Om New York har i alla tider skrivits sånger. Om Bowery finns bara en och den slutar med ett uppgivet: "I will never go there anymore."
I början av 1800-talet var Bowery en av New Yorks elegantaste gator, full av fina affärer och förmögna invånare. Men med tiden försvann de och Bowery var länge en gata som for fram alldeles nära Soho, East Village och Chinatown utan att riktigt få kontakt med någon av stadsdelarna.
Ingen har liksom velat veta av den här blindtarmen, en bred boulevard som bara har fungerat som en transportsträcka på väg till något annat. Jag brukade, mot bättre vetande, jogga förbi här på väg till Brooklyn bridge och den magiska utsikten över södra Manhattan och det blev något av en hinderbana. Slalom mellan uteliggarna som låg tvärs över trottoaren i sina kartonger och höga hopp över råttorna som kilade fram från ödetomter och soptunnor.
I dag är det nästan svårt att förstå att det är samma gata.
Punkrockarpalatset CBGB's slog igen för ett år sedan till tonerna av Patti Smiths "Elegie", den klassiska rödvita markisen är borta och hänglåsförsedda ståljalusier blockerar öppningen.
Kanske är det lika bra.
CBGB's hade inte passat in på nya Bowery.
Visserligen finns spår av det gamla kvar. På White House Hotel (som till hälften är ett härbärge) kan man bo för 35 dollar (220 kronor) natten med dusch i korridoren, tvärs över gatan ligger nya Bowery Hotel där de billigaste rummen kostar drygt tio gånger så mycket. Bowery Hotel öppnade i mars i år och restaurangen Gemma i augusti. Mer rätt än på Bowery Hotel kan man förmodligen inte bo på Manhattan för tillfället. Hotellet har hyllats i glassiga Vanity Fair för sin design med mörka trägolv, handfat i zink, gamla wiltonmattor, mjukgul belysning och en sprakande brasa i lobbyn som leder ut till en grönskande innergård. Har man tur och råd får man ett rum där man kan ligga i badkaret och samtidigt titta ut över Empire State Building eller kliva ut på en egen terrass.
Förut låg en bensinstation och ett garage här.
Till hotellet hör nyöppnade restaurangen Gemma som serverar kycklingleverpuré, erbjuder 155 sorters vin, bland annat en flaska Barola Riserva, Giacomo Borgogno 1982 för 2 200 kronor.
Även här syns rester av det gamla. Bredvid Bowery Hotels lobby väntar några missbrukare på att få dagens metadonspruta.
Ett kvarter längre bort ligger Mars Bar där man kan dricka grogg för 25 kronor. Raymond Bell står utanför och röker i en svart skinnjacka med blaffig amerikansk flagga på ryggen. Han är född och uppvuxen i de här kvarteren.
- Det finns nästan inga sådana här arbetarklasställen kvar, säger han och nickar in mot baren dit han är på väg för en stänkare till frukost.
Snart öppnar kaffekedjan Starbucks sitt första ställe på Bowery intill purfärska Whole Foods Market, ett matparadis med glänsande fruktdisk och äppelcider från New England. Överallt syns lyftkranar, byggställningar och stålkonstruktioner. Bowery Videos ("All kind of videos") har stängt och väntar ny hyresgäst, Bowery Tattoo har slagit igen och i en byggnad har en finansbank ersatt en pantbank.
Mitt i förändringen ligger Bowery Poetry Club, där Salman Rushdie har läst högt. I fönstret ovanför ingången står med handmålade bokstäver: "Everything is subject to change."
Längre ner på gatan, där Bowery möter Prince Street, ligger New Museum of Contemporary Art som ska invigas den 1 december. Det är en sju våningar hög byggnad inburad av galvaniserat stål där svenske arkitekten Jonas Elding har varit ansvarig för designen.
Längre söderut ändrar Bowery karaktär flera gånger. Först ett kvarter med restaurangutrustning: gigantiska stekhällar, pizzaugnar, mjukglassmaskiner och två meter höga pizzabagare i hårdplast.
Söder om Kenmare Street kommer ett kvarter med bara lampaffärer, skyltarna övergår sedan till kinesiska och i fönstren hänger grillade ankor med huvudet kvar, det säljs ginsengte och soyadrinkar, i stora akvarier trängs humrar och krabbor med gummisnoddar runt klorna.
I hörnet av Bowery och Kenmare Street finns på taket en reklamskylt för tidningen Village Voice, med texten "Where have all the junkies gone?" och det kan man ju undra.
En del av dem är på Bowery Mission. Jag hamnar mitt i ett slags inspirationsmässa med pastor James Willin.
- Jag tog också droger. Jag bar också vapen. Jag vet vad jag pratar om. Jag var självmordsbenägen. Men jag öppnade mitt hjärta. Jag är så lycklig att jag är frälst i dag. Ni kan också bli frälsta, predikar han.
- Yeah, ropar en i församlingen.
Flera halvligger i bänkraderna och snarkar högt. Bakom mig börjar en man att storgråta. Bowery Mission serverar 1.000 mål mat om dagen och har 70 sängar i vad som kallas Sunshine Hotel.
- Alla som kommer hit är inte hemlösa, säger James Macklin som fungerar som koordinator och chef för hjälparbetet.
- En del har jobb, men arbetar du på McDonald's räcker inte lönen till både att äta och bo och då kan du komma hit, säger han.
Rummen är mindre än fängelseceller. De har en säng, ett klädskåp, en naken glödlampa i taket. Kostar 30 kronor för en natt.