nyfikna. Tanken var att kunna visa folk hur solsystemet fungerade i realtid. Men rummet familjen hade är så litet att en millimeter i Eise Eisingas solsystemsmodell motsvarar en miljon kilometer i verkligheten.
– Man kan ju verkligen undra vad hans fru Pietje tyckte om bygget, säger museichefen Adrie Warmenhoven när han visar upp det som nu är världens äldsta bevarade planetarium – så unikt att det är på väg att hamna på Unescos världsarvslista.
I det turkosgröna taket har planetbanorna markerats med guldfärg och sirlig skrift i svart. Det tar ett år för jordklotet att snurra runt solen i takets mitt, medan månen gör sitt varv runt jorden i rätt hastighet. Saturnus, den yttersta av de planeter man kände till på 1770-talet behöver svindlande 29 år och 164 dagar för sitt takvarv. Att studera planetrörelserna här är inget för den otålige.
Hela härligheten drivs nu som då av några lod som dras upp en gång i veckan och hela härligheten styrs av en löjligt liten pendel, som oförtrutet tickar på än i dag.
– Allt fungerar perfekt, säger Adrie och visar det lilla utrymmet gömt ovan taket där stora kugghjul i trä och metall sakta drivit det lilla solsystemet i 230 år nu.
Av bara farten byggde Eise Eisinga dessutom paneler på väggarna med ur som visar datum, veckodag, år, månens faser och tiden när den stiger upp och går ned varje dag, planeternas position i förhållande till stjärnbilderna i zodiaken, med mera. Allt var inställt på Franekertid, då fanns inte nationell tid utan varje ort hade sin egen, men med avdrag för tidsskillnaden stämmer alltihop till hundra procent än i dag.
Mer info om Eise Eisinga planetarium: planetarium-friesland.nl