Sylvia Woods och hennes make Herbert öppnade Sylvia's 1962. Den självutnämnda drottningen av soulfood har blivit en institution dit turister och Harlembor som Marcus Samuelsson vallfärdar.
Här kan man få farmor Julias havregrynsgröt, bananpudding (southern style, förstås), Sylvias "världsberömda" starka sås, köttfärslimpa och oxsvans. Sylvia säljer numera både kokböcker och skönhetsprodukter och sitter vid ett stort, runt bord och vilar benen.
- Det här är min bebis, säger Sylvia Woods och nickar ut över restaurangen. Kan du prata lite högre, honey, ber hon och tar ett stadigt grepp om min överarm.
Hon är 82 år, jobbar sju dagar i veckan, bär ett diamantglimrande hjärta runt halsen och är klädd helt i svart. Hon har sorg sedan sex år, då hennes Herbert tynade bort efter 58 års äktenskap.
Om Marcus Samuelsson symboliserar det nya Harlem, dit välmående new yorkers väljer att flytta för att få lite större och lugnare, så är Sylvia Woods Harlems ryggrad, som aldrig skulle kunna tänka sig att bo någon annanstans.
- Tiderna har varit tuffa. Det har stormat i vår stadsdel, droger var en så påtaglig del av vardagen. Men nu är Harlem som fött på nytt. Kvinnor får respekt, folk vill leva, inte dö. Tro det eller ej, men Harlem har förändrats 100 procent, säger Sylvia Woods.
Nu är det tredje generationen Woods som successivt tar över. Hur länge ska hon själv jobba?
- Well, jag är inte här på besök, honey. Det får du tolka hur du vill.
Marcus Samuelsson återvänder till Sylvia's, men ser också nya spännande matställen ploppa upp med jämna mellanrum i sina nya hemkvarter. På bara några år har flera senegalesiska restauranger öppnat i kvarteren kring 118:e gatan och Frederick Douglass Boulevard.
- Harlem har blivit mer tillgängligt och finns med i dialogen på ett annat sätt än förut. Det byggs mer, restauranger och affärer etableras, barnfamiljer, konstnärer, advokater och musiker flyttar hit. Det blir en skön mix av människor, säger Marcus Samuelsson.
Entusiasmen delas inte av alla. Jag träffar Eli Fountain, trummis i trion The Organizers som spelar varje söndagkväll på Minton's Playhouse. Här sägs beboppen ha uppstått och här jammade Count Basie, Duke Ellington och Miles Davis på småtimmarna efter stängningsdags.
Eli Fountain lutar sig över ett räcke på trappan som leder ner till 118:e gatan.
- Visst har Harlem förändrats. Det är mer yuppies nu. Svarta har inte råd att bo kvar längre. Jag läste någonstans att det är 30.000 färre svarta i Harlem i dag än för tio år sedan. Men det har blivit mer turistvänligt, antar jag.
Marcus Samuelsson blir nästan arg när jag frågar honom om säkerheten, om att Harlem skulle vara farligt.
Det är trots allt bara 15 år sedan Time Magazine i en artikel om Harlem ställde frågan: "Varför skulle en vit person åka till Harlem, förutom för att köpa droger?"
- Det är mer våld i Sverige. Jag känner mig aldrig så rädd här som i samband med ett fotbollsderby i Stockholm. Åk till Yankee Stadium i Bronx och se Yankees möta Red Sox. Det finns inte en huligan. Det är en förvrängd bild av verkligheten att det skulle vara farligt i Harlem, ett stort skämt.
På ett annat av Marcus Samuelssons favoritställen i Harlem, Lenox Lounge, är art deco-inredningen väl bevarad och man kliver på vackert mosaikgolv i grått, brunt och vitt. En man som svajar betänkligt på sin barstol leds ut på Lenox Avenue. "Arnie, gå hem nu. Vi ses i morgon!"
Fortsätter man genom bardelen på Lenox Lounge och passerar svängdörrarna kommer man in i Zebra Room. Billie Holiday brukade sitta vid bordet direkt till vänster. I dag hänger där en svartvit bild på henne med texten "Lady sings the blues".
Servitrisen Mary Stringhorn vägrar låta mig gå utan att ha smakat på ställets havskatt, fylld med krabba och räkor. Vitlöksdoften förföljer mig i flera dagar.
- Det sköna med Harlem, menar Marcus Samuelsson, är att den här kvarterskrogkänslan finns kvar. Det finns inga stora konceptrestauranger, i stället är det väldigt blandat och mänskligheten är ofta påtaglig.
I hörnet av Frederick Douglass Boulevard och 117:e gatan krockar det nya och gamla Harlem.
Vägg i vägg ligger en däckfirma med handskriven skylt ("Rim and Tire Center") och en nyöppnad, designad vinbutik med dämpad belysning, soft jazz och vinprovningar tre dagar i veckan.
- Jag har bott i Harlem i hela mitt liv, berättar Angelique Stewart som jobbar i The Winery. Det här stället hade aldrig funkat för tio år sedan. Inga som hade pengar vågade flytta hit då, eftersom alla möttes med aggressivitet. Sakta, sakta har en vit medelklass börjat flytta hit och attityden förändras.
Hur märker du skillnaden?
- Mest på vår lägenhet. Tidigare visste knappt någon här hur stora lägenheter vi bodde i, vi hade liksom inte räknat rummen. Nu inser vi plötsligt att vi sitter på en förmögenhet. Det är ganska bra.